Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Kielipuoli

#Kielipuoli Andreas kåserar om finnar, iranier och hundra döda grisar

Julkaistu torsdag 20 oktober 2016 kl 15.03
Träff i Uralbergen
(5:45 min)
Andreas Ali Hietala Jonasson Kuva: Kaarina Wallin/Sveriges Radio Sisuradio
Andreas Ali Hietala Jonasson Foto: Kaarina Wallin/Sveriges Radio Sisuradio

Kanske träffade Andreas finskugriske förfader Gammel-Antti sin kompis Kamyars indoiranske förfader Gammel-Kamyar i trakten av Uralbergen och de bytte grejer med varandra. Kanske fick Gammel-Antti ett ord eller två av Gammel-Kamyar med sig på köpet.

Vad har de finska orden sata som betyder hundra, porsas som betyder gris och marras som betyder död, gemensamt?

För det första är de alla lånord från indoeuropeiska språk. Lånord från indoeuropeiska språk i finska är visserligen inget ovanligt. Det finska språket innehåller en stor mängd lånord från både ryska och svenska, vilka ju båda är indoeuropeiska språk. Men sata, porsas och marras är mycket äldre lånord i finska än de svenska lånorden.

Innan det talades några germanska språk i Norden, alltså de som idag har kommit att utvecklas till skandinaviska språk som svenska, norska och danska, talades det finsk-ugriska språk.

Alltså de språk som idag kallas samiska, kvänska, meänkieli, karelska, vepsiska och finska. Går vi ännu längre tillbaka i historien, före istiden, hade de folkstammar som talar finsk-ugriska språk ännu inte nått sin vandring genom Ryssland från Uralbergen.

Uralbergen är alltså det som brukar räknas som gränsen mellan Europa och Asien, och det är här som det finska språkets äldsta släktingar återfinns. Ibland brukar man kalla detta område för de finsk-ugriska språkens urhem. Söder om Uralbergen går floden Volga. Denna flod går hela vägen ner till områden som befolkas av talare av indo-europeiska språk som vi idag känner som persiska (eller farsi) och kurdiska. Persiska och kurdiska ingår i gruppen indo-iranska språk, en undergrupp till indo-europeiska språk.

Svenska är alltså närmare släkt med kurdiska och persiska, än med finska. Svenska och finska är inte släkt alls.  

Förr i världen, innan man hade uppfunnit några flygplan, tåg eller bilar, var det snarare vatten än land som förenade. Det var lättare att ta sig längre sträckor med hjälp av båtar än att ta sig någonstans till fots. Därför vet vi att det talades indo-iranska språk (alltså släktingar till persiska och kurdiska) ända upp i trakterna kring Volga och Ural, vilket floden Volga med stor sannolikhet bidrog till.

Troligtvis fanns det handelskontakt mellan de finsk-ugriska stammarna som befolkade (och än idag befolkar) Volga och de folk som bebodde områden som idag är Iran och Kurdistan.

Handel är en verksamhet som ofta leder till lånord. Man lånar dock sällan in ord för saker som man själv redan har ord för. Om något nytt introduceras lånar man ofta ordet för detta från det språk och den kultur man fick det ifrån. 

De finsk-ugriska folken levde vid denna tid, för 2500-5000 år sedan, som nomader eller verkade som jägare. Man kan tänka sig att grisen antagligen var okänd, utom då möjligtvis vildsvin, då de finsk-ugriska stammarna inte levde som jordbrukare. Annars hade man inte behövt låna in ordet.

Från lingvistiken lär vi oss att namn på djur sällan är sådant som lånas in från andra språk, om djuret redan existerar naturligt i det område som språket talas. Då finns ju redan ett eget ord. Djur är dessutom intimt kopplat till kulturen som talarna av ett visst språk bär, vilket gör de än mer känsligt att byta ut.

Eftersom ordet porsas, alltså gris på finska, är lånat från iranska språk var det kanske förfäderna till dagens kurder och perser som genom handel och annan kontakt som introducerade grisar som föda för de folk som talade finsk-ugriska språk.

En teori bland de lingvister som studerat lånord i finsk-ugriska språk är att många av de ord i finska som slutar på -as, som t ex porsas, är lånat just från indo-iranska språk. Ett annat sådant ord är marras, som betyder död. Även detta är lånat från proto-indo-iranska språk. På modern persiska heter det morde (مرده) och på sorani-kurdiska mrdu (مردوو). Ordet återfinns idag i det finska språket i t ex månaden marraskuu som är namnet för månaden november på finska, vilket alltså betyder något i stil med dödsmånaden, månaden då växter vissnar och dör. Det finska ordet sata, som betyder hundra, är även det ett lånord från indo-iranska språk. Hundra heter t ex sad (صد) på persiska, och sed (سه‌د) på kurdiska.

Kanske var det någon av mina förfäder, låt oss kalla honom Gammel-Antti, för en sisådär 4000 år sedan, som stötte på en av mina vänner Kamyars indo-iransktalande förfäder i dagens Volga-område.

Gammel-Antti hade kanske lite björnpäls som blivit över från den traditionella björnjakten, som Gammel-Kamyar var intresserad av att köpa inför vintern. Gammel-Antti behövde antagligen mat under vintern när jakten gick sämre, och därför helt enkelt föreslog för Gammel-Kamyar att han kunde byta lite av sina björnpälsar mot, säg en hundra döda grisar: sata kuollutta porsasta. Eller sadta khooke morde (صدتا خوكه مرده) som det heter på modern farsi. Khook (خوک) är det ord som idag används för gris på persiska, men det finns ett gammalt proto-indo-iranskt ord, porśos, som alltså är det ord som finnarna lånade in och idag är känt som porsas på finska. Detta ord har bevarats i kurdiska (beraz på sorani-kurdiska) och frasen sata kuollutta porsasta blir på sorani alltså sed berazi mrdu (سه‌د‌ به‌رازی مردوو). Hundra döda grisar.

Journalismimme perustana on uskottavuus ja puolueettomuus. Sveriges Radio on riippumaton poliittisista, uskonnollisista, taloudellisista, julkisista ja yksityisistä intresseistä.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".