Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Här hör du de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där. Vi tar nyheterna djupare.

Migranter utsatta i Sydafrika

Uppdaterat torsdag 24 november 2016 kl 05.08
Publicerat torsdag 24 november 2016 kl 04.30
Rånas på pengar och hotas
(6:04 min)
Migranter i Sydafrika.
Migranter i Sydafrika. Foto: AP Photo/Themba Hadebe

I Sydafrika lever åtminstone fem miljoner migranter. Sydafrika drar till sig människor från hela kontinenten, men byråkratin är omfattande och för de invandrade är pappershanteringen svår att hantera och oöverskådlig.Många har sökt asyl vilket ger en chans att stanna i landet och jobba, andra har olika typer av tillstånd. Vår migrationskorrespondent Alice Petrén sökte igår upp ett av inrikesministeriets få adresser i huvudstaden Pretoria, dit migranter ska ta sig för att få ordning på sina papper. Hör hennes reportage.

I huvudstaden Pretoria är det packat med människor utanför inrikesministeriet. Folk står med paraplyer för att skydda sig mot solen. Här kan de ta passfoton och det finns matstånd. Det står fullt med folk står sand, sten och sopor. Från insidan av galler och murar tittar tjänstemän ut.

Det börjar lugnt när jag och en brittisk kollega börjar röra oss fram mot och genom hopen av människor. Några killar stoppar mig och undrar om jag vill köpa plastfickor för 5 rand, ungefär 3.50 styck. Jag undrar om de tjänar bra och de svarar Ja, visst, men skrattar sedan och medger att det blir bara 70 kronor om dagen.

Så här långt är det lugnt. Jag går med bandspelaren och tar lite bilder med mobilen. Det är etiopier, som är välkomna på onsdagar att försöka förnya sina papper och de är fortfarande väldigt många, fastän klockan redan har hunnit bli tre på eftermiddagen. En prydlig välsminkad ung etiopiska sitter missmodig på en pall bland många andra och säger att det är fjärde veckan hon nu förgäves har varit här hela dagen utan att få tala med någon och få några besked.

Mängder av män står vända med ansiktena upp mot kanten på muren, som omgärdar Marabastad, inrikesministeriets flyktingkontor i Pretoria. Ingen kommer innanför. Grindarna är stängda. Sedan kontoret i Johannesburg blev invaderat av uppretade, frustrerade migranter så vågar myndigheterna inte släppa in någon.

Jag ser en tjänsteman i blå uniformsskjorta och basker hänga uppe över murkanten med en bunt papper i handen. Han ropar saker ner till de asylsökande.

Flyktingmottagningen här i Pretoria är ökänd för korruption och mutor. Det är en kassako för tjänstemän på ministeriet hävdar en antikorruptionsorganisation, som även påstår att också polis av olika sorter konfiskerar saker från de asylsökande och kräver dem på pengar under hot. Jag tar några bilder till mot muren. Två stora sydafrikanska kvinnor, som sitter där ryar om att jag måste ha tillstånd.

Jag går vidare några minuter och tittar mig omkring och vi ska just ge oss därifrån när det spårar ur. En man rusar plötsligt ilsket fram mot mig och säger att jag måste radera alla foton. Och så dyker kvinnorna upp. Han hävdar att han är polis, men tar inte fram sitt id-kort. Det blir hetsigt. Än har jag inte hunnit tänka att de vädrar pengar.

Min brittiska kollega förklarar att vi är journalister och tar fram sitt press-leg, som han då försöker ta ifrån henne.

Vi går, vi vill inte ha problem, säger jag, men förmodligen hade de bara fått det enklare att dra kniv och råna oss utan åskådare.

Mannen fortsätter att skrika mot mig och plötsligt står en ny man och säger också att han är polis, inte heller han vill först visa ID. Den ena i svart T-shirt, den andra i röd och vanliga byxor. Så kommer det ytterligare en, i skjorta och ett polis-ID dyker upp. Han säger åt oss att vinka mot övervakningskamerorna och att det är farligt för oss att gå ensamma iväg. Han sveper med armen mot ett annat kriminellt gäng mitt över gatan.

10 minuter senare har vi lyckats ta oss in i en Ubertaxi och zimbabwiern vid ratten säger: Ni hade verkligen tur. Hans bild är att migranterna regelbundet råkar illa ut där mitt framför inrikesministeriet, de rånas på pengar och saker och hotas. De utsätts alltså inte bara för tjänstemän som kräver mutor, utan också gangsters. Tjuvarna ser sin chans med utsatta migranter och flyktingar, som bara vill få ordning på sina papper och komma bort därifrån. Det är som en stor marknad utanför ministeriet.

Några timmar tidigare hade jag intervjuat just två etiopiska kvinnor på en lunchrestaurang här i Johannesburg. Den ena berättade om den långa resan hit och att hon ända sedan år 2005 måste förnya sitt tillfälliga uppehållstillstånd var sjätte månad.

Etiopiskan måste alltså uthärda att ett antal gånger per år ta sig till den farliga platsen framför inrikesministeriets kontor Marabastad i Pretoria. Själv var hon ändå mer orolig för sitt hemlands myndigheter, eftersom hon sökt asyl här. Den andra kvinnan förnyade också sina papper var sjätte månad.

Jag kan inte åka härifrån för jag får inget visum, så fastän det är hemskt med pappren måste jag stanna här nu, sa hon uppgivet och längtade efter sin mamma och familj i Etiopien.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".