Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Här hör du de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där. Vi tar nyheterna djupare.

Finland kartlägger vanvård av barnhemsbarn

Publicerat tisdag 27 december 2016 kl 17.48
Omkring 150 000 barn omhändertogs mellan 1937-1983
(6:16 min)
Raija Selin och Leena Tatti var bägge omhändertagna på samma barnhem i Helsingfors under 1940-talet. De intervjuas av Sveriges Radios korrespondent Thella Johnson.
Raija Selin och Leena Tatti var bägge omhändertagna på samma barnhem i Helsingfors under 1940-talet. De intervjuas av Sveriges Radios korrespondent Thella Johnson. Foto: Sveriges Radio

Forskare i Finland har kartlagt vanvård och omänsklig behandling av barnhemsbarn och fosterbarn i landet under 1900-talet. Tidigare i höstas framförde den finska regeringen för första gången en officiell ursäkt till de många omhändertagna barn som behandlats illa i myndigheternas vård under gångna decennier, inte minst efter kriget då allt fler barn hamnade på institution. Hör reportage av Sveriges Radios korrespondent Thella Johnson som träffat några av de som var barn i dåtidens Finland.

– Det var min dotter som sa åt mig att gå hit, säger Leena Tatti. Jag har berättat för henne om hur jag hade det som barn och när vi såg på nyheterna att den här ceremonin skulle äga rum tyckte hon att jag absolut måste komma hit för att höra vad de har att säga.

Leena Tatti, idag 72 år och Raija Selin, 74, dricker kaffe och äter chokladtårta upplagd på små guldfat i foajén i Finlandiahuset i Helsingfors. Strax ska ceremonin börja de och flera tusen andra barnhemsbarn och fosterbarn ska få en ursäkt från den finska staten, för hur de behandlats som barn på barnhem under 1940- och 50-talen.

Leena och Raija har just lärt känna varandra, bara några minuter före det att jag kom och störde dem i fikat, träffades de för första gången. Det visade sig att de bott på samma barnhem med några års mellanrum, och nu sitter de och minns tillsammans. Hur det såg ut där och vilka andra som fanns där, barn och personal. Men allt minns de inte, båda var bara spädbarn när de lämnades bort.

I Finland omhändertogs omkring 150 000 barn mellan 1937-1983, inte minst under de fattiga och svåra år som följde på andra världskriget. I alla andra nordiska länder har det på senare år gjorts kartläggningar av vanvård och misshandel av barn som varit omhändertagna på barnhem och i fosterhem, och nu följer man i Finland i grannländernas fotspår. Historieprofessorn Pirjo Markkola är den som har lett granskningen där trehundra av fosterbarnen och barnhemsbarnen har djupintervjuats.

– Den mångfald av våld, misshandel och vanvård som förekommit är svår att förstå. Hur många sätt det finns att slå ett barn på, alla de berättelser som kommit fram. Det är svåra saker. Och också den ensamhet som de känt. De var helt ensamma, ingen ville lyssna på dem, säger Pirjo Markkola.

Leena Tatti berättar om en julafton då hon var sju år. En äldre flicka på barnhemmet hade tagit henne med sig och rymt till tågstationen och hoppat på tåget. Sen hade den äldre flickan lämnat kvar Leena, som hittades av polisen på en station längre bort där hon gick och tiggde pengar till en biljett tillbaka.

– Jag visste inte vad annat jag kunde göra än att försöka ta mig tillbaka till barnhemmet, berättar Leena. När hon sen kom tillbaka, eskorterad av polisen, blev hon straffad av föreståndaren som satte henne i ett isoleringsrum med igenmålade fönster som man inte såg ut genom, för resten av julaftonen.

Hon och hennes nyfunna vän Raija berättar nu när de sitter här nästan sjuttio år senare, om hur personal på barnhemmet brukade binda fast dem i sängarna på natten, och säga till dem att deras föräldrar var döda. Senare förstod de att de inte var sant, och de har båda fått kontakt med sina mammor som vuxna. Det totala haveriet från samhällets sida, när de gäller barnen som omhändertagits, beror på en kombination av bristande ekonomiska resurser och bristande insyn och kontroll på vilka människor man satte att ta hand om redan utsatta barn. Men också en nedvärderande syn på barn i allmänhet, bedömer professor Pirjo Markkola.

– Under den tidsperiod som vi tittade på i vår forskning, så fick barn till exempel aldrig någon information om vad som pågick. Ingen berättade för dem vart de skulle och varför, säger Pirjo Markkola.

Leena Tatti och Raija Selin har levt bra liv, säger de. Leena gifte sig och blev bondmora, och har idag två vuxna barn. Raija har hankat sig fram på tillfälliga jobb där hon har kunnat få dem, hon har varit byggnadsarbetare och trädgårdsmästare. På barnhemmet sa man till dem att de aldrig skulle kunna bli något av dem.

– Sådana som ni har bara en framtid som kåkfarare, fick vi höra. Men på något konstigt sätt har man överlevt, säger Leena. Jag kan säga att för min del har det varit min tro på Jesus som har räddat mig.

De har kommit hit idag för att lyssna på familje- och omsorgsministern som ska framföra statens ursäkt till barnhemsbarnen. Mest av nyfikenhet och för att markera sin närvaro, Men en ursäkt betyder ingenting, säger de.

– Vi har hört att i Sverige så har vissa fått någon ekonomisk kompensation också. Det kunde i alla fall hjälpa oss på något sätt idag.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".