Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Släktband återkommer den 20 november 2017

Bilder berättar

Publicerat torsdag 11 januari 2007 kl 13.30
1 av 8
Bo Nilsson, Sven Lindahl och Rune Lindkvist.
2 av 8
Svetsarlärlingar 1962. Foto: Kockumsgruppen/ Malmö Stadsarkiv
3 av 8
Bilder som gruppen identifierar
4 av 8
Anteckningar från barnmorskan.
5 av 8
Barnmorskans väska. Borgsjö Hembygdsgård.
6 av 8
Märtha Leykauff- Andersson 1980. Foto: Mats Holmstrand
7 av 8
Varvsingenjör Jan Hallberg visslar klart för sjösättning. Foto: Kockumsgruppen/ Malmö Stadsarkiv
8 av 8
Visitkort

DE BEVARAR HISTORIEN

För åtta år sedan kom Sven Lindahl till Stadsarkivet för att leta ett fotografi av en släkting som arbetat på Kockums. Fotografiet skulle ingå i en bok om hans hustrus släkt. Mannen han letade efter hade smeknamnet ”Håkan i tornet” eftersom han styrde kranar och traverser.

 

Fotografen vid Stadsarkivet förstod ganska snart att han skulle kunna ha användning av Svens kunskaper om varvet och få hjälp att identifiera de ca två miljoner bilder som finns från Kockums i arkivet.

Ända sedan slutet av 1800 talet hade fotografier tagits och under vissa perioder hade Kockums till och med en fotograf anställd.

Sven kontaktade Bo Nilsson som även han var släktforskare. Idag består Kockumsgruppen vid Malmö Stadsarkiv av tio före detta anställda vid Kockums. De är alla över 70 år och träffas en gång i veckan. Bo som är samordnare berättar att de idag hunnit identifiera närmare 8 000 bilder.

På det här sättet bevarar gruppen historien till eftervärlden. För vilket värde har bilderna om man inte vet vilka personerna är, vad som händer och vilken tidsepok det gäller.

Än så länge måste man som släktforskare eller intresserad komma till Stadsarkivet om man vill titta på bilderna. De är sökbara i Stadsarkivets datorer. Men på sikt planerar man att lägga ut bilderna på nätet.

En av bilderna som fanns i veckans hög visar en gudmoder, dvs den kvinna som kastade champanjeflaskan på skrovet. Som tack fick hon en blombukett, champanjehalsen och ett guldarmband.

Sjösättningen var högtidlig. Då spelade Kockums egen musikkår som bestod av arbetare från varvet. Svetsare och kontorspersonal kom ut med bastubor och andra blåsintrument för att spela.

Varvshistoriska föreningen i Malmö har en hemsida där man kan hitta bilder och läsa om varvets historia. Det finns även fler varvshistoriska föreningar i landet, t ex i Göteborg och Stockholm.

Länk till:

----------------------------------------------------------------------

HUR TAR VI HAND OM ÄLDRE BILDER

Från 1800-talets slut och framåt finns det fotografier på människor och miljöer från förr, och det är en grannlaga uppgift att försöka ta hand om och bevara dessa bilder på bästa sätt.

LarsOlof Lööf är arkivarie på Göteborgs stadsmuseum och han arbetar dagligen med gamla foton, och har en del tips om hur de bäst kan hantera bilderna från förr.

Glasplåtar med negativ har en matt och en blank sida. Den blanka är bara en glasyta och kan rengöras med till exempel en fuktig trasa. På den matta sidan däremot finns själva bilden och den bör man vara försiktigare med, och framför allt skydda från fukt. Man kan torka av den med en torr trasa, man kan till och med skrapa bort smuts, men LarsOlof Lööf rekommenderar hellre att man scannar in den gamla bilden i en dator och retuscherar bort smutsiga partier där.

Visitkort kallas de hårda kartongklistrade bilder som det finns i såna mängder från 1860-talet och fram till 1920 ungefär. De håller oftast ganska bra, möjligen bleknar de med tiden. Bleka bilder kan man fotografera om och får då nya fina kontraster tipsar Lööf. För den som är intresserad av att finna anhöriga på visitkortsbilder finns en porträttsamling på Släktforskarförbundets hemsida som omfattar mer än 60.000 bilder!

Har man fått tag i fotonegativ sitter man på själva bildkällan, den gäller det att hantera med försiktighet. Samma regler gäller där; torr förvaring, silkepapper eller liknande för att undvika mekaniska skador som repor, och gärna svalt.

Arkiven håller ofta lite lägre temperatur för att bevara bilder längre. 15 grader C är en bra temperatur, men det kan givetvis vara svårt att klara i ett vanligt hem. LarsOlof Lööf tröstar med att det trots allt är allra viktigast att man håller fukten borta.

Färgbilder från 50-60- och 70-talen bleknar ofta, och det är det dessvärre svårt att göra något åt. Har man lyckan att äga färgnegativen går det att behålla bildernas färger under längre tid, men annars får man leva med en försämrad kvalité allt eftersom åren går.

Man kan givetvis överföra sina bilder till digitala medier, men eftersom det är svårt att veta något om vilka tekniker som kommer att finnas i framtiden är det ändå viktigt att spara ”moderbilden” under trygga former – en datorkrasch kan ställa till med katastrof för bilderna..

Vill man kosta på sig det kan man skydda också de digitalt hanterade bilderna genom att hyra in sig på större servrar i form av web-hotell eller liknande, men det är självklart inte gratis.

-----------------------------------------------------------------------

PORTRÄTTFOTOGRAF TIDIGT 1900 TAL

Märta Leykauff-Andersson föddes 1898 och blev tidigt fotograf. Först arbetade hon som praktikant, men med tiden fick hon lov att överta den ateljé där hon arbetat tidigare.

Hon var inte ensam kvinna i yrket, långt därifrån. Vid sekelskiftet var ungefär var tredje fotograf en kvinna, och detta i en tid då kvinnor hade svårt att ta plats i arbetslivet. Men fotografiyrket var nytt, det hade aldrig omfattats av skråväsendets regler, kanske var det det som gjorde att så många kvinnor kunde ta plats inom detta tekniskt komplicerade yrke.

Hon berättar att söndagar var den viktigaste dagen i veckan, när hon började som fotograf. Skälet var enkelt; man behövde dagsljuset för att kunna ta bra bilder, och eftersom människor arbetade alla andra dagar fick det vara öppet i fotoateljéerna på helgen.

Det var populärt att ta så kallade visitkort, dvs den sortens porträtt som sitter uppklistrade på hård kartong, men Märtha Leykauff blev med tiden Kristinehamns främsta bröllopsfotograf. Oftast kom de som skulle fotograferas till hennes ateljé, men på till exempel 50-årsdagar och andra bemärkelsedagar fick hon åka ut med sin resekamera.

-Då hade jag en stor lampa, ungefär en sådan som järnvägsarbetarna har, för att hjälpa upp ljuset.

Exponeringstiderna var långa, det gällde att få folk att sitta still länge. 

-Jag sa till dem att ni får blinka, men det måste gå fort! Och så gällde det att få dem jag fotograferade att hålla blicken fäst på samma ställe. Och dessutom hade man inte så mycket tid till varje fototillfälle.

-När vi hade som mest bröllopspar fick varje fotografering bara ta tjugo minuter, minns Märtha. Bröllopsbilderna togs mest på lördagar, men för att hinna med alla innan dagsljuset försvann gällde det att skynda på.

Det gällde att göra inte bara personen som fotograferades fin, också bakgrunden skulle vara snygg. Märtha Leykauff-Andersson hade ett antal fonder i sin ateljé med olika motiv.

-Det var skogsmotiv och det fanns en brunn, minns jag. Och här, säger hon och pekar på en bild, hade jag en pelare av papp som jag kunde flytta på som jag ville.

Hon hade en helt vit fond också, som stod på hjul, och på baksidan av den hade hon satt ett kyrkfönster.

-Det var vackert att ha i bakgrunden, särskilt kanske när man fotograferade en brud, minna Märtha Leykauff.

Märtha tog också mycket så kallade visitkort.

-De bytte man med sina vänner, så det kunde man ha en uppsjö av. På den tiden förekom ju inte amatörfotografering utan det var ju ateljébilder som gällde, säger Märtha Leykauff.

Hon hade inga speciella ord som hon använde för att få folk att se bra ut på bild.

-Fast det var klart, såg de alldeles för sura ut fick man be dem att dra lite på smilbanden, berättar hon. Det handlade mest om att man pratade så naturligt som möjligt med dem för att de skulle glömma bort att de blev fotograferade.

Eftersom fotosittningarna innebar att man skulle sitta blick stilla under en ganska lång stund fick man ibland ta hjälp av ett nackstöd för att inte den som fotograferades skulle ”tappa huvudet”.

Fortfarande är vi många som tycker det kan vara jobbigt att se bilder av sig själv. På Märthas tid var det ännu värre.

-Jaha, det ska jag tala om, att det sämsta betyg jag kunde få, det var när folk sa ”Ja, jag är ju lik mig.” Märtha skrattar vid minnet. Det gällde ju att retuschera bort rynkor och plitor. Det var nog egentligen bara de sista fem åren som man inte lade ner något arbete på att retuschera bilder längre.

Intervjun med Märtha Leykauff- Andersson gjordes 1980 av hennes yrkeskollega Mats Holmstrand. Fem år senare dog Märtha 87 år gammal.

-----------------------------------------------------------------------

OVÄNTAT STÄLLE

Under programserien i vår kommer Släktband att visa udda och oväntade ställen där man kan finna dokument eller annat som berättar om anfäder och svunna tider.

Under en intervju fann Släktband en barnmorskedagbok uppe på vinden på Borsjö Hembygdsgård. I en väska låg en liten anteckningsbok där barnmorskan från bygden noggrant skrivit in de förlossningar hon var behjälplig vid.

I prydlig blyertsstil har hon skrivit kvinnans namn, när hon blev ”sjuk”, när hon förlöstes och vilket kön barnet hade. Ibland finns även andra små anteckningar.

Nästa vecka handlar Släktband bland annat om barnmorskedagböckerna som är en spännande källa.

Länk till:

-----------------------------------------------------------------------

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".