Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Släktband återkommer den 20 november 2017
Släktband 24 december 2007

Drömmen om Alaska

Publicerat söndag 23 december 2007 kl 09.00
1 av 5
Sven- Erik Arvidsson i sitt hem i Vänersborg
2 av 5
Alexander Aronsson som ung
3 av 5
Alexander Falkern framför en av sina trapperstugor i Alaska
4 av 5
Alexander Falkern har själv skrivit på bilden "Ingen hustru att gräla med- Inga bekymmer i världen"
5 av 5
"Snön låg till mitten av juni detta år, så det var en sen vår"

Alex Falkern, eller Alexander Aronsson som han hette när han föddes hemma i Sverige, skrev många brev under sin tid i Nordamerika. De flesta handlar om hans liv som trapper, det vill säga pälsjägare, i Alaskas vildmark.

Breven skickade han till de gamla barndomsvännerna hemma i Sverige.

Sven-Erik Arvidssons farfar Karl var en av dem som Alex Falkern skrev alla sina brev till, och Sven-Erik har samlat ihop breven till en bok.

Här finns hela berättelsen om den jakttokige, välavlönade svensken som for till Alaska för att leva i vildmarken, där han utsatte sig för kyla, jordbävningar, björnar och inte minst den stora ensamheten, många månader i sträck.

Men berättelsen om den svenske pälsjägaren börjar långt tidigare:

-Alexander Aronsson föddes i december 1884 i Kroppefjäll Dalsland. Han var yngst av åtta syskon, och han fick ganska lösa tyglar av sina föräldrar, berättar Sven-Erik Arvidsson.

Alexander tillbringade mycket tid ute i skogarna på egen hand, där han både jagade och fiskade på egen hand.

-Han brukade berätta om sitt första villebråd, en grävling han sköt när han var bara 8 år.

-Han sa att han kom ihåg det bytet tydligare än alla björnar och andra stora djur han sköt uppe i Alaska som vuxen, säger Sven-Erik

Men det var inte bara jakt i huvudet på den unge Alexander eller ”Sander” som han kallades av vännerna. Han studerade, först per korrespondens och senare på sågverks- och skogsskolan i Härnösand. Han fick med tiden en mycket välavlönad tjänst som överskogmästare och inköpschef på ett skogsbolag.

Under perioden som skogstjänsteman i Stockholm bytte Alexander Aronsson sitt efternamn. Från och med nu skriver han sig som Alexander Falkörn.

-Han tyckte nog att det var ett namn som passade honom, säger Sven­-Erik Arvidsson, om namnet som innehåller två rovfåglar.

Men 1921 lämnar Alex sitt välavlönade jobb och sin trygga tillvaro i Sverige. Han vill till Alaska, som då, 1921 ännu inte var en del av USA.

Första anhalten på andra sidan atlanten var staten Washington där Alex hade en bror, men han drog snart iväg till Montana där han arbetade ett år som cowboy. Han prövade också på livet som fiskare men inte heller det passade honom riktigt:

Han kom ill slut iväg till Alaska, han lyckades skaffa sig ett ställe billigt  - för bara 100 dollar fick han en trapperstuga som ingen annan vågade köpa. Pälsjägaren som hade bott i stugan före honom hade tagit livet av både sig själv och sin hustru, och få var intresserade av att bo där.

Under alla de år som följer i Alaska skriver Alexande r brev hem till sina gamla vänner i Sverige. Brev som handlar om jakt, naturen, kylan och om ensamheten däruppe. Han verkar klara ensamheten ganska bra själv, trots att det ibland går upp till åtta månader mellan det att han träffar andra människor. Men han berättar om andra som blivit tokiga isoleringen.

Kanske är det kylan och isoleringen som blir för svår eller så är förtjänsten från pälsjagandet för dålig. För då och då bryter Alex sitt pälsjägarliv och försöker försörja sig på andra sätt.

Han utbildar sig till vakt och tjänstgör som det under andra världskriget, och han är egendomligt nog intresserad av kriminologi. Han funderar mycket på att bli detektiv på heltid, men struntar till sist i det.

Kanske fanns det fler skäl till att det aldrig blev detektiv av Alex Falkern. Tvärs genom hans brev lyser hans inställning till lönearbete igenom. Arbeta är OK men inte mer än vad som är nödvändigt för livsuppehället. Men man kan inte kalla honom arbetsskygg – livet i vildmarken kostar oerhört mycket arbete, inte minst när den oroliga marken ger vika i de många jordbävningar han drabbas av i Alaska.

Under åren i Alaska blev skjutvapnen Alex bästa vänner. Hade han bara geväret till hands var han lugn. Och han behövde sina skjutvapen, inte minst när björnarna uppvaktade honom runt hans lilla stuga.

Hans kärlek till vapnen kom att hänga i hela livet. Han blev med tiden allt grinigare gentemot myndigheternas försök att styra användningen av vapen. Överhuvudtaget tycktr han inte om när staten försökte reglera människors liv. ”Här finns ingen frihet längre” suckar han i ett brev, och klagar på att man inte ens får lov att dra upp fisk utan fiskekort.

Alex skriver då och då om kvinnor i sina brev. Han levde säkert inte helt utan kvinnor däruppe i ödemarken men han gifte sig inte förrän han blivit 70 år.

Äktenskapet varade bara i tre år. I samband med giftermålet flyttade Alexander till sydligare regioner i USA igen, där levde han sedan resten av sitt liv. Men folket hemma i Dalsland fortsatte att berätta historierna om honom och hans äventyrliga liv som trapper.

Sven-Erik Arvidsson var på väg till Alaska för några år sedan, men resan ställdes in i sista stund på grund av sjukdom. Han vill gärna göra ett nytt försök.

-Då ska jag se Alaskas natur, björnarna och vildrenarna:

Och jag kan bilda mig en egen uppfattning av landskapet som Alex Falkern bebodde i 30 år, slutar Sven-Erik Arvidsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".