Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Släktband återkommer den 20 november 2017

Gratis resa och usel mark i det nya landet Brasilien

Publicerat fredag 16 oktober 2009 kl 15.00
1 av 11
Göran Friborg
2 av 11
Claro Jansson med hustru
3 av 11
4 av 11
Jordbrukare i Brasilien
5 av 11
Familjen Janssons hus i Trêsbarras
6 av 11
Bengt Lovén
7 av 11
Kor i flod
8 av 11
En av Claros vänner som sig bör fotograferad med sabel, kviv och revolver
9 av 11
Brasilianska revolutionsmän
10 av 11
Fågeljakt i Brasilien
11 av 11
Brasilianska soldater

Släktband 19 oktober 2009

Klas Jansson från Hedemora blir den berömde fotografen Claro Jansson i Brasilien

Många av de svenskar som emigrerade till Sydamerika fick det mycket svårt. De lockades och till och med lurades med löften om jordbruksmark och gratis resa. Men livet i Sydamerika blev sällan vad de svenska emigranterna drömt om.

Det var framförallt fattiga arbetare som inte hade råd att resa till Nordamerika som tog chansen när brasilianska staten erbjöd gratis resa. För en och annan gick det trots allt bra.

Bengt Lovén i Åkersberga har en brevsamling från sin mormors bror och hans föräldrar som reste till Brasilien i slutet av 1800- talet.

Det är över 70 brev i samlingen som berättar om både svåra och goda tider och med tiden har Bengt förstått att hans mormors bror Klas, blev både rik och berömd.

Historien om familjen Jansson från Hedmora i Dalarna börjar i Sundsvall, vid året för den stora branden 1888, dit familjen hade flyttat i hopp om att få arbete.
-Mormors far, Anders Jansson, var murare, och ha trodde att han skulle kunna få jobb i Sundsvall efter den stora branden 1888, berättar Bengt Lovén. Familjen flyttade från Hedemora, men Anders blev sjuk och kunde inte arbeta som murare. Istället fick han försörja familjen med hjälp av en stickmaskin som användes för att sticka strumpor.

-De bodde ganska eländigt, mormor brukade berätta att de bodde i ett hus som mest liknade ett hönshus.

En bidragande orsak till att familjen emigrerade var också de agenter som kom från Brasilien för att få folk att flytta dit.

Familjen Jansson hade sex barn. Det äldsta var Anna, som med tiden skulle bli Bengt Lovéns mormor. Hon blev kvar i Sverige, alla de andra följde med föräldrarna som 1891 emigrerade till Brasilien. Några år dessförinnan hade man avskaffat slaveriet i Brasilien och därför behövde man mycket arbetskraft. Speciella agenter åkte till olika länder i Europa, bland annat Sverige för att rekrytera invandrare. Det var många som emigrerade just från Sundsvallstrakten.

Det var den äldsta av bröderna, Klas, som skrev de flesta breven hem till sin syster Anna. I Brasilien bytte han snart namn till Claro. Pappa Anders gjorde likadant, han hette snart André, men efternamnet Jansson, det behöll de.

Klas var 14 år när de reste iväg. De hamnade först i en liten stad som hette Jaguaraìva.

-Där var Claro ett tag och hjälpte sin pappa att sätta upp ett tegelbruk. Men ganska snart gav han sig ut på äventyrligheter, säger Bengt Lovén. Det första brevet hem till Sverige kom från en stad som hette Lapa. Där arbetade Claro hos en gammal baron.

Lapa den 21 augusti 1892

Jag vill nu tala om för dig att jag icke är hemma hos far mer, utan jag är 39 mil längre ner i landet i en liten stad hos en gammal baron. Han är så gammal att han kan varken äta, gå eller stå, allting måste jag hjälpa honom göra, hela kroppen darrar på honom. De svarta säger att han blivit så bara för att han slog dem så mycket när det var slavtiden. De säger att han för helst småsak befallde att binda fast dem. Han hade en svart som hade den sysslan, att slå de andra och när han inte ville slå med styrka slog baronen honom med alla styrka och sa "så ska du slå de andra".

-Han tog diverse olika påhugg och reste omkring ganska mycket. Med tiden kom han till en plats där han arbetade åt en patron som hette Joaquim dos Santos Mattozo. Patron Matozo hade en ung dotter som han ville gifta bort med Claro – så skedde också.

Porto Uniao da Victoria december 1897

Min kära syster Anna,
Tack för ditt brev som jag bekom i förrgår. Tack så mycket för gratuleringen, och får på det allra hjärtligaste gratulera dig och din fästman, ni äro nu troligtvis förlovade.

Du beder att jag ska skriva och tala om hur min fästmö ser ut. Hon är så snäll och söt som helst, hon är ungefär lik dig i ansiktet. Skillnaden är att hon har bruna ögon och högre panna än du. Hon är så liten till växten att hon inte ens når upp till axeln. Hon heter Benedita Maria dos Santos Mattozo. Hennes fader är en riktig en sak du se, en riktig slagskämpe, han kan båda fäkta och allt annat sådant. Han går alltid beväpnad med en stor sabel och en förfärligt stor revolver och lämnar dem aldrig. Jag har också en dubbelpistol och en sabel som jag aldrig lämnar när jag går eller rider utomhus.

Claro G Jansson

Claros hustru Benedita är inte helt frisk. Bengt Lovén tror att hon möjligen kan ha lidit av epilepsi eller någon liknande sjukdom. Claro skulle överleva henne med många år, och så småningom gifta om sig.

Med tiden blir bröderna Jansson allt mindre svenska i sina vanor. Detta att ständigt gå beväpnad är en sida av saken. Men ilskna män och vapen är oftast en dålig kombination, men Claro Jansson verkar ta det med upphöjt lugn när hans svärfar blir våldsam:

-Svärfadern hade blivit arg på en annan svärson och slagit ihjäl honom – och för skulle han få sitta i kurran en vecka, berättar Bngt Lovén och skrattar till.

-Tydligen var mentaliteten sådan att när det gällde hederssaker så blev inte straffet värre än så. Och Claro verkar inte särskilt upprörd över detta. I ett brev hem till syster Anna beskriver han den här händelsen nästan vardagligt.

Paranay februari 1906

Bästa syster Anna och svåger Otto
Roligt att höra att ni har hälsan och mår bra.

Beneditas föräldrar var hit och hälsade på och eftersom Benedita var så sjuk bad hon om jag inte ville skicka henne dit för att kurera henne, men det blev inte utav för han har kommit slagsmål med en annan av sina svärsöner som kan sköt ihjäl. Nu sitter han på häkte, det kunde inte sluta på annat vid för han är en riktig slagskämpe. De äro lika här som i Sverige förr i världen – för den minsta småsak ryker de ihop och fäktar.

Jag kan inte skicka dig något fotografi ännu för här finns ingen fotograf men jag väntar en apparat som ska skickat efter, då får jag väl fotografera mig själv. Hälsa så mycket till farfar och alla andra släktingar.

Detta är första gången en kamera nämns i breven – med tiden kommer Claro att bli fotograf och en duktig sådan. Så det var nog tur att hans korta äventyr inom armén tog slut. Brasilien skakades vid den här tiden av ständiga uppror och revolutionsförsök, och när regeringsarmén passerade familjen Janssons boställe fann de sig plötsligt enrollerade i regeringsarmén mot sin vilja. Men Claro klarade sig därifrån med hjälp av list och en snabb mula.

-André blev satt som körkarl men han klarade sig ifrån det för han klarade inte av det, berättar Bengt Lovèn. Men Claro blev haffad av någon kapten och fick följa med, mer eller mindre tvångsenrollerad. En dag sa kaptenen åt Claro att rida tillbaka på vägen för att hämta en hud som blivit kvar längs vägen.

Jaguariahyva den 14 augusti 1894

Jag var med en bataljon och skulle hjälpa till att kasta lasso på oxar och slakta åt dem. En dag skickade kaptenen mig efter en hud som vart kvar på vägen. Men då brukade jag både piska och sporrar på min mula så att det gick undan värre. Huden, han fick ligga där han låg och omsider var jag hemma. Hungrig behövde jag aldrig bli, ty jag hade två väskor fulla med matsäck åt kaptenen som jag bar på min mula. När jag rymde glömde jag utav att lämna av den, så mat fattas det inte må du tro. Hälsa till alla – att skriva upp alla namnen blir för mycket att göra, det finns ju så mycket folk i Hedemora.

Din bror Klaro Gustavo Jansson

Det verkar som om Claro och de andra bröderna anpassade sig ganska bra till det nya landet. Sämre var det med deras far och styvmor, som också de skrev hem till sin dotter Anna.

April 1895

Kära snälla Anna, Guds frid.
Skulle du komma hit, kära Anna så har vi visst icke något fint och trevligt att bjuda dig på. Den stuga som vi nu bo uti är så dålig att du ej kan föreställa dig ett så dåligt boningshus. Det skulle visst intet duga till vedbod i Sverige. Det är gjort av gärdselstänger och tacuara, en sorts bamburör fast av sämsta sort med lera slaget i gluggarna. Men stugan är gammal så leran är borta på flera ställen. Den ena gaveln är till häften borta så den får tjäna till fönster och skorsten. Om vi kunde få arrendera ut tegelbruket så kanhända vi ger oss iväg härifrån snart nog.

Anna Jansson
Augusti 1902

Också pappa André skriver hem till Anna;

Min kära dotter och måg
Brasilien är ett dåligt land, utan rättvisa, utan ordning blir man här förfördelad på något sätt är bäst att tiga och lida, den som här vill gå till rätta måste göra det på egen bekostnad, samt betala advokat, vara god vän med rättens medlemmar osv. Tjänstemännen här äro alla tjuvar som stjäla så mycket de kunna, har det sagts mig – och så långt jag har sett är det sant. Hit borde alla klandersjuka i Sverige fara så kunde de få orsak till sitt klander.

Vad som är säkert är att penningarna inom landet minskar ständigt och fattigdomen ökar. Då vi kom hit var nästan alla i staden välbärgade och rika, nu är de färdiga att göra konkurs största delen.

André Jansson

Claro Jansson lärde sig flera språk. Brasiliansk portugisiska, spanska, engelska, tyska, en del polska och ett indianspråk. Hans språkkunskaper kom väl till pass när han fick anställning hos ett nordamerikanskt sågverksföretag. Hans uppdrag för dem var både att medla i konflikter mellan olika språkgrupper, men han fick också bra betalt för att ta bilder av hur arbetet gick till.

-Där började han att fotografera och dokumentera massor av skogsarbete, berättar Bengt Lovén. Jobbet var välbetalt, han fick en större deposition av pengar, han fick till och med råd att skaffa sig en bil.

-Det var i det sammanhanget som han dokumenterade ett par av de revolutioner som utbröt – det var stridigheter mellan delstaterna och det utbröt också uppror emot centralregeringen av olika skäl. Klas blev på det sättet en berömd krigskorrespondent i Brasilien, och bilderna som han tog då är berömda och har varit publicerade i flera omgångar.

Claro blev berömd på kuppen, han fick en hederstitel av en av landets presidenter, som löjtnant i nationalgardet, och han blev fredsdomare vid två tillfällen.

-Han blev en betydande person, säger Bengt.

Under alla de år som familjen Jansson skrev hem till Anna upphörde de aldrig att försöka få henne och hennes familj att flytta dit. Till slut skulle de lyckas, men bara för en kort tid. Bengt Lovéns mormor och morfar, Anna och Otto, trivdes aldrig i Brasilien: särskilt svårt verkar det ha varit att fira jul långt borta från alla invanda traditioner. De kunde inte komma hem fort nog. Breven hem under det år de stannar är fulla av missmod.

-Min morfar och mormor klagar på nästan allting. Det var ingen ordning, det var inga ordentliga söndagar, det fanns ingen jul, ingen sill, ingen snö och ingen lutfisk.

-Samtidigt så skriver morfar ganska mycket om hur det faktiskt var. Han berättar bland annat om alla apelsiner de plockar och äter från sina egna träd.

-Det kommer jag ihåg att min mor berättade om också, minns Bengt Lovén. De fick så mycket apelsiner att det bara inte gick att äta upp alltsammans.

Många av Claro Janssons fotografier finns i boken "Claro Jansson O fòtografo viajante" som gjordes i samband med en utställning om Claro Jansson och hans bilder.

De fotografier som finns Släktband publicerat är återgivna med tillstånd av bokens författare Vito D´Alessio.   

Den bortglömda emigrationen

Det var oftast de allra fattigaste i Sverige som reste till Sydamerika. Brasilien, som var det land som tog emot flest svenskar, förde en aktiv invandringsplitik, inte minst sedan slaveriet hade upphört 1888. De behövde arbetskraft till jordbruket och staten bjöd immigranter gratis resa och löften om fördelaktiga jordlotter.

Men många av de fattiga arbetarna som nappade på erbjudandet var oförberedda på vad som väntade dom; dåliga jordar, grödor de inte kände till, tropiska sjukdomar och ständiga stridigheter och revolutioner.

I ett brev som finns bevarat på Riksarkivet skriver en grupp svenskar till svenska konsulatet i Rio de Janeiro hösten 1891.

Vi svenska emigranter som avreste ifrån Sundsvall den 18 juni detta år till Brasilien äro 26 familjer. Här var våran mening att taga jord utav regeringen. Men då låg flera hundra emigranter här före oss, så att vi måste vänta till dom fått först.

Här får vi arbeta på vägar åt regeringen för 30 reis om dagen. Detta är nätt och jämt så mycket att en familj med man hustru och två minderåriga barn kan föda sig.

Blir det någon dag man inte kan arbeta för regnväder så måste man svälta, för har man inga penningar så får man inget handla.

Nu vill vi ödmjukast anhålla hos svenska konsulatet vilka rättigheter vi kolonister har att fordra. Samt om detta beviljas att vi måtte få fri resa till Sao Paulo, om det går att förtjäna så mycket där att man kan leva. Annars kommer vi inte härifrån skogen med våra familjer.

Brevet undertecknades av familjefäderna i fyra familjer och representerade närmare 150 människor i området. Men deras nödrop till svensk- norska generalkonsulatet klingade ohört och många avled i tropiska sjukdomar och sviterna av otjänlig och rutten mat.

Det här brevet och många andra finns återgivet i boken Brasiliensvenskarna som Göran Friborg skrivit. Förutom att han studerat de handlingar som redan finns i svenska arkiv har han rest till bland annat Rio de Janeiro och där hämtat hem de sista resterna av matriklar över svenskar som emigrerade till Brasilien.

- På plats räddade jag de sista mögliga och våta papperen som nu finns i Emigrantinstitutets arkiv i Växjö.

- Först ska vi veta att det var tre utvandringsvågor, de kom i tre omgångar till Brasilien, berättar Göran Friborg. Brevet som så dramatiskt beskriver situationen är skrivet av en familjefar från den andra utvandringsvågen. De 150 personer som hänvisades till Masaranduba kom från Sundsvallstraken.

- Men Masaranduba visade sig vara ett område som var otjänligt. Brasilianarna själva kallade området för svenskdjupet. Det enda som gick att utvinna från området var alligatorskinn eftersom de hamnat i ett alligatorträsk.

- Är det någonstans man ska resa ett minnesmärke över de som råkade allra värst ur är det i Masaranduba. Bara ett par dussin klarade sig med livet i behåll, berättar Göran Friborg.

Men än så länge har Göran inte fått gehör för det minnesmärke han tycker borde resas för de många svenska emigranter som inte klarade sig i Masarandoba. Däremot finns ett minnesmärke över de utvandrade svenskarna på stora torget i Curitiba, den stad dit de flesta sågverksarbetare kom.

Runt 10 000 svenskar emigrerade till Sydamerika från slutet av 1860- talet fram till 1900 talets första decennium.

Det var framförallt arbetare från Stockholm, sågverksarbetare från Sundvallstrakten och gruvarbetare från området runt Kiruna som nappade på erbjudandet om gratis resa. Med andra ord var det inte de åtrådda och vana jordbrukarna som brasilianarna önskade få in i landet.

I de formulär som skulle fyllas i inför emigrationen var det många som kryssade i rutan för jordbrukskunskap fastän de knappt satt en potatis, berättar Göran Friborg. Och det fanns fler krav inför utresan.

- Du måste vara gifta och vana jordbruksarbetare, men 50% av alla svenskarna som utvandrade var ju sågverksarbetare, berättar Göran Friborg.

Den första vågen som startade 1868 orsakades av nödåren i Sverige, den andra vågen 1886 dominerades av sågverksarbetare och den sista vågen från Norrbotten utlöstes av storstrejken 1909.

- Men den brasilianska staten misslyckades i sina försök att få jordbrukare till Brasilien. För efterforskningar har visat att de som reste som fabriksarbetare förblev fabriksarbetare i det nya landet, likadant var det för sågverksarbetarna, berättar Göran Friborg.

Agenterna har ofta beskrivits som de stora bovarna i det här dramat som lurade människor över till Sydamerika. Men Göran Friborg tycker sig ha funnit ytterligare en aktör i dramat. Nämligen fackföreningarna som av politska skäl försökte få folk att flytta.

- Runt Sundvall var det många agitationsmöten. Fackföreningsrörelsen då menade att de ville visa upp hur många som var tvugna att lämna Sverige för att få det bättre. Ett osnyggt spel tycker Göran Friborg.

Ofta visste inte de som reste så mycket om det nya landet, det gäller speciellt de två första vågorna. Men den sista vågen från Norrbotten var relativt väl upplysta, anser Göran Friborg. Där pågick en livlig diskussion och debatt mellan Norrskensflamman och Norrbottens Kuriern.

- Norrskensflamman fortsatte i samma anda som fackföreningarna medan Norrbottens Kuriren drev en realistisk linje där de berättade om de faror som fanns och att ett liv i Brasilien skulle innebära både blod, svett och tårar, avslutar Göran Friborg.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".