Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Författare och skådespelare läser poesi från nu och då, när och fjärran.

Månadens diktare november:

Publicerat måndag 12 november 2007 kl 13.53

Ragna Kellgren

”Ragna Kellgren är en osannolik poet. Man konstaterar med häpen glädje att hon finns.” Så skrev Bengt Holmqvist i sin recension av Kellgrens andra bok – Runtomkringet.

Och fortfarande, nu när poeten Ragna Kellgren, liksom författaren till romanen ”Elisabeth och Clara” (1977), och möjligen bara, i någon liten mån, boken om Fogelstads kvinnliga medborgarskola – ”Klasslöst” – har hamnat någon-stans i notapparaten till kvinnohistorien – fortfarande, för var och en som hittar fram till hennes dikter, konstaterar man ”med häpen glädje” att hon funnits.

Hos Ragna Kellgren möts man av en absolut men ändå paradoxalt ödmjuk envetenhet. Och jag föreställer mig att de båda sidorna av saken går att förena i förhållandet att ödmjukheten mestadels finns i budskapet och envetenheten mestadels i det poetiska uttrycket. Den karaktärisering som dyker upp i mitt huvud vid läsningen av hennes poesi är – en arkaisk folklighet. De två sidorna av saken betyder inte gammaldags, inte populär, och varken arkaiserande eller folkloristisk, Ragna Kellgrens dikt ger sig till känna i alldeles eget rum, och i de tre första diktsamlingarna till och med egna personer från familjen Nonsen, där Sofie Nonsen är den som ”bestämmer mest”. På samma vis skiljer sig den tidskänsla som dikterna förmedlar från den poetiska tid där de råkat hamna (1960, 61, 63) inte i sin insikt eller samtidighet utan i sin befrielse.

Ville man negera fram en bild, som skulle förklara hennes diskreta och snabba exit från det offentliga rummet, kunde det bli: Fel sorts politik, fel feminism, fel sorts intressen, ingen medial resonans.

Något liknar Ragna Kellgren sin samtida novell- och romanförfattaren Ekerwald, och ytterligare något har hon gemensamt med den språkbesatte Gun-nar Adolfsson.

”Lille vän, sade Sofie arla en morgon till en ungdom,
till allt kan jag bara säga:
jag vet att det måste värka, bränna, lidas
– man måste bara sitta alldeles stilla ibland
och låta det värka.

För det är inte bara skilsmässan från sådant,
som man känt som sitt hemland,
utan det är hela universum, detta väldiga,
som kramar och pressar en odödlig,
hemlighetsfullt vill stiga in i en människa.

Gerda Antii avslutar sin presentation av poeten Ragna Kellgren i tidskriften Ord och Bild från 1963 med orden: ”Man är inte bara glad åt att Ragna Kellgren finns; man tycker att det är ganska nödvändigt att hon finns.”

G. S.

Diktsamlingar av Ragna Kellgren:

I gobelängen (1960)
Runtomkringet (1961)
UPPROR eller nya lärodikter (1963)
Storsjälar (1978)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".