Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Här hör du de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där. Vi tar nyheterna djupare.

Brist på allt i Venezuelas sjukhus

Publicerat torsdag 5 maj 2016 kl 15.44
"Vi kan inte behandla de som kommer" säger sjukhuspersonalen.
(8:54 min)
Akutmottagningen är nästan tom eftersom det inte finns några mediciner och råder brist på läkare. "Vi kan inte behandla de som kommer" säger sjukhuspersonalen.
1 av 6
Akutmottagningen är nästan tom eftersom det inte finns några mediciner och råder brist på läkare. "Vi kan inte behandla de som kommer" säger sjukhuspersonalen. Foto: Lotten Collin/Sveriges Radio
En av sjuksköterskorna visar den trasiga respiratorn. "Om det kommer in patienter med allvarliga skottskador eller hjärtattacker så kan vi inte behandla dem. Ibland dör de innan de kan skickas vidare."
2 av 6
En av sjuksköterskorna visar den trasiga respiratorn. "Om det kommer in patienter med allvarliga skottskador eller hjärtattacker så kan vi inte behandla dem. Ibland dör de innan de kan skickas vidare." Foto: Lotten Collin/Sveriges Radio
Sjuksköterskorna visar de tomma skåpen på akutmottagningen inne på ett av Caracas sjukhus. "Vi har inte bomull, saltlösning, antibiotika eller sonder. Vi har ingenting."
3 av 6
Sjuksköterskorna visar de tomma skåpen på akutmottagningen inne på ett av Caracas sjukhus. "Vi har inte bomull, saltlösning, antibiotika eller sonder. Vi har ingenting." Foto: Lotten Collin/Sveriges Radio
Jourläkaren skriver ut recept till patienter. "Ni får leta hos apoteken, men det är inte säkert att ni hittar medicinen. Det är brist på allt."
4 av 6
Jourläkaren skriver ut recept till patienter. "Ni får leta hos apoteken, men det är inte säkert att ni hittar medicinen. Det är brist på allt." Foto: Lotten Collin/Sveriges Radio
Operationssalen saknar narkosmedel och sjukhuset kan inte längre söva patienter. Trots det opererades en skottskadad patient nyligen.
5 av 6
Operationssalen saknar narkosmedel och sjukhuset kan inte längre söva patienter. Trots det opererades en skottskadad patient nyligen. Foto: Lotten Collin/Sveriges Radio
Utanför sjukhuset Perez Carreño i Caracas väntar oroliga venezolaner på sina sjuka och skadade anhöriga. Sjukhuset har brist på kirurger och har stora problem att hantera alla skottskadade som kommer. Kriminaliteten har ökat i Venezuela.
6 av 6
Utanför sjukhuset Perez Carreño i Caracas väntar oroliga venezolaner på sina sjuka och skadade anhöriga. Sjukhuset har brist på kirurger och har stora problem att hantera alla skottskadade som kommer. Kriminaliteten har ökat i Venezuela. Foto: Lotten Collin/Sveriges Radio

Krisen i Venezuela blir allt djupare för varje dag och det råder akut brist på mat, hygienprodukter och mediciner. Och särskilt svår är situationen på landets sjukhus där patienter nu dör på grund av bristen på medicin. Reportage av vår Latinamerikakorrespondent Lotten Collin.  

Jag står utanför sjukhuset Perez Carreno i Caracas. En motorcykelbromsar in. Bakpå sitter en man som skjutits i benet. Blodet rinner ner på asfalten när han bärs in på akuten.

Perez Carreño är ett av Caracas största sjukhus, och hit kommer allvarligt skottskadade varje dag, de flesta har skjutits i samband med rånförsök. Dörrarna till akutmottagningen vaktas av militärer som rycker bandspelaren ur min hand när jag frågar om jag kan få komma in för att intervjua en läkare.

Militären förklarar att jag inte får komma in utan tillstånd från hälsoministeriet, och säger att jag inte får stå vid akutdörrarna, utan måste gå bort till väntsalen en bit bort. Det är ingen sal, utan ett inhägnat utomhus-utrymme med betongbänkar, fulla av kvinnor, män och barn som väntar på nyheter om sina anhöriga inne på sjukhuset. Ausilidora är orolig för sin bror.

-- De ringde igår och sa att min bror hittats liggande på marken med allvarliga skallskador. Han hade inga tillhörigheter kvar så antagligen blev han rånad, säger Ausiliadora.

Hennes bor minns inget och känner inte igen någon i familjen så han måste undersökas av en hjärnkirurg. 

– Men sjukhuset säger att dom inte har nån hjärnkirurg i tjänst nu. Förstår du. Min bror kan dö, säger Ausiliadora, och sätter handen för mikrofonen för att visa att hon inte vill prata mer.

Vid en bänk en bit längre bort sitter Mari. Hennes son Miguellades in akut med hjärntumör för två veckor sen. 

– Jag hoppas att de snart opererar honom. Han står inte ut längre, säger Mari. Familjen har tvingats betala alla prover själva för det finns inga resurser på sjukhuset. 

– Och de ger bara buljong till patienterna.Jag ville laga kycklingsoppa till honom igår för att han ska få i sig näring. Men jag fick inte tag på nån mat, säger Miguels flickvän Alice. 

– Vi åker till mataffären klockan två på natten för att ställa oss i kö, annars tar varorna slut innan man kommer in. Och vi bor i en kåkstad uppe på berget, så vi är alltid rädda för att bli rånade på vägen,säger Mari. 

Alice berättar att hon blev rånad häromdagen, här, i sjukhusets inhägnade väntsal. 

– Det kom en grupp killar och hotade alla med pistol.

Dagen därpå åker jag till ett annat sjukhus i en lika fattig del av Caracas. Vakterna är färre och jag lyckas smita in med bandspelaren gömd i väskan. Inne i den tomma akutsalen sitter tre uttråkade sjuksköterskor. De går med på att låta sig intervjuas anonymt.

– Det här sjukhuset är som en fasad. Vi har varken läkare,mediciner eller möjlighet att behandla någon här, säger en av sjuksköterskorna som jag kallar Ana. Förr i tiden hade vi aldrig tid att hålla på med sådant här, säger hon och pekar på tidningen med horoskop som ligger i den andra sjuksköterskans knä. 

– Hela den här salen brukade vara full med patienter,sjuksängarna räckte inte till, människorna låg på golvet, säger Ana och pekar ut över de tomma bäddarna.

Ana och de andra sjuksköterskorna öppnar lådor och skåp för att visa allt som saknas. Saltlösning, antibiotika, gasbindor, munskydd.

– Ser du, vi har inte ens bomull, säger en av dem och håller fram en tom metallburk.

Vi blir avbrutna av en man som kommer in och ber om hjälp för sina röda utslag på armarna. Sjuksköterskorna förklarar att de inte kan hjälpa honom, och att det inte finns några jourläkare just nu. Jag frågar vad som händer när det kommer in allvarligare fall. Ana visar mig bort till en maskin i hörnet.

– Ser du! Här står respiratorn och hjärtstartaren. Båda maskinerna är sönder, de står här för syns skull. När det kommer in patienter med hjärtattacker eller skottskador så försöker vi skicka dem vidare till andra sjukhus. Men ibland dör de på vägen, säger Ana. 

Sen kommer en ung kirurg som har kvällsjouren. Efter att jag lovat att inte säga hennes namn går hon med på att visa mig operationssalen. Det är varmt därinne, en sjuksköterska förklarar att de sparar elektricitet genom att stänga av luftkonditioneringen. Hon pekar också ut maskiner som inte funkar. 

Kirurgen, jag kallar henne Clara, säger att hon funderar på att lämna Venezuela, precis som många andra läkare gjort. Det är orsaken till den akuta läkarbristen.

Lönen är dålig och jag ser människor dö hela tiden. Men jag försöker fokusera på de som vi lyckas rädda. Häromdagen kom det in en man med skottskador och trots att vi inte ens kunde söva honom så lyckades vi operera, säger hon.

Vi går ner till akutmottagningen igen, så Clara kan ta emot mannen som kommit för utslagen på armarna. Hans tonårsson har samma röda blemmor, och Clara konstaterar att det är skabb. Hon skriver ut ett recept på en salva mot klådan. 

– Jag kan inte lova att du hittar den på apoteken, men försök, säger hon.

Jag frågar mannen varför han tror att sjukvården är i en så akutkris. Han svarar att han inte vet vem han ska tro på längre. Oppositionen som hävdar att regeringen misskött ekonomin, eller regeringen som säger att oppositionen i maskopi med företagarna medvetet gömmer undan varor för att skapa kaos. 

– Jag har alltid röstat på Chávez, och på president Maduro. Men nu går det här inte längre, de har tappat kontrollen. Idag kom jag hit för de här hudutslagen. Men tänk om jag hamnar här efter ett rån,tänk om jag blir skjuten? Jag är rädd. Vi är alla rädda, säger mannen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".