Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Berättar vad som händer i Sverige och världen med extra koll på det som berör unga människor. I radion,..

Här tvingas människor bo bakom stängsel innan de deporteras - "Vi vill inte leva som djur"

Publicerat fredag 15 april 2016 kl 09.46
18-åriga Samer: "Det är som ett fängelse"
(2:52 min)
En kille bakom stängslet på det låsta förvaret på ön Chios i Grekland
En ung kille som är på flykt. Nu lever han och många andra i det låsta förvaret på ön Chios i Grekland. Foto: Palmira Koukkari Mbenga/Sveriges Radio.

På ön Chios i Grekland samlas människor som är på flykt. En drömmer om att bli modell i Danmark, en annan om att bli fotbollsproffs i Finland. Men nu bor de instängda bakom stängsel - och risken finns att de blir deporterade. Vår korrespondent åkte dit.

– Vattnet är kallt, maten är dålig och du ser ju stängslet. Fråga någon som suttit i fängelse hur det kändes så får du ditt svar, säger 18-åriga Samer som bor i det låsta förvaret Vial på Chios, omringat av stängsel och taggtråd.

Jag får inte komma in utan tillstånd, så jag pratar med Samer genom stängslet. Han vill bli fotbollsproffs och ta sig till Finland där han har familj. Men nu har han sökt asyl i Grekland för att slippa bli deporterad till Turkiet.

En överenskommelse mellan EU och Turkiet gör att alla som kommit eller kommer till Grekland efter den 20 mars måste söka asyl där. Om de inte gör det skickas de tillbaka till Turkiet. För varje syrier som EU skickar tillbaka tas en person från flyktingläger i Turkiet, som får en säker resa till något EU-land. Tanken är att det ska hindra folk från att göra den farliga resan över Medelhavet. EU ger också pengar till Turkiet som ska gå till flyktingmottagande.

Mustafa från Syrien är en av många som inte förstår EU:s deal med Turkiet:
– Det är ett skämt. Jag är här. Varför tvinga mig tillbaka till Turkiet, och ta någon därifrån till Europa? Jag är ju här! säger Mustafa och fortsätter:

– I Syrien kunde vi dö fort. I Turkiet skulle vi dö långsamt, utan jobb och utan pengar.

En man blickar ut över Medelhavet under gryningen i hamnen på Chios. På marken bredvid honom ligger någon och sover.

En färja lägger till i Chios hamn. För många av flyktingarna här är färjorna enda chansen att ta sig till fastlandet och vidare i Europa. Men den här färjan är inte där för dem.

Med staket, polis och militär mellan flyktingarna och kajen kan de bara se på medan passagerare går av och på med sina rullväskor.

Om människorna i lägret kommer ombord på en färja är det istället den som ska ta dem tillbaka över Medelhavet, till Turkiet som syns på andra sidan.

Men ingen som jag pratar med vill tillbaka dit.

 

Fatima, en engelskalärare från Damaskus, berättar genom stängslet att hon inte kan återvända till sitt hemland Syrien, men att hon inte heller kan leva i Grekland eller Turkiet.

– Jag förlorade mitt jobb. Jag förlorade mitt hus. Jag förlorade allt i Syrien. Vi vill ha jobb och någonstans att bo. Grekland kan inte ge oss det och Turkiet är inte säkert. Vi vill bara ha säkerhet och fred, säger Fatima.

En man tittar på medan passagerare går av och på en färja på andra sidan stängslet.

En kväll får jag sms från Mustafa. Han skickar filmer på högerextrema personer som attackerar lägret i hamnen. Det blir slagsmål, de skakar på stängslet och skriker. De vill att flyktingarna försvinner därifrån.

När jag kommer dit är kravallpolisen där och mobben blir alltmer aggressiv. Ett ungt par som har ett barn i ett egengjort tält utanför lägret eskorteras in av polisen. De är livrädda. Kvinnan gråter och kramar det sovande barnet.

Efteråt träffar jag Hussain, som såg sin kompis bli misshandlad och jagad.
– Vi känner oss inte säkra, tänk om de kommer tillbaka? säger Hussain.

Situationen på Chios är så svår att många volontärer inte orkar stanna kvar. De stora hjälporganisationerna har lämnat de grekiska öarna i protest.

– Volontärerna säger att de inte kan göra det här hårda jobbet och dessutom se folk sitta fängslade, berättar volontären Johanna från Tyskland och pratar vidare om EU:s överenskommelse med Turkiet:

– Jag visste vad dealen gick ut på, men in i det sista hoppades jag att folk skulle inse vad de gjorde. Så när första deportationen skedde bröt jag ihop.

Flyktingar som bor i hamnen. Vissa har tält, andra sover direkt på marken.

Trots misären och ovissheten försöker Mustafa och de andra i hamnen att hålla hoppet uppe om att inte bli deporterade till Turkiet.

Men Mustafa säger att det är svårt, speciellt eftersom han har fyra barn kvar i Syrien:

– President al-Assad, rebellerna eller IS - de dödar alla. Så jag gråter när jag är ensam om kvällarna. På dagarna ser jag glad ut, men det är bara en mask.

– Vi vill ha ett liv, inte leva som djur, säger han. 

P3:s korrespondent Palmira Koukkari Mbenga finns på Instagram och Snapchat under namnet p3korren. Där kan du följa hennes resor runtom i världen.

Samer heter egentligen något annat.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".