Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Här hör du de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där. Vi tar nyheterna djupare.

Ett år efter flyktingavtalet – hur gick det?

Publicerat torsdag 16 mars kl 20.58
"Det är den värsta tortyren jag kan tänka mig - att inte veta vad som väntar"
(14 min)
Mutas med sin dotter Ruhad.
1 av 2
Mutas med sin dotter Ruhad. Foto: Johanna Melén/Sveriges Radio.
Grinden in till det stora Morialägret på grekiska ön Lesbos Foto: Johanna Melén/Sveriges Radio
2 av 2
Grinden in till det stora Morialägret på grekiska ön Lesbos Foto: Johanna Melén/Sveriges Radio

Nu har det gått ett år sedan EU och Turkiet kom överens om hur man skulle stoppa den stora flyktingströmmen till Europa. Och avtalet har haft avsedd effekt – hör Johanna Meléns reportage om hur flyktingar nu blir fast på Lesbos och lever där under svåra förhållanden. Kritiker menar att EU på det här sättet har gjort sig skyldigt till ett allvarligt brott mot människors rätt att söka asyl.

Hör även Ekots migrationskorrespondent Alice Petrén om hur stabilt avtalet är och vad det har fått för konsekvenser.

Utanför de höga gallergrindarna som leder in till det största flyktinglägret på Lesbos, Moria, är det samling för FC Kosmos.

De väntar på bussen in till huvudorten, Mytilene. De spelar fotboll varje morgon.

– Vi är vita, svarta, araber. Vi spelar för att glömma stressen, problemen, hela situationen, säger Franck från Elfenbenskusten.

– Vi lever mycket dåligt. Maten är dålig, vi sover dåligt, toaletterna är dåliga. Det är väldigt dåligt här.

Franck säger att han lämnade sitt hemland på grund av politiska problem.

Ut genom gallergrinden kommer Mushtaba från Afghanistan. Han har nyss fyllt 16. Han är ensam här och lämnar sällan tältet där han bor. Han är rädd.

– De andra runtomkring försöker skada mig. De tar på min kropp, och säger fula ord.

Mushtaba har varit på Lesbos i sex månader. Han säger att han blivit sjuk här. Häromnatten var det som om något snördes om kring halsen. Han hade svårt att andas.

– Men när jag gick till läkaren sade han bara att "jag har gått av mitt skift, jag kan inte göra något".

Mushtabas pappa dödades i Afghanistan. "Av fienden", säger han. Mushtaba är rädd för att själv dödas om han åker tillbaka. Han saknar sin mamma.

Han vill att de ska få leva som en vanlig familj igen. Sitta kring ett bord och äta middag tillsammans. Mushtaba har två bröder i Europa, en i Tyskland, en i Danmark. De reste innan avtalet mellan EU och Turkiet kom till för ett år sedan. Mushtaba sitter fast på Lesbos. Han kom försent.

Inne i ett hus vid en av Mytilenes trånga små gator sitter Lesbosbon och eldsjälen Efi Latsoudi och säger att hon tänker på EU-Turkietavtalet som ett slags monster som satt asylrätten ur spel.

Fram till i mars för ett år sedan var grekiska öar som Lesbos, Samos, Kos och Chios bara en tillfällig första anhalt på vägen till Europa. 2015 gjorde hundratusentals människor från länder som Syrien, Irak och Afghanistan den korta men livsfarliga båtresan över Egeiska havet och till sist sa Europas länder stopp.

I början av mars förra året stängdes den så kallade Balkanrutten som från Grekland via Makedonien, Serbien, Kroatien och Ungern fört flyktingar och migranter till länder norrut i Europa och vid ett toppmöte mellan EU:s och Turkiets ledare samma månad beslutade man att de som i fortsättningen tar båtvägen från Turkiet till Grekland ska skickas tillbaka till Turkiet igen.

Från en dag till en annan förvandlades det största flyktinglägret på Lesbos, Moria, till ett slags fängelse där alla nykomlingar låstes in. Den regimen har ändrats nu, lägerinvånarna kan röra sig fritt men ingen, med mycket få undantag, får lämna ön.

Trots att ett år har gått sedan avtalet har färre än tusen personer sänts tillbaka till Turkiet. De asylprövningar som ska göras innan någon skickas tillbaka går mycket långsamt och i de flesta fall som rör människor från Syrien har grekiska asyl kommittéer kommit fram till att Turkiet inte är ett säkert land för dem.

Från EU-kommissionens sida trycker man på och vill att de ska ändra sig och snabba på avvisningarna. Under tiden lever de som är fast på bland annat Lesbos under svåra förhållanden och i plågsam ovisshet om framtiden.

– Det är den värsta tortyren jag kan tänka mig, att inte veta någonting om vad som väntar, säger Efi Latsoudi.

Fast allt på Lesbos är inte hopplöst. På den gamla semesteranläggningen Pikpa en bit från Mytilene har de mest sårbara fått plats, de med funktionshinder, med mycket små barn, med de allra värsta upplevelserna bakom sig. Lägret har startats och drivs av frivilligkrafter och volontärer.

Där i ett mycket litet rum som nästan bara rymmer en säng vaggar Aisha sin nyfödda dotter Rula till sömns. På sängen hoppar storasyster Ruhad, ett och ett halvt. Familjen kommer från en liten stad i nordöstra Syrien. De har varit på Lesbos i nio månader och vet ingenting om framtiden.

– I Syrien levde vi ett mycket rikt liv. Men så blev vi flyktingar, bara sådär säger Aishas man Mutas.

Jag undrar om de är lyckliga, de har just fått ett barn.

– Vi måste vara lyckliga, för deras skull säger Aisha.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".