Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Finnblicken

Vrede som vandrar vidare i generationer

Publicerat onsdag 6 april 2016 kl 09.30
"I min familj har det alltid funnits ett förakt mot det svenska. Men det är förvirrande för andra generationen."
(14 min)
Tove Folkesson
Författaren Tove Folkesson har skrivit radionovellen Farfar. Foto: Sofia Runarsdotter

Författaren Tove Folkesson försöker i sin nyskrivna radionovell återskapa den finska farfar hon aldrig lärde känna. Genom skrivandet närmar hon sig sin farfar, sig själv och sin egen historia.

Av den finska farfadern finns enbart ett fotografi kvar, minnena är få. I Radionovellen Farfar som sänds i P1 onsdag 6 april börjar fotografiet leva och Tove Folkesson försöker genom skrivandet förstå sig själv, sin bakgrund och var hon hör hemma.

– Skrivandet är en följd av att jag känt mig väldigt rotlös, rastlös och splittrad. Jag försöker skriva mig hel. Jag blir säkert inte hel, men jag försöker röra mig i den riktningen åtminstone, säger Tove Folkesson 

"Det finns rottrådar som jag saknar. Fina linjer som sträcker sig tillbaka i tiden, som ett avlägset läte, något i utkanten som skäller. Jag står stadigt, gräver ned mig, men vinglar och välter så lätt. Farfars porträtt på hyllan påminner mig om det. Hans många rynkor. Att jag inte vet vad som finns i dem."
Ur novellen Farfar av Tove Folkesson


Det är spännande med skrivande att man kan kasta ljus på det som inte finns genom att säga att det finns och då finns det. 

Är Farfar ett exempel på detta sökande?

– Ja, nästan som ett bokstavligt exempel. Som en illustration av vad skrivande kan vara. Att ta sig rätten till sin berättelse. Även om den är en skissartad berättelse. En icke-berättelse, en icke-närvaro, av en farfar i det här fallet.

"Pappa har sagt att han alltid kände dåligt samvete över att farfar inte fick uttrycka sin intelligens, fick bli något, säga vad han tyckte. Han bara såg hur samhället malde ned människor till kalkstensdamm, också farmor jobbade där i brottet. Sorterade stenar på ett löpande band. Axlarna slets ned och började värka, förstås. Och min pappa har dåligt samvete för allt detta, jag har dåligt samvete för det, hur är det möjligt?" 
Ur novellen Farfar av Tove Folkesson


Varifrån kommer vreden?

I novellen nämnder du en vrede, en vrede som vandrar vidare i generationer. Vad menar du med det?

– Jag tänker på min egen vrede och min egen oförmåga att förstå varför den vreden kan bli så stark, så plötsligt. Varför jag blir så hotad i en situation som för många andra är helt vardaglig. Det var någonting jag började upptäcka när jag själv gjorde min egen klassresa in i den här kulturella överklassen. Jag upptäckte att man inte får vara arg. Jag har vuxit upp i en miljö där det är okej att vara lite arg, man bråkar och det går över, säger Tove Folkesson.

"För de hamnade här, i detta som är mitt land, antar jag, även om jag också märkvärdigt nog kan känna farfars, inte hat kanske, men definitivt förakt mot Sverige och det svenska. Som om det inte var mitt. Som om det var något som stod över mig. Och kunde spottas på för att det alltid var större, starkare, mer stolt."
Ur novellen Farfar av Tove Folkesson


Jag är inte predestinerad att känna mig underlägsen svenskarna bara för att mina föräldrar kom hit som invandrare, från ett krig som svenskarna inte har någon aning om hur det var att uppleva, men det är förstås lätt att man fastnar i en sådan känsla.


Ett förakt mot det svenska

– I min familj har det alltid funnits ett förakt mot det svenska, mot det här Svensson-aktiga, välmående, medelklassigt trevliga och lite försynta. Men för en andra generationens invandrare blir det förvirrande. Är jag en av de som föraktas nu i min familj? Är jag en av de här bortskämda snorungarna som inte vet hur det är att vara med om krig? Som inte vet hur det är att vara fattig, funderar Folkesson.

Hur ska man förstå eller leva i det förflutna utan att man fastnar i nostalgi eller ilska?

– Det nostalgiska har ofta att göra med att man fastnar i en kliché. Jag tror att klichéerna har gjort att jag har haft svårt att ta till mig min historia på allvar. Det har blivit som ett filter som lagt sig över någonting som faktiskt är verkligt för mig. I Sverige skämtar man om alkoholister och om det hårda jävliga vinterkriget. Det har hindrat mig i alla fall från att ta mig en egen titt på varifrån jag egentligen kommer.

Vad ville du uppnå?

– Jag vill få mina rötter att växa sig starkare så att jag kan stå stadigt och inte behöver skämmas, säger Tove Folkesson.

Radionovellen Farfar av Tove Folkesson sänds i P1 onsdag 6 april kl.11.35, i uppläsning av skådespelaren Lo Kauppi.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".