Sabelhugget som skapade Dalpelle- Stortjuf och mördare

Publicerat fredag 13 november 2009 kl 08:30
Janne Bäckman
1 av 11
Janne Bäckman
Dalpelles födelsegård
2 av 11
Dalpelles födelsegård
3 av 11
Bödelsyxa från 1800- talet
4 av 11
Bödelsyxa från 1800- talet
5 av 11
Boken om Dalpelles liv av Janne Bäckman
6 av 11
Boken om Dalpelles liv av Janne Bäckman
Uppsala slott där Dalpelle satt fången
7 av 11
Uppsala slott där Dalpelle satt fången
8 av 11
Fånge i järnkrona
9 av 11
Fånge i järnkrona
Döde straffarbetsfångar Centralfängelser Norrmalm 1857
10 av 11
Döde straffarbetsfångar Centralfängelser Norrmalm 1857
11 av 11

För 160 år sedan, den 24 mars 1849 genomfördes den sista offentliga avrättningen i Uppsala. Mannen på stupstocken kallades allmänt för Dalpelle, och var en för sin tid känd, för att inte säga beryktad bandit.

Dalpelle hade sina rötter i Orsatrakten, och där bor också Janne Bäckman som för några år sedan fann två tunna häften som Dalpelle själv skrivit, i väntan på sin avrättning. Janne Bäckman har gett det ålderdomliga språket en modernare dräkt och har tryckt upp den både lustiga och sorgliga berättelsen om Dapelles liv.

Djos Per Andersson föddes 1814 i Färnäs, en liten by mellan Mora och Orsa, och slutade sina dagar i Uppsala där han blev halshuggen 1849 för att han dödat en man.

Han brukade kallas Dalpelle, och fick en på sin tid mycket omtalad karriär som stortjuv, bedragare och mästerrymmare. Men han själv använde bara namnet Dalpelle när han beskrev den delen av hans personlighet som var våldsam, när han var som vanligt ville han heta Per.

Janne Bäckman i Orsa har samlat på sig massor av material om Dalpelle. För några år sedan stötte han på honom i en gammal tidningsnotis, och blev nyfiken. Efter mycket letande fann han på Riksarkivet i Stockholm, två tunna häften, skriva av just Dalpelle. De skrev han när han satt fången i väntan på att dödsdomen han hade fått skulle verkställas.

Det är två märkliga böcker, som dels beskriver Dalpelles liv, men som också innehåller hans tankar om vad som gör en människa till en brottsling, och hur samhället borde hantera dem.

Jag har sett barn inkastade på Långholmen för att förbättras vid den ålder då de ännu inte kunnat lära sig skilja mellan ont och gott. Inom några år har de blivit största bovar, och jag har tänkt att detta aldrig kan vara rätt.

Dalpelle hade det tufft redan som liten, berättar Janne Bäckman. Fadern hade ju fina titlar och var häradsman, men han var samtidigt alkoholiserad. Och mamman skickade ut Per på stöldräder i kålgårdarna runtomkring när det inte fanns mat på bordet.

- Han får också sin skola av en granne som var klockmakare, och som gav honom i uppdrag att stjäla metall. Han åker dit vid ganska unga år, och gör sin första spektakulära rymning på väg till rättegången.

Dalpelles berättelse är inledningsvis ganska lustigt berättad. Det handlar om stölder, tillfångatagningar, skälmerier och skojerier och som sagt - inte minst rymningar.

- Han har gjort många spektakulära rymningar, säger Janne Bäckman, och ger några exempel. En gång rymde Dalpelle från Långholmen, simmandes under en risbuske, och en annan gång rymde han och några medfångar från Rindö där de stjäl båtar genom att springa ner till vakterna vid båtarna och ropar ”Det är rymlingar på väg, fort upp och hämta dem!”

Dessutom umgås han tidvis bland fint folk. Vid ett tillfälle är han i Falun och utger sig för att vara bergsman.

- Han får problem vid ett tillfälle när en bergsman börjar fråga honom om råd vid en hytta, men han klarar det också.

- Han var en slags tusenkonstnär, säger Janne Bäckman, och skrattar till.

Vid den här tiden krävdes det pass för att kunna resa också inrikes, och efter att ha stött på problemet att inte kunna uppvisa pass några gånger börjar Dalpelle tillverka egna.

- Han säger någonstans att har han bara en morakniv och en blyertspenna kan han tillverka både pass och sedlar. Egentligen var det den skälmaktiga sidan av Dalpelle som Janne Bäckman först fastnade för. Men snart upptäckte han den andra, mörkare sidan.

Det kommer en tid i Dalpelles fängelseliv då han vill bryta av, han vill ta sig hem och leva ett vanligt liv. Det blir inte så. Ryktet om hans framfart gör att socknens män vägrar ta emot honom.

Efter att ha fått fördelaktiga betyg av mina förmän fick jag tillåtelse att söka om frigivning och jag skrev till min hemort och bad att få komma hem. Min gamla moder infann sig själv hos mig och fortfarande med tårar i ögonen berättade hon att grannarna och prästskapet i församlingen hade vägrat henne att uppfylla min önskan. Mitt sista hopp var försvunnet. Nu blev jag förtvivlad. Jag hade gjort allt och det var förgäves. Det var inte mödan lönt att bli människa och jag blev vilddjur, som inom den korta tiden av ett år, inte mindre än 14 gånger straffades för större och mindre förbrytelser jag begått inom förrättningen.

- Där känns det som att han ger upp, säger Janne Bäckman. Det var nog den sista chansen att rädda Dalpelle.

Efter att han nekats att komma hem slutar Dalpelle sköta sig, det är ju ändå inte någon idé, resonerar han. Han hamnar i ideliga slagsmål med poliser och vaktkonstaplar, och vid ett tillfälle händer det som ska förändra hans liv. Han får ett sabelhugg i huvudet, och efter det börjar han drabbas av våldsamma raseriutbrott.

Jag har själv känt detta förtvivlans raseri inta själen och ge en övermänsklig styrka. Först nu är man farlig för man är inte längre en människa, utan ett vilddjur.

- Han beskriver på några ställen hur han till och med varnar omgivningen för att ett raserianfall är på väg. Det känns ju som att det är någon form av hjärnskada han drabbats av, för den här mekanismen fanns ju inte från början, säger Janne Bäckman.

I sin text beskriver Dalpelle sig själv som två olika personer – den person som drabbas av raseriet, beskriver han som ett vilddjur, som han kallar Dalpelle. När han är sitt vanliga jag, talar han om sig som Per.

Det är tydligt att Dalpelles raseriutbrott triggas igång av skrammel och andra höga ljud. Men eftersom han varit så duktig på att rymma så blir slagen i bojor upprepade gånger och därmed blir han utsatt för skrammel mest hela tiden. Han får också den slags bestraffning som användes för särskilt rymningsbenägna straffångar vid den här tiden, den så kallade järnklädningen.

Den bestod av ett fast järn runt halsen, fasta järnbleck runt midja, handleder och fotleder, och däremellan kättingar som ledade samman hela konstruktionen. Dessutom satt det en rak järnstång fast på benen så att fången bara kunde ta ytterst små steg i taget. Den här konstruktionen vägde 35-40 kilo och innebar fruktansvärda påfrestningar för den som bar den.

Men Dalpelle har talang för att ta sig ur alla slags fängelser och fängsel, också järnklädningen.

- Ja, han var ju verkligen en mästerrymmare, säger Janne Bäckman. Ett tag blev det till och med en slags lek mellan honom och den smed som gjorde hans nya fängsel på Uppsala slottsfängelse, Dalpelle slog mer eller mindre vad om att smeden aldrig skulle kunna göra ett fängsel som inte Dalpelle skulle kunna ta sig ur.

- Han tillverkar knivar och sågar och tar sig ur det mesta, det berättas till och med om en gång då han sågar upp sin järnklädning så mycket att det räcker med att han ruskar på sig så ramlar den av honom.

Den dagen då Dalpelle till sist begår det mord han ska avrättas för, är också en järnklädning inblandad. Dagen börjar dock med en sup.

- Han får en snaps direkt på morgonen, och sedan tigger han sig till några till, så han är nog lite lurig, berättar Janne Bäckman. Plötsligt känner han ett raseriutbrott komma, och river ner sin kakelugn – vilket bara det är anmärkningsvärt. Han blir visserligen lugn igen, men eftersom han har gjort det han har gjort, så ska han straffas genom att få på sig järnklädningen igen.

- Fångvaktaren Widlund, som sedermera får plikta med livet kommer och kastar järnklädningen vid Pelles fötter och säger ”Här har du brudklänningen Pelle.” Pelle får ett nytt raseriutbrott och tar fram en gömd kniv för att märka fångvaktaren i kinden.

- Men han missar kinden och träffar istället ögat och den tar så illa att den perforerar hjärnhinnan. Widlund får hjärnhinneinflammation och dör efter några dagar.

Dalpelle döms till döden. Han gör en omvändelse under galgen, och försöker försona sig både med sin Gud och med de människor han sårat i sitt liv. Änkan efter fångvaktaren som han haft ihjäl får Dalpelles fadersarv, och som en sista gest säljer han sin kropp till forskningen.

- Det var vanligt att man sålde sin egen kropp, och vi vet att hans huvud finns kvar, och på hjässan är det skrivet ”Dalpelle, stortjuf, mördare 1849”.

I väntan på avrättningen börjar Dalpelle skriva ner sina minnen. Men hans bok är också en flammande apell för en mänskligare behandling av fångar. En av de ingredienser i 1800-talets hantering av fångar som han verkar tycka riktigt illa om är den så kallade uppenbara kyrkoplikten, som innebar att den som syndat skulle läxas upp och schavottera inför hela församlingen.

Efter kyrkoplikten är kainsmärket stämplat på hennes panna. Nu är skiljemuren upprest som för alltid söndrar henne från mänskligheten. Varje försök att återvända dit är förgäves. Medmänniskor undviker henne, och hatad av sina anhöriga, avskydd av alla, tvingas hon fortsätta den bana, på vilken hon i många fall oskyldigt inkastats.

Lagstiftarna har själva aldrig varit brottslingar. De verkar ha glömt att brottslingen, trots att han är brottsling, inte upphört att vara människa. De verkar ha glömt, att hans första tanke då han åter vaknar till besinning måste vara att om möjligt, få återvända till samhället. Den vanära som åtföljer straffet, uppreser för alltid skiljemuren mellan brottslingen och mänskligheten. Själva straffet förhärdar och jag vill därför fråga: vad gagnar det till att åter lämna brottslingen till en värld där alla avskyr honom? Man behöver inte själv ha varit brottsling för att inte hur omöjligt det är för honom att återvinna sin forna ställning i samhället, om ingen räcker honom handen.

En prövotid bestämd av brottets beskaffenhet borde beviljas. Under den tiden skulle den vilseförde beredas tillfälle att genom sitt uppförande undgå den vanära som kyrkoplikten stämplar henne med. Jag har känns tusentals som inte skulle sky någon uppoffring om deras brott kunde bli sonat, och de en gång gång, försonade med samhället, kunde bli hela människor.

- Han är väldigt modern i sitt tankesätt, kommenterar Janne Bäckman. Dalpelle tycker att cellstraffet, det att sitta helt ensam är det allra värsta straffet.

- Spöstraff tycker han inte är någonting, det går ju över, det är bara att bita ihop och gå vidare.

Dalpelle opponerade sig aldrig mot att han dömdes till dödsstraff, och avrättades genom halshuggning den 24 mars 1849 i Uppsala.

Janne Bäckman upptäckte med tiden hur legenden om Dalpelle fortfarande lever kvar i Mora och Orsatrakten.

- Så småningom blir det nog någon form av uppföljning på Dalpelles bok, slutar Bäckman.

Synen på brottslingar mer psykisk ohälsa

Lars Garpenhag är doktorand i historia vid Uppsala universitet. Hans kommande avhandling kommer att handla om just hur samhället betraktade "sinnessjuka brottslingar".

Att använda ord som sinnesjuk och vansinnig kan idag verka anstötligt, men på Dalpelles tid var det självklara begrepp som också historieforskarna idag använder sig av.

Lars Garpenhag tillbringar mycket tid i arkiven där han går igenom olika sjukhushandlingar. Bland annat har han studerat Växjö Hospitals arkiv där Sveriges första avdelning för sinnesjuka förbrytare öppnades vid sekelskiftet 1900.

- Principen att människor som varit vansinniga, eller från vettet, ska särbehandlas straffrättsligt och gå fria från straff är väldigt gammal, berättar Lars Garpenhag. I Sverige finns den belagd redan från Medeltidens Landskapslagar och även i 1734 års strafflag. Men sen vet man ju inte hur man i praktiken behandlade sådana fall, och i vilken mån man tog hänsyn till människors sinnestillstånd eller kapacitet.

Det som händer på 1800- talet är att dessa brottslingar blir ett medicinskt problem i högre utsträckning än tidigare, berättar Lars Garpenhag. 1826 infördes en förordning som sa att om rätten misstänkte att gärningsmannen varit sinnesjuk eller vansinnig skulle en läkare inkallas och ge ett rådgivande utlåtande. Detta utlåtande skickades sedan till det det statliga ämbetsverket  Sundhetskollegiet (ombildades 1877 till Medicinalstyrelsen) som var den centrala hälsomyndigheten vid den tiden. Ledamöterna där skulle sedan fälla ett slutgiltigit omdöme, som lämnades över till rätten och fanns med i den slutgiltiga bedömningen inför domslutet.

På frågan om vad Lars Garpenhag tror om Dalpelles dom svara han;

- För att veta hur man bedömde just Dalpelle behöver jag nästan se domstolshandlingarna,. Men spontant låter det som om de rimligtvis borde ha reflekterat över hans psykiska hälsa, i synnerhet som han blev dömd till döden.

Lars Garpenhag fortsätter. Man ska komma ihåg att det var framförallt under 1800- talets andra hälft som läkarens inblandning i sådana här fall blev mer regelbunden. I arkiven har man funnit mellan 20- 30 fall som fått den bedömningen varje år under den tiden.

De brottslingar som ansågs vara mentalt sjuka skulle bli straffria vilket innebar att fallet lades ned och brottslingens framtida öde lämnades till den Kunglige befallningshavanden på orten, dvs Landshövdingen.

Från mitten 1800- talet var det vanligt att de här brottslingarna skickades till Hospitalet, dåtidens sinnessjukhus. Där satt de på helt vanliga avdelningar med andra patienter som inte var brottslingar.

Men det här sågs som ett problem, berättar Lars Garpenhag. Både inom fångvården och sinnesjukvården brottades man med vad de skulle göra med de sinnesjuka brottslingarna eftersom de ansågs störa verksamheten på båda ställena.

Först efter sekelskiftet 1900 börjar man komma till en lösning och särskilda avdelningar öppnas. Först inom sinnesjukvården och sedan inom fångvården.

I journalerna som fördes av läkarna kan man ofta se utförliga resonemang om hur de resonerade kring brottslingarna.

- Men man ska komma ihåg att det inte var några psykiatriska experter. Det är lätt att tänka att det är som idag, säger Lars Garpenhag. Det var helt vanliga svenska ämbetsläkare, ofta fängelsläkare, som gjorde bedömningarna- och de hade kanske inte någon större kunskap när det gällde sinnessjukdomar.

Fram mot sekelskiftet, och framförallt efter sekelskiftet 1800- 1900, kommer nya tankar in om samhällsskydd och straffemottaglighet som det kallades.

Och under senare delen av 1800- talet kom också tankar om att man istället för att basera straffsystemet på individens skuld och en vedergällningstanke, så skulle man istället basera dem på samhällsskyddet. Många menade att behandlingen skulle individualiseras, berättar Lars Garpenhag.

Vid 1840- 41 års Riksdag fattades ett beslut om cellfängelser där fångarna skulle avtjäna straffet i enskilda celler. Fångarna skulle där isoleras och tvingas till kontemplering bland annat över sin situation. Men många fångar mådde dåligt av den totala isoleringen och blev i slutändan ändå förflyttade till Hospitalen.

Fångar i arkiven

Under fyra veckor kan Släktbands lyssnare gratis titta i Riksarkivet SVAR:s arkiv för frigivna strafffångar från 1877- 1925. En bra möjlighet att hitta uppgifter och fotografier om en släkting dömts till fängelsestraff. 

De olika fångrullorna, dvs förteckningen över vilka som satt i fängelset, är också en ypperlig ingång till forskning i andra arkiv. I fångrullorna får man inte bara veta när vederbörande avtjänade sitt fängelsestraff utan även datum för domen eller när straffet påbörjades. Med datumet för domen hittar man sedan domen i domboken betydligt lättare. I domboksmaterialet kan man ofta ta del av de intressanta omständigheterna i samband med ett brott.

Klicka här och du kommer till:
 

I fängelserna förr fanns en motsvarighet till husförhörslängder. Två av dessa finns i Riksarkivet SVAR:s digitaliserade arkiv. Även de är gratis att studera under fyra veckor.

Klicka här och du kommer till:

...och klickar du här kommer du till:

Lycka till!

Skriv ut

Dela