Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Släktband återkommer den 20 november 2017
Släktband 31 december 2007

Ellis Island - hoppet och förtvivlans ö

Publicerat söndag 30 december 2007 kl 09.00
1 av 5
Känsö. Interiör Parloir. Foto: Mic Calvert/ Fortifikationsverket.
2 av 5
Känsö Parloir. Foto: Mic Calvert/ Fortifikationsverket.
3 av 5
Barry Moreno, historiker på Ellis Island.
4 av 5
Immigranter. Från fotoutställningen på Ellis Island museum.
5 av 5
Sjukhuset på Ellis Island.

Ellis Island är den lilla ö som ligger precis bredvid Frihetsgudinnan i inloppet till New York och som tog emot immigranterna till Amerika ända fram till 1950- talet. Man vet att ungefär 20 miljoner invandrare passerade ön från slutet av 1800- talet fram till mitten av 1920- talet.

Ellis Island var kontrollstation för de invandrare som kom till USA via New York under många årtionden. Och många av dem var skandinaver.

Den allra första mottagningsstationen för emigranter i New York började användas 1855. Den placerades i Castle Garden på södra änden av Manhattan. Men den blev snabbt sliten och hade ett rykte om sig att ha både oärlig och ohövlig personal. Byggnaden finns fortfarande kvar, det är därifrån man tar den lilla färjan som går över till frihetsgudinnan och Ellis Island.

1892 anlade den amerikanska regeringen en station som alla immigranter skulle som anlände till New York skulle passera. Här skulle det avgöras om man skulle släppas in i landet eller om man skulle bli skickad tillbaka till sitt hemland.

Idag är Ellis Island ett museum som varje dag lockar tusentals besökare. På den överfulla båten ut till ön hör man språk från alla världens hörn. Båten passerar ön där frihetsgudinnan står, och lägger sedan till i den lilla hamnen. Faktum är att den lägger till på precis samma ställe där en gång immigranterna gick i land.

På trappan till det som idag är ett museum träffar vi Barry Moreno som är historiker och arbetar på museet. Han har gett ut ett uppslagsverk om Ellis Island och också en barnbok som beskriver immigranternas första dagar i USA. Barry Moreno vet det mesta om Ellis Island.

Precis där vi stämt träff, på trappan till museet, stod för hundra år sedan varje dag tusentals människor i kö. En kö för kvinnor och barn och en för männen på väg in till inspektion.

Var man frisk, arbetsför och utgjorde bra arbetskraft kom man snabbt igenom kontrollerna. Men alla som misstänktes ha problem av olika slag togs snabbt åt sidan. Och de var många, ungefär 20 procent, säger Barry Moreno.

Han berättar att de flesta som kom till Ellis Island bara behövde vara där i några timmar. Men för dem som misstänktes ha sjukdomar kunde vistelsen på ön bli både dagar och veckor.

På museet finns massor av fotografier som visar hur kontrollerna gick till och de är gripande. Man ser människor som slussas runt som boskap i trånga fållor. Och ofta har de biljetterna i munnen eftersom de har fullt med bagage i händerna som de krampaktigt håller i.

Husen på Ellis Island byggdes ju speciellt för sitt ändamål. Det mesta är i kakel eller sten och det ekar var man än går. Man får en känsla av ett gammalt sjukhus, och det var ju också sjukdomarna man försökte hålla utanför de amerikanska gränserna.

Den som hade difteri, tuberkulos, smittkoppor, syfilis eller den då vanliga ögonsjukdomen trakom gallrades ut redan på trappan. Inspektörerna hade en krita i handen och skrev en bokstavskod direkt på kläderna för att läkaren en trappa upp lätt och snabbt skulle kunna undersöka personen. Men för immigranterna var koden helt obegriplig.

Inspektionerna gick snabbt. Man visste vilka tecken man skulle leta efter. Man tittade på ur personen gick, om hade han märken på kroppen som kunde tyda på syfilis eller kanske tbc.

Men det var inte bara allvarliga fysiska sjukdomar som kunde stoppa intresserade från att komma in i landet. Den som misstänktes vara psykiskt sjuk gallrades snabbt bort och ogifta kvinnor med barn ansågs vara omoraliska och var därför oönskade.

Eftersom detta var arbetskraftsinvandring var man helt enkelt inte intresserade av personer som inte kunde arbeta. Den som var rörelsehindrad till exempel var oftast inte välkommen.

Barry Moreno berättar om en hel familj från England som blev skickad tillbaka till hemlandet eftersom en av sönerna var handikappad. Han saknade ett ben och var inte alltså inte fullt arbetsför.

För många av immigranterna var läkarundersökningarna förnedrande. Många av kvinnorna i kön aldrig till exempel aldrig träffat en doktor tidigare, och läkarna på Ellis Island hade dessutom militär uniformer vilket skapade många missförstånd och mycket rädsla.

Det finns berättelser om kvinnor som skrek av förfäran när läkarna tog i dem. Det var överhuvudtaget ett himla liv i köerna på Ellis Island. Där fanns onyktra personer och dessutom olika befolkningsgrupper som inte tyckte om varandra och som kastade glåpord sinsemellan, berättar Moreno.

Två procent av de som kom till Ellis Island skickades tillbaks med vändande båt. Rederierna hade nämligen krav på sig att ta med sig de resenärer som inte blev insläppta hem igen.

Att bli tillbakaskickad var naturligtvis en stor skam, eftersom man tagit farväl och sålt allt i det gamla landet. Nu måste de komma tillbaka, både fattiga och ratade.

Andra blev kvar på det sjukhus som fanns precis mitt emot ankomsthallen. Det står fortfarande kvar, men är ännu inte upprustat. Bland dem som blev kvar på sjukhuset fanns många barn. Mässlingen var den enskilt största dödsorsaken bland barn på Ellis Island.

Barry Moreno berättar att det uppstod många missförstånd när så många nationaliteter samlades på ett ställe. Ändå fanns det tolkar som underlättade kontakterna när immigranterna väl hade passerat det första nålsögat, inspektorerna på trappan.

Det talades 53 språk på Ellis Island, en hel division av män, och en kvinna jobbade som tolkar. De flesta av dem kom själva från Europa.

Emigranter var ofta oroliga för tolkarna och annan personal på ön. Det gick historier om hur immigranter blivit bestulna på bagage och hur personal lurade dem på pengar när de växlade.

Barry Moreno medger att det naturligtvis fanns också oärliga människor i den stora personalgruppen på Ellis Island.

En viktig länk i personalgruppen var de som intervjuade de nyanlända. Och utfrågningen gick i ett rasande tempo. 29 frågor skulle klaras av på tre minuter inklusive tolkning.

Varje dag kom det också missionärer resande från Manhattan. Det var representanter från de olika europeiska kyrkorna som skulle hjälpa de sina. Men de hjälpte bara de som tillhörde den egna kyrkan. Oftast behövdes det bara lite pengar eller kanske kontakt med någon släkting som redan var i Amerika. Många blev hjälpta av de här missionärerna.

Rutinerna på Ellis Island upplevdes av många immigranter så förödmjukande att de aldrig mer ville tala om sitt besök där.

En av de obehagliga upplevelserna var när läkaren gjorde rutinkontroll av ögonen. För det användes ett speciellt instrument, en ögonkrok i metall som vände på ögonlocket. Man var oerhört rädd för sjukdomen trakom som kunde leda till att man blev blind.

Men det man inte kände till och som uppmärksammades av president Roosevelt när han besökte ön 1903, var de hygieniska bristerna vid kontrollerna. Läkarna tvättade varken händer eller instrument mellan undersökningarna. När man vet att de träffade upp mot 2000 immigranter varje dag förstår man vilken smittkälla läkarundersökningarna i sig var.

Folk försökte komma från Ellis Island så snabbt som möjligt. Upplevelserna där var plågsamma, och inte blev det bättre av att de bosatta amerikanarna ofta gjorde narr av de nyanlända och tyckte att de var korkade, säger Barry Moreno.

70% av de som passerade genom Ellis Island åkte genast vidare och stannade inte ens en natt i New York. Inte sällan for de västerut. Detta var också den amerikanska regeringens främsta mål med arbetskraftsinvandringen. Immigranterna skulle europisera västern och besätta landet man tagit från indianerna.

Barry Moreno berättar att det finns två mycket användbara hemsidor på Internet där man kan söka sina ättlingar. Den ena för immigranter som kom innan Ellis Island byggdes, och den andra för dem som kom via Ellis Island. Om du klickar på dessa länkar kommer du till:  och 

1954 stängdes Ellis Island och då hade anläggningen varit i bruk i över 60 år. Det finns bilder i museet som visar på hur det såg ut när byggnaden övergavs. Det är dammiga och slitna lokaler där till och med lunchtallrikar står framdukade. Personalen ser ut att bara ha gett sig iväg i all hast och lämnat bygganden.

I många år visste man inte vad man skulle göra med alltihop. Men 1990 öppnade museet som idag har besökare från hela världen. Och många är ättlingar till dem som en gång var immigranter.

Barry Moreno säger att de som jobbar på Ellis Island idag får otaliga bevis på att immigranter och deras ättlingar äntligen vågar erkänna och berätta om den plågsamma start de fick i Amerika.

Känsö- Europas enda helt bevarade karantänsanläggning

Under 1800 talet började man på de allra flesta håll i världen skydda sig mot smittor och sjukdomar genom kontroll, precis som man gjorde på Ellis Island.

I Sverige finns det fortfarande kvar en hel karantänsanläggning som i stort sett är intakt. Det handlar om Känsö som ligger i inloppet till Göteborgs hamn.

Den fungerade under stora delar av 1800-talet och en bit in på 1900-talet som karantän.

Alla skepp som passerade på väg in till Göteborg skulle tas in till Känsö. De personer som fanns ombord fick gå iland och vistas på karantänen tills man ansåg att smittorisk var över, och de varor som fanns på skeppen togs i land och röktes.

Marianne Kindgren som har skrivit en bok om livet på karantänen, ”Ett skepp kommer lastat”.

Med tiden blev Känsö militärt område och därmed förbjudet område för vanliga besökare.

Skaparen av karantänsanstalten var Jacob Forsell som utformade en miljö där man skulle komma i kontakt med smittade personer så lite som möjligt.

Sjukhusbyggnaderna förlades på konstgjorda öar, och sjuka personer togs in från båtar via luckor i golvet.

På en brygga byggdes också ett besökshus en så kallad ”Parloir” där den sjuke och dess besökande kunde sitta på ömse sidor om dubbla galler. Mellan gallren gick en grav där man brände svavel under hela besöket.

Beläggningen på Känsö var ojämn. Vissa år var det bara enstaka fartyg som togs in. Andra år, framför allt i mitten av 1800-talet då koleran härjade, var det många hundra. 1922 flyttade den siste läkaren från ön, och 1934 upphörde karantänsanstalten formellt.

Eftersom Känsö är militärt område får man inte gå i land där utan speciella guider. De få besöken har haft det goda med sig att anläggningen finns bevarad. Marianne Kindgren tycker att anläggningen borde placeras på FN:s världsarvslista.

Idag är det fortifikationsverket som äger ön.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".