Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Kielipuoli

#Kielipuoli: Andreas kåserar om språk som hudfärg

Publicerat lördag 19 november 2016 kl 17.00
"Finnarnas hudfärg har helt enkelt varit deras språk"
(11 min)
Andreas Ali Hietala Jonasson Kuva: Kaarina Wallin/Sveriges Radio Sisuradio
Andreas Ali Hietala Jonasson Kuva: Kaarina Wallin/Sveriges Radio Sisuradio

Andreas Jonasson ser det finska språket som sverigefinnarnas hudfärg. Dekolonialiseringen utförs genom att tala finska.

När man pratar om rasism kan man syfta på den rent rasliga aspekten så som den formulerades av rasbiologerna. Alltså att svenskar och finnar skilde sig åt biologiskt och tillhörde två skilda raser. Finnarna var enligt rasbiologin asiater och kortskallar vilket alltså var anledningen till att en del finnar hade höga kindknotor och sneda ögon. Svenskarna var däremot av den högskalliga typen: nordgermaner, indo-europeer och arier.

Så visst kan man tala om en rent biologisk rasism som varit riktad mot finnarna. Sedan finns självklart en tidigare period, innan rasforskningen, då diskriminering och oförrätter mot finnar begicks i religionens namn. Antingen för att finnar inte ännu blivit kristna, eller när de väl hade blivit kristna ändå inte riktigt blev betrodda eftersom finnarna i viss mån, på sina håll, hade behållit sina för-kristna traditioner, med runosång, animism och förekomsten av tietäjä, kloka gubbar och gummor som botade sjuka genom runor, besvärjelser, koppning, trumspel, örter, bastubad och vihta (björkruskor).

Andra hade istället valt fel kristen tradition, som i fallet med kareler och finnar i östra Finland, vilka än idag bekänner sig till den ortodoxa kristendomen. Men kärnan i finnarnas annorlundahet, när biologisk skillnad och religiös olikhet inte längre gick att finna, har ändå alltid varit språket.

Eftersom man inte förstod vad finnarna sa kunde det antagligen vara svartkonst de utövade.

Och straffades därmed, ibland till döden. Eftersom finnarnas språk är finsk-ugriskt vars urhem och närmsta språksläktingar finns i Asien precis öster om Uralbergen, så var finnarna enligt rasforskarna helt enkelt en annan ras. 

En vän som tillhör den judiska minoriteten i Sverige sa en gång till mig att ”ni sverigefinnar är ju besatta av språkfrågan". Och, ja, det kanske är så. I min tid som aktiv i paraplyorganisationen Ung Minoritet, som samlade representanter från Sveriges nationella minoriteters ungdomsförbund, arbetade vi med att tillsammans driva gemensamma frågor.

Judarna fokuserade på säkerhet, romer på att arbeta mot fördomar och sociala frågor, samer hade sina frågor. Men vi sverigefinnar hade egentligen bara språket som vår gemensamma kamp.

Den enkla förklaringen är enligt mig att finnarnas hudfärg helt enkelt har varit dess språk.

Finnarnas kippa har varit det finska språket. Vi har inga speciella kläder eller symboler som vi inte vågar gå utanför dörren med. Möjligen finns det någon pryd jävel som stört sig på våra mjukisbyxor och träningskläder, men, det är på språket vi har avslöjats. När man har velat bli av med oss har det varit vårt språk och våra finska namnformer man har gett sig på.

Finnarnas främsta dekolonialisering går därför idag genom att revitalisera och återta sitt finska språk.

När judarna tog av sig sina davidsstjärnor och sina kippor av rädsla för att bli utsatta för diskriminering och hatbrott så valde finnarna av samma anledning att byta namn och att sluta tala sitt språk. Av skam. Men också av rädsla.

I Norrbotten fick skolbarnen stryk ända in på 60-talet om de vågade prata meänkieli eller finska.  I mitt nuvarande bostadsområde Tumba i Botkyrka kunde det 1981 vara förenat med fara för sitt liv att visa att man var finne. Alltså att prata finska. Tanja Lorentzon, sverigefinsk skådespelare och uppvuxen i Tumba berättar om hur hennes mamma på bussen kunde höra hur vuxna människor kunde säga ”en död finne är en bra finne”[1] framför henne. Men det var inte bara majoritetssvenskarnas blickar och hot som assimileringsprocessen utgjordes av; det fanns även ett medvetet arbete från myndigheternas sida.

I barnavårdscentralerna uppmanades finsktalande föräldrar ända in på mitten av 80-talet att enbart tala svenska med barnen för att inte riskera att få förvirrade och missanpassade barn. Min mamma var en av de som fick den uppmaningen, vilket ledde till att jag inte fick lärt mig finska som liten.

I en diskussion från 1978 sökte Botkyrka kommun finna en strategisk lösning på hur man skulle kunna göra de sverigefinska barnen till riktiga svenskar:

”Klumpa ej ihop många finska barn i en och samma klass”… ”låt dem ej heller klumpa ihop sig på skolgården.”

”Sök påverka finska familjer så att man lär barnen och ej isolerar sig” var några av de föreslagna riktlinjerna Botkyrka kommun hade.[2] Problemet med att finnarna ”klumpade ihop sig” var att de då talade finska. Den finska isoleringen bestod i att man talade finska. I diskussionerna ser man hur politikerna ondgör sig över att de sverigefinska familjerna i Tuna i Botkyrka talar finska hemma, och att ”man måste tala om för föräldrarna att om barnen ska stanna i Sverige är det nödvändigt med fullgoda kunskaper i svenska språket”.[3]

Jag brukar tänka på det där ibland när jag går till torget eller tar en promenad i mitt område eller åker buss. Genom att tala finska så att folk hör återtar jag rummet. Jag talar finska överallt så att folk hör. Idag är det enligt vissa inte kopplat till några större problem att vara finne i Sverige. Må så vara.

Men på vilket sätt illustreras finskhet om man inte talar finska? Om vårt finska språk var det som särskilde oss från majoritetsbefolkningen och det som var kärnan och grunden till att vi överhuvudtaget blev ”den Andre” och utsattes för diskriminering så är det självklart att en svensktalande finne i Sverige inte upplever att det finns några problem. Hen utgör inte något hot. Det som skavde och störde var i första hand vårt språk. Det är först när finnarna börjar tala finska igen eller slutar viska sitt modersmål som vi kan utröna huruvida finne i Sverige idag är något problem.

Som sagt: vi var inte icke-vita på grund av vår hudfärg utan på grund av vårt språk.

När det finska språket tar plats i offentligheten, det är då vi börjar skava och störa igen. När finska ortsnamn och tvåspråkiga skyltar i Norrbotten sattes upp under 2000-talet, blev det en påminnelse om vår närvaro. En närvaro av minoriteter som inte har anpassat sig och glömt sitt språk. En skylt på finska är också en fysisk manifestation av språket. En påminnelse om att det finns fler språk än svenska. Därför utsattes dessa skyltar för omfattande vandalisering och i vissa fall har skyltar på minoritetsspråk blivit beskjutna av hagelgevär.

I de allra flesta fall kommer det dock aldrig upp någon tvåspråkig skylt, utan förslaget motarbetas och röstas ned. Vi måste veta vår plats! När någon föreslår att Haparanda, en försvenskning av stadens finska namn Haaparanta (aspstrand), även ska skyltas på finska (staden ligger ju trots allt precis vid finska gränsen och där över 80% har koppling till Finland[4]) så motarbetas förslaget.

Finska är fortfarande det näst största språket i Sverige, i Stockholm och i Tumba. Om finska språket inte skaver idag, prova då att skriva ett medborgarförslag och föreslå att kommunen börjar skylta även på finska. Botkyrka kommun där jag bor är en del av det finska förvaltningsområdet. Inget i det offentliga vittnar om det. Vårt tvåspråkiga äldreboende i Tumba ser på utsidan ut som vilket svenskt, enspråkigt äldreboende som helst. Skylten visar bara "äldreboende". Biblioteket i Tumba har visserligen massvis med finska böcker och en finsk avdelning men skylten utanför visar inte kirjasto utan bara bibliotek.

Det finns en helig gräns i Sverige. I Sverige är det svenska som är det som ska synas och höras i det offentliga. Ett land. Ett språk. Om finska språket inte stör, prova att tala finska i närheten av enspråkiga majoritetssvenskar och börja iakta de nervösa ryck som garanterat uppstår i svenskens ögonbryn. I den nyligen släppta antologin Finnjävlar fångar skribenten Maziar Farzin precis detta och hur det kan te sig när majoritetssvensken tvingas utstå språk med lägre status i sin närvaro, han skriver:

”Som förälder behöver man ju ibland säga några allvarliga ord till sina barn. Ett sådant kort snack brukar tolereras av de övriga vuxna och inte avbrytas av ett högljutt OOLOOLOOOBULOOLO HAHAHAHA, eller hur? Så är inte fallet om man pratar finska. Då får man vänta sig ett EI YMÄRRÄ eller EI SAA PEITT- ÄÄ mitt i allt. Suck. Det är en så grundläggande oförståelse för existensen av andra språk att jag blir helt förtvivlad.”[5]

Min och de flesta andra finnars reaktion på det Maziar beskriver brukar ofta vara att sympatiskratta. När ”moi mukulat”-kommentaren kommer för tusende gången så ler vi och skrattar som vore det första gången vi hörde det. Vi finner oss i det. Min erfarenhet är att talare av andra språk inte finner sig i det. Svenskar och finnar har en 800-årig historia där relationen oss har utarbetats och cementerats. Vi vet vår plats. Andra grupper har inte dessa 800 år till sin nackdel. 

Här i Botkyrka borde det rimligen höras finska överallt. Om man får tro statistiken och namnen på lägenhetsdörrarna. Men 40 år av skam och i vissa fall rädsla för våld och medveten assimileringspolitik har satt sina spår. Det var inte långt ifrån att man tystade oss nästan helt. Men ännu kan man höra finsk-ugriska kasus på gårdarna i Tuna, i Storvreten, på tunnelbaneperongen i Norsborg och i köpcentret i Hallunda. Dessutom finns vi numera även på Södermalm och i bostadsområden där vi tidigare inte har haft tillträde. Ännu kommer nya sverigefinska barn. Inte sällan med ytterligare ett språk utöver finska och svenska. Att tala finska så folk hör är sverigefinnarnas dekolonialiseringsarbete.

Tala finska med era barn! Tala finska så att folk hör.  

 

Källor:

[1] Mitt i Botkyrka-Salem, tisdag 12 oktober 2010

[2] Janulf, Pirjo, Kommer finskan i Sverige att fortleva? En studie av språkkunskaper och språkanvändning hos andragenerationens sverigefinnar i Botkyrka och hos finlandssvenskar i Åbo, Almqvist & Wiksell International Stockholm, 1998, s 69

[3] Ibid

[4] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=5735853

[5] Borg, Kristian (red.), Finnjävlar, Verbal, Stockholm, 2016, s 108

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".