Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Här hör du de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där. Vi tar nyheterna djupare.

Asylsökande i Australien skeppas till öar

Uppdaterat tisdag 24 maj 2016 kl 16.39
Publicerat tisdag 24 maj 2016 kl 05.00
Misshandel i australiensiska flyktingläger
(6:59 min)
Alex Cloumassis lider fortfarande av vad han såg i flyktinglägret i Nauru.
1 av 2
Alex Cloumassis lider fortfarande av vad han såg i flyktinglägret i Nauru. Foto: Alice Petrén/Sveriges Radio
Barnläkaren David Isaacs säger Australiens läkare talar om barnmisshandel i Australiens flyktingläger.
2 av 2
Barnläkaren David Isaacs säger Australiens läkare talar om barnmisshandel i Australiens flyktingläger. Foto: Alice Petrén/Sveriges Radio

Vår migrationskorrespondent Alice Petrén har träffat Alex Cloumassis, som jobbat för Rädda Barnen på Nauru i ett reportage om den hårda flyktingkontrollen i Australien. Alla som kommer på båt för att försöka asyl i Australien blir genast bortförda och inlåsta på två öar i Stilla havet.

Enligt australiensisk lag är det förbjudet för personalen i de fängelseliknande lägren att berätta om de hårda villkoren därinne, men alltfler tidigare anställa har börjat ta risken att själva hamna i fängelse, eftersom förhållandena är så förfärliga.

Alex Cloumassis jobbade för Rädda Barnen och är fortfarande traumatiserad över vad han såg.

– Vi varnades från första dagen för att säga något och vi visste att vissa ord i våra mail hem till Australien skulle leda till avlyssning, säger Alex Cloumassis.

Det var Frälsningsarmén som via en annons rekryterade honom och andra unga, när Australien år 2012 bestämde sig för att outsourca sin asylmottagning till fattiga grannländer. Många av dem var nyfikna och oerfarna och kunde inte ana att arbetet skulle lämna spår och sår i själen för lång tid framöver.

– Jag blev utmattad och traumatiserad, precis som mina kollegor blev och är. Jag känner fortfarande av effekterna, säger Alex Cloumassis. 

Alex hann byta till Rädda Barnen under sina 18 månader i lägret i det lilla fattiga ölandet Nauru. Där bor tiotusen invånare, som knappast har varit glada över att ytterligare tusen människor är där och tär på färskvattnet och de få timmarna med elektricitet.

– I vissa områden har man elektricitet fyra timmar på morgonen. Och man har rinnande vatten bara en del av dagen, säger han.

34-åringen framför mig i rutig skjorta slutade julen 2014, när Australiens regering överlät till ett privat säkerhetsföretag att övervaka flyktingarna, familjer, ensamma män och små barn. Fortfarande är han precis som många kolleger traumatiserad:

– Skuldkänslan och vanmakten gentemot flyktingarna gör att jag väljer att berätta. Det är allt jag kan göra, säger Alex Cloumassis.

De två stora partierna, liberalerna och labor är eniga om en stenhård gränskontroll, men alltfler gör sig hörda i protest mot flyktingar offshore.

Vad är det då som händer människorna som Australien sätter av på två öar mitt ute i havet?

Alex säger att flyktingarnas hälsa undan för undan för försämras, både fysiskt men också mentalt. Han såg människor som skar sig själva, hungerstrejkade, försökte begå självmord. En flykting dog och hans vänner i lägret bröt ihop.

– En sjuåring försökte ta livet av sig. Han hörde de vuxna dag efter dag, deprimerade och vilsna. Det var förfärligt, berättar Alex.

Lägret i Nauru utgörs av stora tält nedslagna bredvid varandra i täta rader på grovt grus. Flyktingarna sover på tältsängar och har inte mycket egen yta. Numera har grindarna öppnats för många, men ön Nauru är så liten att de inte har någon annanstans att gå. Öns invånare har flera gånger attackerat dem, så säkerhetsvakterna är ironiskt nog ibland ett skydd.

Det är hett och mycket fuktigt. Mögelfläckarna är mörka på tältduken. Knappast något växer på ön och allt måste skeppas eller flygas in från Australien till lägret. Det är fyra timmars flygresa ungefär härifrån.

Hälsoförhållandena utgör det största hotet mot iranierna, burmeserna, afghanerna - som alla flytt från sina hemländer och nästan alla konstaterats ha flyktingskäl - det är australienska domare som dömer. Alex Cloumassis berättar hur de en dag förde en person till sjukhuset, där det inte ens finns rinnande vatten. Det fanns inga lakan på sjukbädden och personen blödde kraftigt. Dagen efter när de var tillbaka med en annan flykting var blodet kvar, intorkat från dagen innan.

En annan som väljer att stå upp och vittna är barnläkaren David Isaacs. Han arbetade bara på Nauru i fem dagar och tog emot 30 barn, men det räckte för att se att de alla visade posttraumatiska stressymptom. En sexårinig försökte hänga sig.

– Det hemskaste jag såg var en sexåring som gjorde ett allvarligt försök att hänga sig med en slips. En femtonårig sydde ihop sina läppar i protest, säger David Isaacs.

Medicinprofessorn vid Sydneys universitet hävdar att Australiens läkare vägrar att skriva ut patienter och skicka tillbaka några flyktingar till ön Nauru, om de en gång har förts hit för vård. Men det har hänt som i fallet med en pojke med bruten arm att Australien har flugit ut en kirurg, ett operationsteam och all utrustning till Nauru.

Det som har enat Australiens läkarkår, säger David Isaacs, är fallet med en ettårig baby, som fördes hit allvarligt brännskadad. När regeringen ville föra tillbaka babyn till lägret i fukten och hettan, sa barnläkare att detta är barnmisshandel. Folket tycker kanske att det är bra, men läkarkåren är enig - lägren är inte okej.

David Isaacs och hans sköterska fann en rad missförhållanden under sina dagar. Toalett och vatten kunde var 100 meter bort från tälten, där vakterna går ut och in när de vill. Kvinnor var rädda och kissade hellre i sängen. Duschtiden två minuter kunde kvinnorna fördubbla genom att visa sig nakna för vakterna. Flera våldtäkter har dokumenterats på ön.

Barnen har inte heller några namn, de är nummer.

– Vi fick till svar att det är ju så många som heter Muhammed, säger doktor David Isaacs, som menar att det har utvecklats en kultur att det är okej att misshandla människor.

Det ultimata beviset är kanske att FN har fördömt Australien för att bryta mot tortyrkonventionen, vilket upprörde den dåvarande premiärministern Tony Abbott.

– Jag tror verkligen att Australien är less på att läxas upp av FN, särskilt som det inte kommer några fler båtar och vi räddar därmed liv.


Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".