Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Släktband återkommer den 20 november 2017

Kontrollen över människor förr

Publicerat söndag 2 mars 2008 kl 08.00
1 av 9
Utdrag ur Alkvist pass 15 september 1824
2 av 9
3 av 9
4 av 9
Bengt Erik Näsholm
5 av 9
Bengt Erik Näsholm
Louise Nyberg, Landsarkivet Härnösand
6 av 9
Louise Nyberg, Landsarkivet Härnösand
Teckenförklaring från husförhörslängd
7 av 9
Teckenförklaring från husförhörslängd
8 av 9
9 av 9

Den som skulle resa utanför sitt eget län före 1860 måste skaffa ett pass för resan. Passen finns i hög utsträckning kvar i våra stads och landsarkiv och de berättar mycket om människor som annars kan vara svåra att spåra i de vanliga kyrkoböckerna.

Louise Nyberg arbetar som arkivarie på Landsarkivet i Härnösand. Hon har plockat fram en bunt inrikespass från 1800 talet. De är skrivna på vanliga pappersark och är ibland mycket detaljerade.

Bland de pass hon tar fram återfinns sockenskräddaren Olof Olsson Hägglund, född 1832, och bosatt i byn Önskar i Ångermanland.

I passet som utfärdades av prästen står bland annat vem Olofs föräldrar var, att han ägde någorlunda försvarlig kristendomskunskap, var ärlig, välfrejdad och att han var mantalskriven och hade betalat skatt.

Många av passen har vackra sigill. Ett sådant var utfärdat av länsman Sidenblad från Anundsjö länsmanskontor och gällde  lanthandlaren Erik Hellström. Han skulle resa till Stockholm för att sälja lantmansprodukter.

Bland de välvikta och nötta passen finner Louise Nyberg ett pass utfärdat av Kungliga Flottan i Göteborg till avskedade volontären Didrik Alkvist och hans fästekvinna Sara Lisa Vigart. De skulle vandra till Östersund där Didrik skulle söka ny krigstjänst.

I passet kan man läsa att Didrik år 1824 var 25 år gammal, 5 fot och 4 tum lång, stadigt växt med bruna ögon och svart hår.

I passet står bland annat;

Krono- och stadsbetjäningen jämte gästgivarna i länet låta bemälda sig Alkvist och hans fästekvinna vilka åtvarnas att ej allänheten med tiggande besvära. Och att utan obehörigt uppehåll vandringen fullända.

-Med andra ord fick de tillstånd att vandra till Östersund, men ej tigga eller stanna till i andra städer under vandringen, berättar Louise Nyberg.

Passet som ligger i Landsarkivets gömmor utfärdades i Örebro. På baksidan kan man se när och vilka städer paret passerade under sin vandring, bland annat i Västerås, Gävle och Sundvall.

Den 15 september 1824 kommer de till Österund.

Som okända kringstrykande personer här icke kunna erhålla lagligt försvar förständigas Alkvist och hans fästekvinna att begiva sig ut ur länet efter stora landsvägen till Stockholm.

När paret anlände till Östersund efter månader av vandring fick de där veta att de inte var önskvärda i staden.

-Det var bara att vända om, och kanske fick inte ens Didrik möjlighet att söka jobb i staden innan de skulle vända.

Det unga paret fick vandra åter till Göteborg i september 1824.

Passtvångets historia 

Anna Brita Lövgren är docent i historia och var tidigare Landsarkivarie. Nu intresserar hon sig kring det gamla svenska passystemet. Det fungerade i princip likadant från 1500-talet ändra fram till slutet av 1800-talet – men orsakerna till att myndigheterna ansåg att det behövdes var olika vid olika tider, berättar hon.

-Under 15- och 1600-talen var man främst orolig för att spioner och andra skulle sprida information som man inte ville få ut – det var ju krigstider. På 1700-talet handlade det i hög grad om att man ville behålla människor kvar i landet så att de inte skulle försvinna till andra länder och andra krigsmakter. Det blev mycket svårt att få pass för att resa utomlands vid den här tiden, det krävdes att man lämnade panter eller borgensförbindelser, berättar Anna Brita Lövgren, och fortsätter.

-På 1800-talet var situationen annorlunda. Befolkningen hade vuxit kraftigt och nu var man framför allt intresserad av att kontrollera så kallat ”löst folk”, dvs folk som inte hade möjlighet att själva försörja sig.

Med tiden blev uppgifterna i passen alltmer detaljerade. På 1800-talet skulle det till exempel finnas ett signalement på de obesuttna och utlänningar som fick pass, och det fördes också särskilda journaler över vilka pass som utfärdats.

Det var i första hand kungens betrodda män som utfärdade passen. Landshövdingen eller stadens magistrat, men också kronofogdarna som ju lydde under landhövdingen. Men det finns också ganska gott om exempel, särskilt tidigare i historien på hur präster landsfiskaler och till och med husbönder utfärdat pass.

Det var stor skillnad på fattiga och rika. Var man rik och mäktig levde man ett betydligt friare liv, men för den som var obesutten gällde det att hålla ordning på sitt pass.

-Man skulle visa upp passet när man kom till residensstaden i nästa län. Där fick man det påskrivet och så kunde man gå vidare till nästa anhalt, berättar Lövgren. När man till sist kom hem igen skulle det lämnas tillbaka till den som utfärdat det, och därefter sparas.

Passen utfärdades för varje resa, men det kunde gälla för fler än en person. Ofta var det mannen, husbonden, som nämndes vid namn. I passet kunde stå att han fru och barn följde med liksom tjänstefolk, men de var långtifrån alltid namngivna.

Passen blev ett redskap som myndigheterna kunde använda när det krävdes att man höll extra noga reda på människor. Anna Brita Lövgren tar ett exempel från mitten 1700-talet då det utbröt oroligheter i Stockholm. Den gången vistades många militärer i staden för att roa sig, och då fick de order om att omedelbart visa upp sina permissionssedlar och pass, och dessutom fick husvärdarna i stan order om att rapportera vilka som bodde hos dem.

Kontrollapparaten var ganska omfattande. Landshövdingarna, städernas magistrat, och länsmännen hade skyldighet att kolla vilka som rörde sig i landet och att de hade tillstånd. Men det var fler grupper som var inblandade i kontrollen:

-Skeppare måste rapportera vilka de haft med på sin båt, husvärdarna och gästgivarna måste kolla att folk hade pass. Gästgivarna fick absolut inte ge skjuts åt någon som inte hade pass, berättar Anna Brita Lövgren, och tillägger:

-Om man tittar på äldre tider, så var det allas plikt att rapportera den som såg misstänkt ut – inte minst i gränstrakterna.

Skjutsningssystemet var givetvis en viktig del i resandet. Med jämna mellanrum fanns ju utefter vägarna så kallade skjutshåll där man kunde byta hästar. Det här systemet missbrukades tidvis och genom det noggranna passystemet kunde man hålla bättre ordning på det. Det stod ibland antecknat i passen om den resande personer skulle få lov att utnyttja skjutssystemet eller ej. Anna-Brita Lövgren visar ett gammalt pass från 1723, utfärdat av  Länsstyrelsen i Kalmar. Det gäller länets skarprättare som ska lånas ut till Växjö. I passet anmodas gästgivarna på vägen att ”…prompt låna ut tvenne hästar mot kontant betalning, så att han därigenom icke på uppehållas.”

Det fanns grupper som reste mer än andra. Västgötabygdens kringresande handlare, knallarna, var en sådan grupp men också på andra håll fanns det människor som behövde ge sig ut för att sälja sina produkter. Lövgren har ett exempel från tidigt 1800-tal i Vadstena då ett antal pass utfärdades för människor som skulle göra resor till bestämda orter för att sälja spetsar. Efter tre månader var de hemma igen och fick då nya pass för nya tremånadersresor.

-Genom passystemet kunde man alltså hålla koll på handelns omfattning, säger Anna Brita Lövgren.

Om det var svårt att resa inom landet så var det ytterligare knepigt att resa utomlands.

Långa tider var statsmakten orolig att folk skulle fly landet, och därför gjorde man det svårt att resa utomlands, om man inte på olika sätt med borgen eller panter försäkrade att man skulle komma hem igen. Detta var i hög grad en fråga om vilken samhällsställning man hade; de övre skikten hade betydligt enklare att utfärda tillstånd för att resa än de som var fattiga.

I slutet av 1800-talet förändras det svenska samhället. Befolkningens ökar, villkoren för handeln blir mindre stränga, kommunikationerna förändras - man kan åka tåg och ångbåt över långa sträckor. När man i dessa nya tider diskuterade liberaliseringar av passlagarna så gällde det inte de allra fattigaste kringstrykarna, de ville man fortsatt hålla kontrollen över. Men för alla andra så gällde mellan 1860 och första världskrigets utbrott 1914, i princip passfrihet.

Detta innebar också att den stora emigrationsvågen kunde komma igång, och det krävdes faktiskt inte pass för att ta sig till Amerika.

På senare tid har forskningen visat att äldre tiders människor, trots passtvång och hård kontroll, var mycket rörligare än vi tidigare föreställt oss. Anna Brita Lövgren menar att släktforskare och personhistoriker med lite tur kan täppa igen en del kunskapsluckor genom att leta efter gamla pass. Det syns ju inte i de vanliga kyrkbäckerna att en person varit på resande fot.

-Men man kan hitta den rörliga arbetskraften just i passjournaler. Där hittar man dem som åker runt på marknader, och en del andra mer udda personer, säger Lövgren och berättar om en man i Blekinge som sökt och fått åtskilliga pass för att ta med sina två barn på marknader i Tyskland och visa upp dem där – de båda barnen var albino.

-Det var ju uppenbarligen en födkrok för honom, men i de vanliga husförhörslängderna står han bara som ”inhyses”. Här i passen får man ju mycket mer uppgifter om vad han gjorde.

De pass och passjournaler som finns bevarade ligger idag antingen på landsarkiven eller i stadsarkiven för vissa större städer.

Det finns en databas på en CD som går att köpa av G-gruppen, en släktforskargrupp som sysslar med forskning i Tyskland-Sverige. Där finns pass för resenärer mellan Ystad och ett antal tyska städer under en 30-årsperiod, 1830-1860. Klicka på denna länk:   och du kan titta på deras hemsida.

Prästernas kontroll av församlingen

Kontrollen över människor i det tidiga Sverige märks inte bara i de gamla passhandlingarna. Prästerna hade ett  teckensystem där de bedömde och kontrollerade sockenborna. Med hjälp av tecken i form av bland annat pinnar, prickar och vågiga linjer förde prästen in egna bedömningar av människors förmåga, förståndsgåvor och laster.

Bengt Erik Näsholm som är hembygdsforskare i Ramsele berättar att det går att finna mycket information i husförhörslängder om anfäder- bara man har tillgång till schiffret.

Den husförhörslängd från 1830- talet som Bengt Erik tagit fram är från Fjellsjö socken, Ångermanland. Prosten Dillner konstruerade just det här teckensystemet som antogs i hela Härnösands stift, dvs hela Norrland.

-Men det antogs även andra stift i landet eftersom det var så klart och redigt, berättar Bengt Erik Näsholm.

Tecknen börjar med ett rakt lodrätt streck som betyder att personen har bygynnt att läsa. När strecket fått två ”fötter” betyder det att personen läser med färdighet.

-Men man skulle inte bara kunna läsa utan också begripa det man läste. Då graderades man från svagt, någorlunda och  försvarligt till gott begrepp.

-Man skulle också kunna läsa utantill. Och då använde man ett punktsystem. En punkt betydde till exempel att man läste Lutheri lilla katekes, ytterligare en punkt visade att man kunde läsa första stycket av Olov Svebilius ”Enfaldig förklaring öfwer Lutheri Lilla catechismum, stält genom spörsmåhl och swar” osv.

Glömde man något av styckena ändrades punkten till ett uppåtvänt komma, så att prästen vid nästa husförhör kunde kontrollera bättring. Om så var fallet ändrades kommat till en punkt igen.

Ibland antecknades också naturgåvor. Man noterade till exempel flit, gott förstånd och gott minne. Men även trögt minne, lättjefullhet och svagt förstånd skrevs in i teckensystemet. 

Ytterligare en teckenkod gällde sederna eller hur man förhöll sig till de tio budorden. Då skrev man siffran från det budord personen brutit mot. Den vanligaste siffran var sex, det vill säga sjätte budet, vilket visar att personen varit otrogen. Om man sedan fick förlåtelse från kyrkan sattes ett litet kors över sexan.

Nedan finns en förklaring till de tecken som Dillner använde i sitt teckensystem.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".