Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Här hör du de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där. Vi tar nyheterna djupare.
Utrikeskrönika

"I Buenos Aires är jag inte säker på någonting"

Publicerat tisdag 25 oktober 2011 kl 04.00
Lars Palmgren, utrikeskrönika, Buenos Aires, 2011-10-25
(3:29 min)

LARS PALMGREN | Buenos Aires, tisdag. En gång i tiden var det vanligt att blinda människor satt i centrala gathörn och vid tunnelbanenedgångar och sålde en slags små plastpinnar som doehade liggande i buntar på ett brickliknande bord framför sig.

De mystiska plastpinnarna användes, fick jag så småningom veta, i skjortkragar för att de inte skulle vika sig.

Men de blinda försäljarna är sen länge försvunna från Buenos Aires gator.

Så när jag häromdagen, vid tunnelbanan på Plaza Once, såg en blind man med mörka glasögon och plastpinnar uppradade på ett litet bord framför sig, så hajade jag till.

Men jag fylldes också av obehag, på gränsen till rädsla och svängde på klacken och tog taxi istället för tunnelbanan.

Det är Ernesto Sabatos roman ”Över gravar och hjältar” som spökar.

I den utgör de blinda plastpinneförsäljarna ett slags hotfullt hemligt sällskap, med tillgång till Buenos Aires underjordiska värld av bortglömda gångar och ekande rum.

Därifrån fortsätter associationerna till de hemliga fängelser och tortyrcentra som fanns här i staden under åren av diktatur. Under golvet till ett garage, i källaren till en kontorsbyggnad, i en gammnal verkstad. Just där jag nu passerar.

Det finns platser i Buenos Aires som ger mig kårar utefter ryggen och som jag helst undviker.

Men även om man lämnar det fasansfulla därhän, så drabbas jag ofta av känslan att Buenos Aires är en stad med många hemligheter och att stadens innevånare, ”los porteños”, gömmer något. Att deras öppna, välkomnande och totalt komplexfria beteende i själva verket är ett avancerat skådespeleri i syfte att dölja något. Vad, vet jag inte.

Det behöver ju inte vara hemskheter. Det skulle lika gärna kunna vara något rakare, enklare och mindre sofistikerat än det som porteños så gärna vill framstå som.

OK, jag medger att det låter långsökt.

Men jag kom att tänka på det i söndags, när jag med gapande mun, tillsammans med tusentals andra människor med gapande munnar, stod och stirrade på hur Cristina Kirchner dansade på den provisoriska scenen på Plaza de Mayo.

Det var fullkomligt osannolikt.

Ingen har tidigare sett Cristina Kirchner dansa. Ingen har ens förmått föreställa sig Cristina Kirchner dansa.

Men där var hon. Dansandes, vinkandes, klappandes händerna.

Cristina Kirchner som alltid är så sträng, nästan lite arg.

Nu dansade hon och när hon talade så var det på ett helt nytt sätt. Mjukt, tveksamt, öppet. Utan något försvar. Utan någon rädsla.

Det var som om hon kastat av sig en tung rustning och äntligen kunnat kliva fram som den hon egentligen är.

De som följt henne nära säger att allt började när Nestor Kirchner, hennes make och politiska kompanjon i 40 år, dog för ganska exakt ett år sen.

– Det var när hon insåg att sorgen inte gjorde henne svagare. Att det var tvärtom; att hon genom att bejaka sorgen blev starkare, som förändringen började.  Den hemliga Cristina kunde börja leva.

Men i Buenos Aires är jag inte säker på någonting. När jag tog tunnbelbanan till Plaza Once dagen därpå tyckte jag mig se den blinde igen. Han gick med sitt lilla bord under armen. Vid en kiosk tog han av sig dom mörka glasögonen och började läsa en tidning.

Lars Palmgren, Buenos Aires

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".