Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Popula

Krönika: Jag beklagar historielösheten i Sverige

Publicerat fredag 21 november 2014 kl 13.51
"Stereotyper överlever år efter år"
(3:56 min)
Ylva Larsdotter. Foto: Patrik Lustig
Ylva Larsdotter är Finnblickens krönikör. Foto: Patrik Lustig

Få svenskar förstår hur det är att lämna sitt hemland, sin identitet, sitt språk. Att mötas med förakt och löje. ”Finnjävel stick hem, finnar bara super, finnar är fula”. Jag kan inte förstå hur dessa steroptyper överlever år efter år.

Jag har kastat ankar i Helsingfors

Nu börjar det bli ganska många år sen jag satte ner fötterna på de helsingforsiska gatorna, skrev ut mig ur Sverige och in mig i Finland. Jag är en av de 8 000 svenskar som färdats över Östersjön för att stanna en liten längre period än en 24 timmars helgkryssning. För som Nick Cave säger i filmen 20.00 Days on Earth. “Någonstans måste man ju sätta ankar”. Ja, någonstans måste man ju bo och just nu har jag kastat ankar i Helsingfors.

I Finland blir jag "sverigesvensk"

För ett par år sedan arbetade jag som redaktör för antologin Enkel biljett? – från Sverige till Finland med längtan, kärlek och vemod. Där berättar elva svenskar om hur det är att leva och verka i Finland idag. Vissa längtar hem, andra har roligt, någon saknar de solvarma klipporna i Bohuslän och någon har kommit hem. Naturligtvis går det att lyfta fram en rad olika aspekter om hur det är att komma från ”storebrorsnationen” till Finland. För ja, det är annorlunda att flytta hit än till låt oss säga Tyskland eller till Danmark eller Norge. För här blir ens identitet ”sverigesvensk” i förhållande till finlandssvensk eller sverigefinländare. Det är något som jag på det ena eller andra sättet måste förhålla mig till.

Enorm okunskap och ointresse

Med boken ville jag bland annat visa på ett Finland bortom fördomarna som många svenskar fortfarande bär omkring på och som gång efter annan reproduceras. Därtill en enorm okunskap och ointresse. Det hörde vi om i Popula för några veckor sedan. Jag kan inget annat än att beklaga denna historielöshet och arroganta enfald. Jag ville fånga upp berättelser från människor som, liksom jag, gjort den lilla men stora resan över Östersjön.

Stereotyper överlever år efter år

Om Finland överhuvudtaget lyfts fram i olika medier och inom populärkulturen i Sverige är det två stereotyper som ofta återkommer.

Den första och kanske mest framträdande är den alkoholiserade och förbittrade finske mannen ur arbetarklassen. Inte sällan får skådespelaren Jarmo Mäkinen gestalta honom på film. På Wikipedia läser jag att han har det perfekta utseendet för sådana roller och de som rollbesätter verkar inte tänka nämnvärt längre. Paradexemplet är väl då han spelar den kriminelle jägaren i Kaj Sundvalls klassiker Jägarna.

Få svenskar förstår

Få svenskar förstår hur det är att lämna sitt hemland, sin identitet, sitt språk. Att mötas med förakt och löje. ”Finnjävel stick hem, Finnar bara super, finnar är fula”. Jag kan inte förstå hur dessa stereotyper överlever år efter år.

Den andra stereotypen är den motsatta – exotiseringen av finlandssvenskhet.  ”Åh vad bra svenska de talar med sin myyysssigga mumindialek, dom pratar som poeter, riktig svenska”, sa bekant till mig förra månaden då jag var i Stockholm. Det här med svenska som modersmål, flerspråkighet, identitet och minoritetsperspektiv har gått henne fullständigt förbi.

Andra generationen stiger fram

Framförallt den andra generationen sverigefinländare stiger nu fram och lyfter fram sina erfarenheter och historier i allt högre utsträckning för att nyansera synen på det finska i Sverige: författaren Susanna Alakoski och Johanna Koljonen, regissören Mika Ronkainen, musiker som Anna Järvinen och Markus Krunegård för att nu nämna några.

Fördomarna är okunskap

Ja, jag bor i Finland. Jag kommer aldrig att bli riktigt klok på förhållandet mellan länderna och det är nog så det ska vara. Fast det ska erkännas att ibland är det också smärtsamt och tungt. En sak har jag insett att det är ett privilegium med två länder, två kulturer och en vardag på minst två språk. Det ger mig ödmjukhet, en ökad självkännedom och kunskap om de bägge ländernas gemensamma historia, men också skillnaderna. Så mitt tips är att stanna lite längre än en 24 timmars kryssning. Om inte annat för att upptäcka att fördomarna är just fördomar och okunskap.

Krönikan sänds i Popula kl 18:10-19:00 i P4. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".