Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Här hör du de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där. Vi tar nyheterna djupare.
Hanna Sahlberg, Peking

Den inre kinesen tittar fram

Publicerat tisdag 5 januari 2010 kl 06.30

PEKING, TISDAG Ända sedan jag satte min fot i Kina för första gången för snart nio år sedan har jag sagt halvt på skämt och halvt på allvar att jag vill bli kines.
Men jag har alltid trott att jag klarar av att hålla min inre kines i schack.
Nu har jag börjat tvivla.

För en tid sedan fick jag besök av mina chefer som ville försäkra sig om att allt stod rätt till på korrespondentorten, det hör till efter några år på fältet och nu var det alltså min tur.

Två av cheferna kommer, jag visar dem kontoret och de verkar nöjda.
Vi pratar om vad som har förändrats i Sverige medan jag varit borta.
Då hör jag plötsligt min inre kines säga "när jag läser era medier".  Båda cheferna hajar till. De rättar mig. Jag borde förstås ha sagt våra svenska medier.

Efteråt rannsakar jag mig själv.

Symptomen har visat sig förut: första gången jag insåg hur den inre kinesen börjat ta för sig var när vi skulle på familjeutflykt med våra tyska grannar.
Kinesiska vänner kan visserligen prata om att åka på utflykt, men i själva verket går man aldrig utom räckhåll från ett matställe.
Mitt svenska jag är en riktig friluftshitler. Jag klär mig i lager på lager och har alltid en välfylld matsäck.
Men när vi väl satt där ute i skogen utanför Beijing, jag menar förstås Peking, upptäckte jag att jag inte tagit med mig något att äta, ingenting alls.

Medan vi tiggde till oss av den tyska familjens smörgåsar sa jag till mig själv att nästa gång måste jag skärpa mig och inte blanda ihop mina identiteter.

Men sedan dess har jag märkt att den inre kinesen har börja kolonisera mina luktorgan.
Som svensk tycker jag verkligen att cigarettrök är äckligt och kastar alla kläder direkt i tvättmaskinen ifall jag inte lyckas hålla mig undan bolmandet.

Här börjar min näsa tvärtom att förknippa röken med intressanta samtal och goda vänner.
När vinterns första lungförstörande kolrök smyger sig upp från de fattigare kvarteren intill vårt hus andas jag djupt och ser framför mig trevliga kök på landet där jag suttit tillsammans med vänliga människor på pallar och tuggat solrosfrön kring kolkaminer.

När jag kom tillbaka till Peking efter Sverigesemestern i somras med en nyfödd dotter packade jag min väska, satte bebisen i bärsjal på magen och for ner till Kunming i södra Kina.
Vännerna, deras barn, deras vänner, deras barn, deras pudel i en pappkartong, ett larm som på en överfylld karaokebar, bebisen däckar på två stolar och sover medan den peppriga buljongen kokar så det skvätter mitt på restaurangbordet, det gastas efter servitören och pudeln halkar i oljan på golvet.
Men min inre kines är mycket lycklig och avspänd.

Det är dags att ta tillbaka kontrollen och nu har jag tagit en ordentlig dos julmedicin.

Förra året nöjde jag mig med att klä en bonsai med julkottar. I år köpte jag en riktig plastgran. På lucia gick jag upp kvart över fem för att åka ut till den svenska skolan som ligger granne med bondbyarna ute i en avlägsen förort.
Precis som förra året kräktes den stora flickan i taxin och knappast någon av svenskarna vågade prata med oss som inte brukar visa oss där i vanliga fall, men jag tänker inte ge mig.

Nästa år gör vi det igen, och julgranen, den ska stå kvar till tjugonda Knut, för det är väl så vi svenskar gör.

Hanna Sahlberg, Peking

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".