Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Släktband återkommer den 20 november 2017

Präster i det gamla bondesamhället- övervakade och övervakades

Publicerat fredag 23 oktober 2009 kl 15.00
1 av 6
Ärkebiskop Nathan Söderblom
2 av 6
3 av 6
Johnny Hagberg i Birgittahuset i Rom
4 av 6
Mårten Johans Landahls namnteckning
5 av 6
Bitterna kyrka
6 av 6
Mårten Johan Landahl efter pennteckning av dalkarl

Släktband 26 oktober 2009

Präster har genom tiderna spelat en viktig roll för vanliga människor. I socknarna på landsorten utgjorde prästerna oftast den tydligaste myndighetspersonen med rätt att styra och ställa över människors vardag.

Extra tydligt blir det efter 1686 då prästerna åläggs att genomföra husförhör hos familjer med jämna mellanrum. Alla i hushållet skulle då redovisa sina kunskaper i läskunskap och katekesen. De betyg och anmärkningar prästerna skrev efter förhören följde sedan med personen hela livet.

Det var också till prästen man gick om man skulle flytta för att få så kallade flyttbetyg. Fanns det anteckningar i husförhörslängderna om fattigdom, bristande kristendomskunskap, osedlighet eller till och med lyten så följde de omdömena med vart än de flyttade.

En del präster utnyttjade sin makt. Till exempel vägrade vissa att skriva ut lysningsbevis till unga par som inte ansågs passa ihop.

Ett annat exempel på prästers makt var de så kallade frejdebevisen, som kunde krävas när nån till exempel skulle starta en egen verksamhet. Frejdebevisen var ett intyg som visade att innehavaren var en pålitlig och aktad person. Också där bedömd av prästen.

Med tanke på följderna, var det på så sätt var det förenat med vissa risker att bli osams med prästen.

Men trots att prästerna hade mycket makt så var de å andra sidan påpassade uppifrån, från domkapitel och biskopar.

En av de många präster som hamnade i konflikt med biskopen i sitt stift var Mårten Johan Landahl. Hans predikningar följde inte stiftets religösa linje, men dessvärre drog han mängder av folk till sig, människor vallfärdade till hans kyrkor på 1820- talet.

Johnny Hagberg som själv är präst och dessutom ordförande i Skara stiftshistoriska sällskap har forskat om Mårten Johan Landahl.

-Mårten Johan Landahl blev prästvigd 1820, och ganska snart började människor dra sig till hans predikstol, berättar Johnny Hagberg. Men att människor gick mellan socknarna var aldrig populärt vid den här tiden. Man hade ett sockenbegrepp, dvs man tillhörde socknen och hade en plats i sin kyrka, och den lokale prästen hade ansvaret för sockeninvånarnas kristliga bildning, katekesförhör och husförhör.

-Så man var verkligen ett får i ledet och det kunde man inte slita sig ur, då bröt man mot sockengemenskapen, och det ansågs väldigt skumt att börja vandra till andra kyrkor än sina egen, förklarar Hagberg.

Detta att kyrkvandra var inte alldeles ovanligt, trots att det alltså inte sågs med blida ögon. Det var prästerna i den inomkyrkliga väckelsen i Sverige som drog stora skaror till sina kyrkor. Lars Levy Lestadius som predikade i Norrbotten var en av dessa präster, Henrik Shartau fick sina efterföljare i Skåne och på västkusten. Och i Västergötland fanns Jacob Otto Hof, vars predikningar fick folk att åka långa vägar. Mårten Johan Landahl var en av dem som reste långa vägar för att lyssna till Hof.

Konflikten mellan Landahl och stiftet bryter ut 1823. Landahl är då komminister i Sandhults kyrka, och redan då hade folk börjat vandra till hans predikningar.

Just den här söndagen skulle det bli nattvardsgång, och en av dem som kom var drängen Anders Ingelsson. Han hade burit sig illa åt i kyrkan vid en tidigare Gudstjänst och farit ut i svordomar. Landahl menade, precis enligt tidens regler, att Ingelsson måste bikta sig och få förlåtelse innan han kunde få ta emot nattvarden. Men Ingelsson tyckte inte att han behövde någon förlåtelse.

-Han vägrade, han måste varit ganska kavat, säger Johnny Hagberg. Ingelsson dök helt fräckt upp till nattvarden och går fram till altarringen. Landahl och hans bror gör precis vad de skulle göra enligt regelverket, de gick förbi honom och gav honom ingen nattvard.

Anders Ingelsson går vidare med saken och anmäler Landahl till domkapitlet.

-Domkapitlet, hör och häpna, tar Ingelssons parti framför Landahl, berättar Hagberg.

Nu börjar en lång historia av förflyttningar. Detta var inte ovanligt. Besvärliga präster skickades ofta runt på olika tjänstgöringar för att inte kunna etablera sig ordentligt.

-Det finns massor av präster i Skara stift som under massor av år har fått åka på korta tjänstgöringar, och det måste ha varit svårt för dem att etablera sig socialt med familjeliv och annat.

Kanske var det det faktum att folk redan hade börjat kyrkvandra till Landahls predikningar som gjord att domkapitlet straffade honom med förflyttningar. Men Hagberg tror inte att han var en besvärlig person.

-Jag tror att han var väldigt bestämd, säger Hagberg. Det finns en teckning av honom, som är ritad av en man från Dalarna som flyttade ner till Västergötland för att tillsammans med flera andra familjer leva i närheten av Landahl. När man tittar på den teckningen ser man en bestämd person som vet vad han vill.

-Folk som vet vad de vill och säger det –sanningssägarna- de har alltid besvär med andra.

Det är systemet Mårten Johan Landahl utmanar, menar Hagberg, det hierarkiska systemet inom kyrkan.

Landahl flyttas från Sandhult till Yllestad.

-Problemet är att det sker samma sak där, folk börjar kyrkvandra dit, och återigen blir Landahl förflyttad.

-1825 skickar man honom till den plats som ansågs som den mest gudsförgätna platsen i hela stiftet, Torsö i Vänern. Där får han stanna i fyra år, trots att han varje år ber om att få bli förflyttad.

På Torsö kommer Landahl i stor konflikt med både sockens högreståndspersoner, men också domkapitlet, för nu börjar de riktigt stora kyrkvandringarna.

-Det sägs att det kom uppemot 500 personer vandrande varje sommarsöndag, och de var inte alls så väl sedda bland sockenborna, för de tog ju plats i kyrkan. Man var till och med tvungen att ta ut kyrkfönstren för att folk skulle kunna lyssna på utsidan, berättar Johnny Hagberg.

Han får flytta från Torsö till sist ändå, Mårten Johan Landahl, 1829 kommer han till Flistads kyrka. Strax innan det sker har stiftet fått en ny biskop, Sven Lundahl, som såg Mårten Johan Landahl som sin värste fiende. Och det var långt ifrån den enda motståndaren han Landahl hade. På Torsö fanns en komminister som hette Lagerstrand. Han försökte motarbeta Landahl genom att skicka in protester till domkapitlet. Anklagelserna handlade om de, enligt Lagerstrands mening, alltför långa predikningar som Landahl höll, och därtill utan koncept. Han anklagade också Landahl för att han gav nattvarden till män som kom utan sin hustru och vice versa, något som man inte såg som rätt och riktigt.

I Flistad inträffar en händelse som kom att påverka socknens folk under lång tid. En godsägare söker upp Landahl och ber om att få komma till enskild nattvard på lördagsmorgonen. Han ska festa och vill ha en återställare i form av nattvardsvin nästa morgon.

-Detta var ju en hädelse, menar Johnny Hagberg.

-Men det bar sig inte bättre utan att godsägaren dog under natten, och det blir stor förstämning i trakten, man ser det som ett Guds ingripande.

1850 flyttar Landahl igen, och hamnar i Eriksberg. Där får han mycket motstånd, också från socknens folk, även om Hagberg tror att det framför allt var de rika och mäktiga som låg bakom motståndet.

1858 har Landahl sökt kyrkoherdetjänsten i Bitterna. Kvällen före hans provpredikan åker han till kyrkan för att pröva sin röst, men mitt under repetitionen av Landahls favoritpsalm, "Jag vet på vem jag tror" så brister en åder i halsen, och han dör några timmar senare.

-Dagen efter är kyrkan proppfull av förväntansfulla människor som ska höra Landahl predika, men stämningen blir en helt annan när man får veta att Landhal avlidit, berättar Johnny Hagberg.

Dagen efter begravs han av sina närmaste lärjungar på Bitterna kyrkogård. Johnny Hagberg har träffat en person vars morfar var med och grävde graven, den där stekheta sommardagen.

-Hans morfars största händelse i livet var när han fick vara med och gräva Mårten Johan Landahls grav. Så nära är historien, slutar Johnny Hagberg.

Herdaminnen

Vill man veta mer om präster som varit verksamma förr, kan man titta i de biografier som finns nedtecknade i form av så kallade Herdaminnen. Sedan slutet av 1700-talet har stiften runt om i landet gett ut de här biografierna, som förutom rena personuppgifter också beskriver prästernas livsgärningar och karaktärer. Den här typen av omfattande personhistoriskt uppslagsverk är unikt för Sverige och Finland.

Ett herdaminne kan vara ganska uppriktigt i tonen. Om en präst till exempel var försupen och orsakade mässfall så står det oftast uttryckligt i texterna. På samma sätt står det om han var en rättvis och god predikare.

Anna Svenson är stadsarkivarie på Stadsarkivet i Malmö. I hennes anor finns präster, kyrkoherdar och biskopar i många led, både på faderns och moderns sida. Bland andra var ärkebiskop Nathan Söderblom far till Annas mormor.

Anna Svensson har plockat fram ett av Lunds stifts herdaminnen. En inbunden bok skriven av Gunnar Carlqvist som var överbibliotikare vid Lunds universitet.

- Oftast är det ett mycket gediget och omfattande arbete som ligger bakom varje berättelse, säger Anna Svenson. I det här Herdaminnet från Frosta och Färs kontrakt som gavs ut av Gunnar Calquist på 1950- talet har bidrag lämnats av mängder av proster och kyrkoherdar. Gunnar Carlquist har sen själv forskar i socknens historia, tittat i studentminnen, domkapitlens protokoll och visitationsberättelser med mera.

Ett av Herdaminnena som Anna Svenson bläddrat fram handlar om Andreas Martini som var född 1769. Han var kyrkoherde i Högseröds församling. I inledningen finns personuppgifter; var han är född, vems hans mor och far var, när han tog studentexamen osv.

Anderas Martini latiniserade sitt efternamn, vilket var mycket vanligt bland prästerna vid den här tiden. Han skulle egentligen hetat Andreas Mårtensson eftersom hans far hette Mårten Elofsson.

- Sen ser vi här i Herdaminnet att Martini lämnat ett brev till biskopen Faxe om sina företrädare och sin församling där det står så här:

Att upplysa och övertyga ett i högsta grad okunnigt folk, hos vilket bovstreck, menederi, hordoms- och fyllerisynd, förakt för Guds ord och läraren blivit skrattämnen och hederskänslan död, fordrar verkliga uppoffringar och kan varken lätt eller snart verkställas.

- Han säger helt enkelt att han är missnöjd med församlingen och vill samtidigt framhålla hur duktig han är. Men läser man vidare i Herdaminnet om Andreas Martini så står det att socknens historieskrivare G Björkelund hade en annan uppfattning om Andreas Martini:

Av allt att döma voro hans beskyllningar helt oberättigade, så voro församlingsborna också, och det säkerligen med mera skäl- misnöjda med honom.

- Det finns också flera visitationsprotokoll där prosten i kontraktet, och förmodligen också biskopen, vittnat om Martinis vanskötsel av församlingen. Församlingsmedlemmarna lämnade en skrift 1839 där de skriver att de vill:

... blifva befriade från allt vidare umgänge med det gamla prästehuset och att någon måtte åtaga sig hela själavården, så att vi icke måtte få med kyrkoherden eller han oss ofta våldförande son att göra, som självmyndigt styrer och regerar och med faderns vilja illa misshandlar oss arme församlingsmedlemmar.

- Man hittar den här typen av beskrivningar i inte så få berättelser. Det framskymtar också att en hel del inte var så snälla mot sina hustrur. Så här står det till exempel om Martini:

Grannen i Västerstad (en annan präst) blev själv tillkallad för att förlika Andreas Martini och hans hustru, sedan hon protesterat mot makens snuskigheter och denne dragit så mycket hår av henne, att det upppstod en bar fläck.

En annan sak som slagit Anna Svenson är de här prästernas plats i samhället. De hade alla gedigna utbildningar och kunde både latin, grekiska och hebreiska. De var insatta i ett bildningssammanhang, och sen hamnar de ute på vischan... det måste ha varit ett ganska isolerat liv för dem.

- Ibland ser man i husförhörslängderna hur prästen skrivit en liten delikat anmärkning om någon i församlingen på latin eller grekiska för att ingen för säkerhets skulle kunna läsa det. Kanske tänkte de att det var ett tillfälle att få användning av sina kunskaper, säger Anna Svenson.

På måfå slår vi upp ytterligare en präst  i det här Hedaminnet och sidan faller upp på ytterligare en man född i slutet av 1700 - talet:

Carl Anton Wassberg född nionde september 1780 i Landskrona. Son av murgesällen och senare porslinsfabrikören Peter Wassberg och Maria Christina Lindberg.

Om sina upplevelser och strapatser under tyska fälttåget 1805- 1806 har Carl Anton Wassberg efterlämnat en utförlig skildring. Hans äventyrligaste upplevelser synas dock ha varit båtfärderna fram och tillbaka över Östersjön samt den utnämning till hedersmedborgare i staden Rostock, som han av ganska svårförståelig anledning erhöll.

1830 tillträdde Carl Anton Wassberg sin kyrkoherdebefattning i Höör. Han var en god ekonom och brukade själv prsätgårdsjorden. Prosten Cavallin beskriver honom som myket snål.

Men någon framstående präst var han icke. Prosten Cavallin gav upprepade gånger uttryck åt sitt missnöje med konfirmandundervisningen. Prostens egen son förklarar att predikningarna voro bedrövliga.

Men Carl Anton Wassbergs närighet och självrådighet ville församlingsmedlemmarna ej i längden finna sig i. 1839 blev han anmäld för diverse förseelser, bland annat för att han använt sina konfirmander till skördearbete och potatisplockning mellan förhören, som ofta voro mycket korta.

Carl Anton Wassberg blev efter detta dömd till 3 månaders suspension. Sin bitterhet över åtgärden dolde han icke och förhållandet mellan Carl Anton Wassberg och hans vice pastorer var tidvis mycket spänt.

Ett exempel på de motsättningar som härvid vållades genom Wassbergs omdömeslöshet och bråkighet finner man i Höörs sockenstämmoprotokoll i december 1846.

Några församlingsmedlemmar hade inlämnat en framställning att julottasång måtte hållas i Höör. Wassberg förklarade förslaget olagligt och lämnade in en lång och hetsig skrivelse till sockenstämmans ordförande:

>>Varför skola vi taga sedan efter ryssarna och vildturkarna att hava många brinnande ljus eller lampor vid gudstjänsternas hållande i templet? Varför skola vi pålägga vår fattiga kyrka en onödig utgift till inköp och uppbrännande av flera marker talg vid en icke laglig gudstjänst för en köttslig fåfänghets förnöjande?

Då de höra att en högtidlighet skall hållas i en kyrkan under vacker musik och vid ett starkt glimmande sken så drivs de av en inre känsla att färdas dit från alla närbelägna socknar, till och med i ett det svåraste oväder, mörker och väglag. Tror man detta sker av ett gudligt nit, så bedrager man sig det på det högsta. Det är icke någon gudsfruktan som driver dem utan det är mörkrets furste och deras egen onda natur.

De löpa, köra och rida till och från denna samlignsplats under gyckelspel och smädliga visors afsjungande.

Något därefter får man höra omtalas huru en del under sin färd hava stjälpts överända i landsvägsgropararna, några hava förlorat sina psalmböcker, näsdukar och halskläden. Andra har fallit av hästarna och fått dödliga blodsår.

Ja vem är i stånd att att inse de olyckor som sådana julottefärder kunna hafva med sig?

Av dessa anledningar tillåter icke samvetet mig att rösta för någon julotta utan däremot anhåller jag att detta anförande må bliva infört i dagens sockenstämmoprotokoll.>>

Trots Wassbergs skrivelse förklarade sockenstämman att de skäl och framställningar som anförts borde ses som foster av en alltför livlig inbillning, och att de beklagade att kyrkoherde Wassberg hyste såna tankar om drivfjädern till gudstjänstens bevistande.

Här hittar du Herdaminnen

Herdaminnen hittar du på Landsarkiven, på många bibliotek och det kan också vara värt att söka på antikvariat.  

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".