Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Åke Strömmer skriver om Farbror Sven

Publicerat måndag 26 februari 2007 kl 13.23

Nej, jag var inte med, när Sven Jerring refererade sitt första Vasalopp.
Tro det eller inte, men jag var inte född då.

Numera är Vasaloppet ett massuppbåd i radio. Nästan varenda meter följs av minst ett halvdussin reportrar, av vilka Lars-Gunnar Björklund väl får antas vara vår tids Farbror Sven.

Förhållandena var helt annorlunda i början. Det fanns inte en chans att göra så kallade HF-sändingar då med bärbara, trådlösa sändare, det fanns inte ens chans att sända per ljudledning från var som helst.

Jo, i teorin möjligen, men i verkligheten hade man aldrig ens tänkt tanken, och föresten, var skulle man få tag på ytterligare något halvdussin Sven Jerringar?

Nej, det fick bli vad det blev, nämligen att när Muhammed Jerring inte kunde komma till berget Vasaloppet, fick berget komma till Muhammed. Dör Jerring stod där var Vasaloppet

Farbror Sven var Vasaloppet för oss radiolyssnare.
Inte var han på så många ställen, mest i Evertsberg och vid målet, och inte hade han en aning om vem som skulle komma först, för efter en knastrig telefon från Eldris bestods inte fler uppgifter, men just därför blev hans referat så spännande.

Så värst dåligt underrättad var han ändå inte. Så till exempel visste han i sin comeback år 1973 att Paul Siitonen var på väg mot mål medan TV:s Plex med 7 000 slavar viskade i örat envisades med Thomas Magnusson. Men det var då det, när den reporter som ville lyssna på budbärarna hade allt serverat.

Farbror Sven var magnifik på många sätt. Det var något kejserligt över honom.

Jag minns ett år – det kan ha varit mot slutet av 1950-talet – i varje fall hade hans trogne kalfaktor, Bengt-Allan Hellström, fått börja tala i radio. I alla fall så kom Sven med vidhängande Hellström till Evertsberg, där det på den tiden var en kvarts sändning.

Sven sade ungefär:
”Evertsberg–Motala. Vi befinner oss vid Vasaloppskontrollen i Evertsberg och där är ställningen så här.”

Varpå följde en kvarts rabblade av Bengt-Allan, som först sade vilka nummer som låg bland de kanske 100 bästa, och sedan tog om samma harang med namn. När han var färdig sade Jerring:
”Ja, det var vad jag hade att meddela från Evertsberg. Slut från Evertsberg.”

Vad jag hade att meddela, var det.

Hyland tog över
Mot decennieskiftet 60/70-tal tog Hyland över. Han var som Chi Hoang Ti, kungen av Tsing, som lät bygga den kinesiska muren – ni vet i Evert Taubes dikt ”Muraren och Böckerna”.
Det var han som ville att historien skulle börja om med honom.

Det ville Hyland också, så Sven Jerring fick inte vara med längre. Nåja, vid den här tiden var Jerring sjuklig, han hade fått kallbrand – eller som han själv sade ”kallbrand” i en fot.
Men 1973 var det Björklund och Strömmer som tog över och vi hade inga behov av att grunda Vasaloppets radiohistoria, så vi dristade oss att bjuda in Jerring.

Eftersom Sven Jerring efter sin ”Kalla brand” hade svårt för att gå var vi överens om, att han bara skulle vistas i målhytten och där göra en av sina otaliga, högtidliga, intervjuer med segraren.

Vi hade valt rätt tillfälle, vill jag mena. Mellan 1973 och 1978 vann inte en enda svenskspråkig åkare – ursäkta, Matti Kuosku. Det var Siitonen, Kuosku, Klause, Kuosku, Garanin och Pierrat.

Sista referatet
Men nu var det 1973. Det var upplagt för stor svenskdag, och Jerring skulle få intervjua en av dom trevligaste storlöparna som vi hade på den tiden, Thomas Magnusson.

Thomas ledde länge – nästan lika länge som TV trodde – men vid en skogsdunge ett par kilometer från mål tog han en väg och Pauli Siitonen en annan. Magnusson blev trött, men inte Siitonen, och så kom finländaren först förbi Zornmuseet.

Goda råd var dyra. Inte kunde Jerring finska. Hade vi släpat honom till Mora och baxat honom uppför målhyttens branta backe förgäves?

Förlåt att jag skriver det själv, men då fick jag en – min möjligen enda – snilleblixt. Sven Jerring skulle referera målgången.

Nu hörde det till saken att Sven, då 78 år gammal, såg ”gale glest” som vi i Dalarna säger, så han kan aldrig ha sett Siitonen speciellt klart.

Men jag sade i mitt referat vad Siitonen just var, när Sven just skulle börja, och sen refererade han - förmodligen ur minnet med ryggmärgen – ända in i mål.

Ni behöver inte tro mig, med Sven Jerring, som alltid – inte utan fog – beskrevs som en ganska kall människa, log med hela ansiktet medan tårarna strömmade över gammelmanskinderna.

Året därpå var det Kuosku, och det gick ju, fast min vän Matti på svenska språket hade en svada som fick Stenmark att verka Bengt Bedrup, och sedan var det gentlemannen Gert-Dietmar Klause från DDR, och se, tyska, det kunde Jerring, där kunde vi andra slänga oss i väggen.

Sedan fyllde Sven Jerring 80 år, och då lade han av.
Synd, han hade kunnat bli något.

Åke Strömmer
ake.strommer@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".