Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Författare och skådespelare läser poesi från nu och då, när och fjärran.

Månadens diktare december: Lars Forssell (1928-2007)

Publicerat söndag 2 december 2007 kl 10.00

”Ljuset är mörkrets ögonvita, men det är den svarta pupillen som ser”

Orden finns i Lars Forssells diktsamling Stenar från 1980. Svärtan liksom skräcken har varit en följeslagare för den diktare som i Röster (1964) biktar: ”Det sitter ett djur där i hörnet/ sen timmar/ Det brukar hålla sig lugnt om jag rimmar”. ”Starkare än sången/ i källor och poppelkronor/ är rädslan”, heter det i debutsamlingen Narren från 1952.

Vid sidan av svärtan och skräcken finns det forssellska skrattet, lekfullheten, barnsligheten. En kulturell gränsöverskridare blev han också tidigt. Det finns inga låga genrer, det är utförandet som avgör, lär han oss. Och: ”Gud älskar också förkonstlingen, Brazil Jack!”

Forssell sägs ibland ha fört in den talade tonen i svensk poesi. Men hans poesi har många ekon. Medan vis-och kabaréförfattaren Forssell hade sina franska förebilder tog lyrikern Forssell tidigt intryck av engelsk poesi.

Havet är en grundbild hos Lars Forssell. Det är det mänskliga urhemmets hav, det som ”ska återta oss” och det är matrosens hav.

Personen Lars Forssell var, med Bodil Malmstens ord, ”på en gång skör och kompakt som berg”. Hans diktarton med Katarina Frostensons ord ”ömtålig och snabb som en tornsvala”.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".