Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Här hör du de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där. Vi tar nyheterna djupare.

Stockholm filmfestival prisar Francis Ford Coppola

Publicerat torsdag 10 november 2016 kl 22.35
Han fyllde sin Gudfader med sin egen familjs italienska traditioner
(10 min)
Francis Ford Coppola själv när han underhåller publiken på ”An Evening with Francis Ford Coppola”
1 av 5
Francis Ford Coppola själv när han underhåller publiken på ”An Evening with Francis Ford Coppola” Foto: Håkan Widman/Sveriges Radio.
Francis Ford Coppolas strumpor under ”An Evening with Francis Ford Coppola”.
2 av 5
Francis Ford Coppolas strumpor under ”An Evening with Francis Ford Coppola”. Foto: Håkan Widman/Sveriges Radio.
Francis Ford Coppola tar emot bronshästen som är Stockholm filmfestivals pris i klassen "Life time achievment award" av festivalchefen Git Scheynius
3 av 5
Francis Ford Coppola tar emot bronshästen som är Stockholm filmfestivals pris i klassen "Life time achievment award" av festivalchefen Git Scheynius Foto: Håkan Widman/Sveriges Radio.
Gudfadern Photo: AP Photo/Paramount Pictures
4 av 5
Photo: AP Photo/Paramount Pictures
Scen ur filmen Apocalypse Now 1979.
5 av 5
Scen ur filmen Apocalypse Now, 1979. Foto: TT.

En av filmkonstens allra största legendarer, Francis Ford Coppola, är på Sverigebesök. Han kanske är mest känd för sin älskade Gudfadern-trilogi. Och igår kväll tog han för sitt livsverk emot Stockholm filmfestivals "Life time achievment award".

Francis Ford Copplola verkar alltid ha haft en ”bigger than life”- inställning till det mesta här i livet och hans filmskapande var länge just grandiost. Under hans storhetstid på 70-talet var själva produktionen av hans filmer alltid kantade med problem och ständig rykten om undergång. Projekten var stora och tunga - som statliga infrastrukturprojekt, ständigt kritiserade, ständigt över budget. Coppola beskriver filmskapandet som att springa framför ett tåg. Man får inte snubbla, man kan inte stanna för då blir man överkörd av tåget. Det enda man kan gör att springa framåt å ge allt man har:

Coppolas största rädsla, den om att inte vara medioker, har samtidigt varit en stor drivkraft. Men han hade inte behövt vara orolig för när hans filmer väl hamnat där upp på filmduken känns de på något sätt kompletta. Som en Leonardo Da Vinci, en Mozart eller en Lennon-McCartney, det finns liksom inget som går att ändra på eller förbättra. Stor tidlös konst och filmupplevelser, som därmed blivit en del av vårt kollektiva medvetande, och inte minst filmrepliker som vi fortfarande minns och några av oss till och med citerar trots att det mer än 40 år gamla.

Los Angeles, Kalifornien i mitten av 60-talet. Mytomspunna Hollywood, födelseplatsen för den kommersiella filmen är på dekis. De gamla filmfabrikerna där man i början av sekelskiftet började göra film åt massorna i industriell skala är helt ur fas med tiden och spottar nu mest ur sig meningslösa kulörta musikaler och otidsenliga sandalfilmer utan att veta att samhället utanför är i stor förändring. Men den franska Nya Vågen med filmskapare som Truffaut och Godard har visat på nya sätt att göra film på. Francis Ford Coppola går på filmskola med den blivande rockidolen Jim Morrison och drömmer om att ta makten från industrin. Att vara autören som fransmännen kallar det, att kunna förmedla sin personliga vision på filmduken, men att samtidigt inte göra det smalt, utan på ett sätt att även massorna vill se. Men först skulle han lära sig göra film.

Roger Corman är B-filmskungen i Hollywood, vampyrer, spökhus och lättklädda kvinnor, genomgående med minimal budget. Coppola lär filmskapande från golvet upp till registolen det här är hans förstlingsverk Dementia 13. Den lär knappast gå till historien, men viktigt här är att Coppola även skrev manus, en talang som han snabbt förfinade. Några år senare, 1971, fick han sin första Oscar för sitt originalmanus till Patton, om den omstridde andravärldskrigs generalen.

Fylld av nyvunnen cred och pengar på banken sjösatte han sin dröm och startade ett alldeles eget filmbolag, Amercian Zoetrope, och han anställde sin kompisar, bland andra sin assistent George Lucas, som senare skulle skapa sitt eget filmimperium med Star Wars-filmerna.

American Zoetrope blev startskottet för en vitaliseringsprocess för amerikansk film som skulle få namnet New Hollywood. Tyvärr insåg Coppola snart att även om han var fri så var det fortfarande så att pengarna styr och han snart tvingades krypa till korset och ta ett regijobb för brödfödan för att undvika konkurs, en billig gangsterfilm.

Kanske var det ödet som placerade en pank Francis Ford Coppola precis där och då, han hyrdes in när alla andra tackat nej och han var dessutom oprövad och billig, för att göra en film han själv först inte trodde på och egentligen inte ville göra. Filmens titel? Gudfadern.

Idag vet vi hur det hur det gick, Gudfadern är en klassiker, men då var det hela oskrivet. Coppola tyckte att den litterära förlagan till Gudfadern var för enkelspårig, mest aktion och våld.

Coppola strök och la till. Själv från en italiensk-amerikansk familj såg han inte en renodlad gangsterhistoria, utan den om en invandrafamilj som kämpar för sin plats i det amerikanska samhället, en historia om kapitalism. Familjen, inte våldet, är i centrum. Och Coppola, han fyllde sin Gudfader med sin egen familjs italienska traditioner, man skulle känna doften av den italienska pastan.

Det är lustigt hur händelser känns så givna och självklara när de väl hänt, att Coppola skapade Gudfadern känns ju idag så självklart, men när han jobbade med filmen var han allt annat än självklart. Han fick kämpa i hård motvind för att driva igenom sin vision och flera gånger var han på väg att få sparken; Fotot var för mörkt och murrigt, hans manus var för tråkigt, och han tvingades manipulera filmbolaget att gå med på att Marlon Brando och Al Pacino skulle spela huvudrollerna.

Brando ansågs för besvärlig och nykomligen Al Pacino ansågs inte vara torr bakom öronen. Men Coppola baxade sin vision i hamn och Gudfadern togs emot med öppna armar av både publik och kritiker, den var helt enkelt en sensation och fick Oscar för årets bästa film för 1972.

Coppola passade på att göra en liten mindre film, Avlyssningen, som vann Guldpalmen i Cannes, innan han motvilligt återvände till Gudfadern. Idag är det standard med uppföljare men Gudfaderna del 2 blev den första renodlade uppföljaren och trots inledande skepsis till att göra en film till fick Coppola året efter åter igen ta emot flera Oscars, den här gången både för bästa film och för bästa regi.

Vart tar man vägen efter sådan succé, älskad av hela filmvärlden och sammanlagt fem Oscars på spiselkransen. Jo, ut i djungeln.

Redan 1970 hade Coppola planer på att göra en regelrätt Vietnamfilm, Josef Conrads litterära klassiker "Mörkrets hjärta", en frän uppgörelse med den vite mannens våldsamma kolonialisering av Kongo på slutet av 1800-talet, moderniserades och flyttades till Vietnam. Det var det bara filmbolagsägaren Coppolas dåliga ekonomi som hindrade honom från att skicka vännen George Lucas med ett filmteam rakt ut i den vietnamesiska djungeln. Lika bra var nog det sa George Lucas efteråt, "vi hade nog alla dött om vi försökt filma mitt under brinnande krig".

Men efter succén med Gudfadernfilmerna, Vietnamkriget var nu över, hade Coppola råd att själv finansiera och genomföra sitt drömprojekt.

Om Gudfadern-filmerna varit jobbiga att göra var det inget mot det som skulle bli Apocalypse Now. För att göra en lång historia kort; Inspelningen ute i djungeln som skulle varit avklarad på fem månader tog 15 månader. Apocalypse Now kallades för både Acopcalypse When och Apocalypse Never. Francis Ford Coppola tvingades kämpa både mot naturens makter, sin egen hybris och rädslan att förlora allt han ägde. Katastoferna avlöste varandra. Cyclonen Olga totalförstörde hela den påkostade scenografin, huvudrollen funkade inte och byttes ut mitt under inspelningen, inhopparen Martin Sheen fick på det hjärtinfarkt och man tvingades pausa. Den gamle Gudfadernbekantingen Marlon Brando som skulle spela överste Kurtz kom till inspelningen stor som en ballong och helt disträ och hade inte brytt sig om att läsa manus. Coppola tvingades improvisera alla scener och var till slut nära att förlora förståndet.

Det skulle dröja ytterligare två år innan Apocalypse Now var klar för visning, den premiärvisades vid Cannes 1979 och han fick åter en Guldpalm. Coppola hade åter igen satsat allt och vunnit. Apocalypse Now är idag en ikonisk film och ses tillsammans med Gudfadern-trilogin som en av filmhistoriens milstolpar.

Några fler filmklassiker blev det sedan inte för Francis Ford Coppola, några floppar, några lyckade experimentella filmer med ungdomsfokus som till exempel Rumble Fish på 1980-talet. En överlastad Dracula på 90-talet. Och hans nya passion som framgångsrik vinodlare, märket heter Coppola, har gjort honom mer ekonomiskt oberoende än han var som filmare.

Många hoppas nog att han har ännu en stor film inom sig, men hur det blir med den saken kan bara herr Coppola själv svara på. Men att hyllas för sitt livsverk är han väl förtjänt av.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".