Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Berättar vad som händer i Sverige och världen med extra koll på det som berör unga människor.

Alexandras pappa fick Alzheimers när han var 46

Publicerat tisdag 3 oktober kl 12.00
"Det var ett otroligt användande av post-it-lappar"
(4:17 min)
Alexandra Britts pappa fick diagnosen Alzheimer när han var 46.
Alexandra Britts pappa fick diagnosen Alzheimer när han var 46.

När Alexandra Britts var 20 år fick hennes pappa diagnosen Alzheimer. Men redan fyra år tidigare, när Alexandra var 16 år, började hon se tecken på att allt inte stod rätt till. Då var hennes pappa bara 42 år gammal.

I Sverige är det runt 160 000 personer som har olika demenssjukdomar, och av dem är ungefär 10 000 under 65 år. Det finns ingen statistik på hur många anhöriga som berörs, men enligt Svenskt Demenscentrum handlar det om mångdubbelt fler.

Och enligt Alzheimerfonden så uppskattar man att det i dag finns uppåt 7 000 barn och ungdomar som växer upp med en demenssjuk förälder.

Alexandra är en av dem.

- Det är ju en otrolig chock att få höra att ens pappa i tidiga 40-årsåldern har en sjukdom som är, det är liksom rätt ovanligt att det är en sjukdom som hundra procent utan undantag kommer att ta någons liv. Det finns ingen bot, det finns ingen hjälp, det finns ingenting, utan det enda man kan göra är att försöka underlätta för personen, men det är det enda man kan göra, personen kommer att dö.

Hon fortsätter.

- Framförallt så var det ett otroligt användande av post-it-lappar. Det gick från att använda några om dagen till att tapetsera alla lediga ytor, golv, tak, väggar, med post-it lappar. Det blir ju en väldig krock mellan ett normalt tonårsliv och att plötsligt behöva ta större och större ansvar hemma, fram till den punkt att man i princip är som en mamma till sin egen pappa.

Idag är Alexandra 26 år och hennes pappa 52. Numera bor han på ett särskilt boende och är långt gången i sin sjukdom. Han sitter i rullstol, har tappat talet och Alexandra vet inte om hennes pappa längre känner igen henne.

- Lyckligtvis så känner jag fortfarande när jag är där att det finns nån liten bit av honom kvar. På nåt sätt försöker jag hitta glädje i att han verkar glad. Att verkligen försöka ta vara på minsta lilla positiva och försöka förstora det så mycket som möjligt. Men det är klart att det är fruktansvärt att se sin pappa i ett sånt skick.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".