Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Tager du detta land - syrianer i nöd och lust

Publicerat fredag 24 april 2009 kl 16.13
Arbetets museum i Norrköping.

I nästan 30 år har författaren Staffan Ekegren följt den assyriska/syrianska folkgruppens utvandring från Turkiet och invandring till Sverige. Det är den hittills största kartläggningen av en specifik folkgrupp i Sverige, som har resulterat i tre böcker och flera utställningar.

På lördag den 25 april är det vernissage i Norrköping för den senaste boken Tager du detta land - syrianer i nöd och lust 1979-2009. Assyrier och syrianer är samma folkgrupp, men med två benämningar och därför får gruppen dubbelbenämningen assyrier/syrianer i inslaget. Författaren har intervjuat familjer i Örebro där de flesta kallar sig för syrianer.

-Genom att komma en invandrargrupp nära individ för individ så ska vi få perspektiv, vi svenskar på oss själva och lära känna oss själva på ett nytt sätt.

Så säger författaren, Staffan Ekegren, om målet med sina böcker och utställningar om det assyriska/syrianska folket. Det började med en ömsesidig nyfikenhet mellan Ekegren och de nyanlända assyrier/syrianerna i Örebro. De ville veta mer om Sverige medan han ville veta mer om deras kultur och traditioner.

Han berördes av deras sammanhållning, för även om de kom med två tomma händer, som han själv uttryckte det, så fanns det fortfarande närhet mellan dem eftersom familjen var det viktigaste.

-Varför heter utställningen Tager du detta land?

-Ja, det är alltså som att man kommer till ett land och man är tvungen helt enkelt att trivas ihop med det här landet. Och undertiteln till utställningen är ju syrianer i nöd och lust.

Och nöd och lust är det. Boken innehåller segment ur de tidigare böckerna, slutet på en resa, början på en resa, och, den andra resan - femton år med de nya svenskarna, och där får man läsa om kärleken till Sverige och yttrandefriheten som många upplevde för första gången, samt frustrationen över att fortfarande bli sedd som en invandrare 30 år senare.

En lärorik och utvecklande resa har det dock varit, skriver Ekegren i bokens tredje kapitel, Nybyggarna, som handlar om att folkgruppen bland annat bygger en kyrka. Och lärorikt har det även varit för fotografen, Lasse O Persson, som kom in i projektet 1994.

-Det som jag har fått med mig som känns väldigt starkt är ju syrianernas omsorg om gruppen och om familjen. Man kan ju se det på föräldrarna, första generationen syrianer som kom hit kämpade oerhört mycket, jobbade ofta dubbelt för att skapa en bättre framtid för sig själva naturligtvis, men framför allt för att barnen inte ska behöva kämpa som de själva har gjort. Och att skapa en bättre framtid har ju också resulterat i att en väldigt hög andel av syrianer är representerade här i yrkeslivet bland politiker och inom sjukvården, och att de utbildar sig på högskolor och universitet.

Men allt har inte varit en dans på rosor. Projektet har krävt stor uthållighet och tålamod, samt en del ideellt arbete på grund av en begränsad budget. Den allra största utmaningen har dock varit att få texter godkända av intervjupersonerna, medger Ekegren. Först bandar han in alla intervjuer, skriver ut dem, stryker det överflödiga för att sedan få ett godkännande.

-Fortfarande finns ett bytänkande. Ryktet är det viktigaste av allt. Jag menar, de glömmer ju bort att jag har bandspelare, vi kommer in djupa samtal och jag skriver ju ner det där glatt, och det som då är riktigt saftigt har jag då oftast fått stryka. Men i sista boken har jag kommit på ett knep för att komma undan det. Jag har blivit tillsagd att stryka både det ena och det andra. Allting finns med i boken, men som anonyma citat så att ingen kan känna igen det, men själva innehållet finns med.

När du har följt den här folkgruppen genom den här nästan 30 åriga resan, hur tycker du att de har utvecklats, integrerats i det svenska samhället?

-Väldigt väl, tycker jag. Det finns ju motverkande krafter. Alltså man får ju räkna med att om man går in och utbildar sina barn det är klart att de tar till sig väldigt mycket av vetenskapligt tänkande. I kyrkan finns det inte mycket av vetenskapligt tänkande, om man säger så. Det finns ju präster som inte erkänner Darwin till exempel medan barnen som går i skola får läsa om beprövad forskning. Och det tycker jag är jättebra, med den sorts integrering.

Kärvare går det när det gäller äktenskap och familjebildning, tycker Staffan Ekegren. 

-De som fortfarande inte följer den gängse normen att det är mannen som bestämmer och att kvinnan har en underordnad roll i familjen - ja, dem går det inte särskilt bra för. Där tycker jag att integreringen pågår ju, visst, man gifter sig svenska och syrianer, det är jättebra, men det är värre för syrianska kvinnor som till exempel är trötta på patriarkatet och som vill bryta sig ut. Det blir kraftiga spänningar genom gruppen, och där tycker jag att det ställer väldigt höga krav på tolerans och ödmjukhet hos den stora gruppen gentemot de här individerna, särskilt då de här kvinnorna som vill följa sin egen värld.

Reporter: Ninve Dallalchi

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".