Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Finnblicken

Vasas flora och fauna berör flera generationers österbottningar i exil

Publicerat fredag 27 maj 2016 kl 12.20
Fans: "Vi åkte till Vasa för att se platserna med egna ögon"
(9:48 min)
Vasas Flora och Fauna
Vasas Flora och Fauna består idag av Daniel Ventus (piano), Mattias Björkas (sång, gitarr och text) och Tina Kärkinen (sång) Foto: Elin von Wright / Sveriges Radio

Det finlandssvenska bandet Vasas Flora och Fauna drar genom språket upp rottrådar. Trots eller kanske tack vare de finlandssvenska och finska referenserna har bandet fått en stor publik både i Finland och Sverige.

Utanför skiner solen, inne i mörkret står folk och trängs mellan böckerna när det finlandssvenska bandet Vasas Flora och Fauna spelar på ett antikvariat i centrala Stockholm en söndag eftermiddag.

”Österbotten har ett romantiskt skimmer över sig”

Bandet som sjunger på finlandssvenska och österbottnisk dialekt berör på båda sidorna om finska viken. Många känner kanske en längtan till eller en sorg över det som varit, en längtan som verkar gå vidare i generationer.

– Vi gillar Vasas Flora och Fauna och vi är båda Vasabördiga, säger Sara och Linn som vuxit upp i Dalarna men har släkt från Österbotten.

– Min pappa är från Närpes, men tyvärr talar jag ingen Österbottnisk finlandssvensk dialekt alls. Och jag har aldrig varit i Vasa, säger Linn.

För mig har Vasa och hela Österbotten ett romantiskt skimmer över sig, det är speciellt på något sätt.

Också Karl-Johan som lite av en slump kom i kontakt med Vasas Flora och Fauna har en farmor från Vasa.

– Min farmor kom från Vasa och därför kände jag genast från början att jag fick en connection när jag lyssnade på låtarna. Dessutom var det fina texter. Jag har aldrig varit i Vasa, så det blir lite som att jag drömmer mig bort dit till farmors barndom, som jag inte vet mycket om.

Många i publiken verkar ha någon finsk släkting. Genom Vasas Flora och Fauna får de nu kontakt med sina rötter.

"Det krävs en distans till hemstaden"

Vasas Flora och Fauna gav förra året ut sin första skiva Släkt med Lotta Svärd, då bestod bandet av Mattias Björkas och Iiris Viljanen. Nu har en ny singel släppts i den nya sammansättningen, med Mattias Björkas, Tina Kärkinen och Daniel Ventus.

Är ni förvånade att det har gått så bra för er här i Sverige?

– Innan vi gav ut första skivan så hade vi haft enstaka spelningar, och då märkte jag på responsen att folk gillade det. Man vet ju aldrig hur det går sen när man ger ut en skiva, men jag hade på känn att det skulle fungera, säger Mattias.

– När jag hörde en av de första låtarna Nog var han en vän, så tyckte jag att den var helt fantastisk bra. Men jag trodde den skulle förbli populär i Vasa, att den var bra för att den hade en lokal koppling, men tydligen funkar den annanstans också, säger Daniel.

Hur har ni blivit emottagna hemma i Vasa?

– Vi har spelat en gång i Vasa, och av alla våra spelningar hade vi minst människor i publiken där. Jag är förvånad att folk i Sverige har varit så entusiastiska och att de också har kunnat relatera till låtarna och texterna, men samtidigt så förvånar det inte alls eftersom det är så bra låtar, säger Tina.

– Jag minns att jag läste en recension i Vasabladet där recensenten skrev att om man vill vara lite elak så är det en perfekt skiva för utflyttade Vasabor. Det ligger väl någonting i det att det krävs lite distans till själva stan och till språket, säger Mattias.

Jag är själv uppvuxen i ”Sååndåm” som ni sjunger om och jag har stått och hängt vid räcket i Rewell. För mig finns det många igenkänningsfaktorer, och så sjunger ni också på finlandssvensk österbottnisk dialekt, vilket är bekant för mig. Händer det att ni får frågor om vad olika ord betyder?

– Jo, det är klart. Det händer ofta, och då svarar vi snällt. Vad är ”kilju”? Det är ett exempel, säger bandet och skrattar.

Är texten självironisk?

– Det handlar mer om att utforska hur man kan använda språket. Att pröva vad det ger för konsekvenser att använda ett språk som man är bekant med, men som man inte använder längre. Det kanske finns ett inslag av självironi också, men jag vill ändå vidhålla att det handlar mer om att pröva vad det är som händer när man använder dialektala ord och uttryck och ändå sjunger på allvar, säger Mattias.

Det vi skriver kan ses som något slags reflekterande över ungdom, men för mig är det ett reflekterande som behövs i nuet för att komma vidare i livet.

Nytt album på kommande

Er nya singel heter Honda Monkey? Är det någon våt dröm eller varifrån kommer det här motorcykel temat?

– Det var snarare så att jag började fundera på vad jag skulle vilja ge min egen dotter som jag inte unnade mig själv. När jag var yngre var jag ganska låst och kategorisk med vad jag tyckte. Jag var ganska sträng med mig själv och med andra. Låten är som ett slags eftergift och ett hopp om att hon inte ska vara så sträng, säger Mattias.

Det verkar som att det uppstår fler och fler band som sjunger på olika finlandssvenska dialekter i Finland, varför tror ni att det är så just nu?

– Det går väl i vågor sådant där, också i Sverige. Plötsligt så vill alla sjunga på svenska. Jag tycker väl att det är en bra utveckling att den finska och finlandssvenska musiken breddas, säger Mattias.

Nu har ni släppt den här singeln, kommer det ett album?

– Jo det kommer nog så småningom, men hur det kommer att låta det vet vi inte. Vi siktar på att spela in skivan i höst och så siktar vi på att få ut det ganska snabbt efter det, säger Mattias.


Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".