Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Släktband återkommer den 20 november 2017

Farlig politisk kritik och bekännelsefångar

Publicerat lördag 9 oktober 2010 kl 12.00
1 av 10
Johan Arckenholtz
2 av 10
Bohus fästning
3 av 10
Thomas Magnusson
4 av 10
Privilegiebrev utgivet till det nystartade Ostindiska Kompaniet. Klicka på bilden för att göra den större
5 av 10
Ostindiska huset i Göteborg som numer inrymmer Stadsmuseet. Foto: Stadsmuseet Göteborg
6 av 10
Långholmen. Foto: SVT bild
7 av 10
Dagmar Thullberg med dokument om bekännelsefångar på Långholmen
8 av 10
Ett uppslag från en av direktörens anteckningsböcker. Klicka på bilden för förstoring.
9 av 10
Pia Höijer Gogman
10 av 10
Stamrullor för strafffångar

Det fanns en period i historien då det satt så kallade bekännelsefångar i de svenska fängelserna.

Bekännelsefångar var människor som sattes i fängelse på obestämd tid för att de skulle erkänna det brott man anklagade dem för.

Det här systemet inrättades i slutet av 1700- talet då Gustav III förbjöd tortyr som ett medel att få fram erkännanden.

Den som inte erkände kunde i princip bli sittande hur länge som helst. Några personer satt så länge som 30 år, och den siste bekännelsefången släpptes ut så sent som 1869.

På Stadsarkivet i Stockholm finns flera spår efter bekännelsefångarna. Dagmar Thullberg som tidigare var arkivarie visar flera liggare som rör fångar från Långholmen. I en av liggarna, en fångrulla från Centralfängelset Långholmen finns rubriken bekännelsefångar. År 1854 finns en handfull namn på män från hela landet registrerade.

En av dem är betjänten Anders Sandberg som föddes 1822 i Sätterbo i Västerås län. Han beskrivs som en man med långlagt ansikte, ljust hår, bruna ögon och är 5 fot och sex och trekvarts tum lång.

- Anders Sandberg är straffad för andra resans stöld men är också misstänkt för mord på en handelsbokhållare

Kungl Maj:t beslutar att Ander Sandberg "i enskilt rum förvaras och till bekännelse av fångpredikanten flitigt förmanas".

- Det betyder att han skulle sitta i enskilt rum. Sen skulle predikanten prata honom till rätta så att han erkände brottet.

Men Anders Sandberg erkände aldrig mordet. Han dör 1864 i kolera. I en kolumn i fångrullan har man noterat alla bestraffningar han fått under vistelsen.

- Han fick två dagar mörk cell för otillbörligt samtal, vilket betyder att han pratat med några han inte fick tala med. Den 30 november fick han igen två dagar mörk cell för oljud och den 14 mars 1864 fick han åtta dagar för oljud.

Straffen fortsätter och den 24 mars fick han 30 prygel för sturskhet mot vaktknekt i befäls närvaro.

- Det måste ha varit tufft att få, funderar Dagmar Thullberg. Den 27 april får han två dagars förlust av fängelsekläder för bruten tystnad och den 24 augusti 15 prygel för olydnad.

En månad senare dör Anders Sandberg 32 år gammal.

Dagmar Thullberg tar fram en annan serie med verkställda utslag där Kungl Majt:s dom ligger. Mot hans nekande kan Anders inte dömas för mord, men att de lämnar saken åt framtiden. Det betyder att de inväntar hans erkännande efter samtal med predikanten.

När Dagmar Thullberg undersöker de andra fem bekännelsefångarna som satt samtidigt som Anders Sandberg på Långholmen verkar de flesta ha gå samma öde tillmötes. De dör i fängsligt förvar.

Under åren 1825- 1869 blev 119 personer insatta på bekännelse. I Stockholms Stadsarkiv förvaras Långholmens liggare och där finns massor av information om de här fångarna.

När vi ändå är i arkivet passar vi på att följa med Dagmar Thullberg ner i ett av det sju våningar djupa arkivet. I ett av våningsplanen förvaras fångarnas rullor från Långholmen. På en hylla står en arkivkartong med rubriken "Direktörens anteckningsböcker" 

- Jag har inte tittat i de här förut, men här finns en sida för varje fånge, säger Dagmar Thullberg.

I de små anteckningsböckerna står bland annat vad fångarna fick syssla med under fängelsevistelsen. De sidor vi tittar på visar bland annat sysslorna skräddare, snickare och skrivare.

På en sida ser vi ett tragiskt fall. En man som kommit hem från Amerika slår ut ett öga på en hemmansägare. Det finns 23 vittnen, men mannen erkänner inte brottet.

Det visar sig att mannen kommit hem för att vårda sina äldre föräldrar som var undantagsfolk hos hemmansägaren med det utslagna ögat. När sonen upptäcker att föräldrarna vanskötts slår han ner hemmansägaren och hamnar sen på Långholmen.

I en annan arkivkartong hittar vi anteckningsböcker med fångarnas samtal med direktören. Där har alla besök hos fängelsedirektören skrivits ned. Även där träder tragiska levnadsöden fram.

En av fångarna som besöker direktören ber om tillstånd för att mottaga sin fästmö som ska resa till Amerika. I anteckningsboken har direktören skrivit "Ja!". En annan man önskar skilsmässa och en tredje klagar på dålig mat.

Dagmar Thullberg är en av de många som håller på att skriva artiklar om brott och brottslingar i Stockholm. Alla artiklar kommer sen att sammanställas till en dvd skiva med utdrag från arkivkällorna och bilder. Skivan kommer att ges ut våren 2011.

Även Pia Höijer Gogman som är redaktör på Stockholms Stadsarkiv har gjort arkivfynd som hon skriver om.

- Jag skriver bland annat om bödlarna, om homosexualitet och stegling. Stegling är när en avliden människa delas upp i bitar och hängs upp på pålar.

I dvd:n kommer mest den vanliga människan att synliggöras. Den beräknas komma våren 2011.

Johan Arckenholtz- giftig kritiker som fick fängelse för sina politiska åsikers skull 

Att kritisera de styrande och deras politik har inte alltid varit självklart.

Runt mitten av 1700-talet blommade en politisk strid i Sverige mellan de båda grupper som brukade kallas hattar och mössor. Satsade man på fel häst i den striden kunde det sluta med att man blev satt på fästning som politisk fånge – så var det för Johan Arckenholtz som hade fräckheten, eller modet, att kritisera såväl hattarnas handelspolitik som deras allierade Frankrike.

Johan Arckenholtz föddes i Finland 1695. Hans samhällsställning var inte självklar, han var inte fattig, och han var inte adlig, hans familj kostade på honom studier men han fick själv slå sig fram till en position.

Efter att ha studerat och arbetat ute i Europa kom han till Sverige i början av 1730-talet. Där hamnade han mitt i striden mellan de två grupperingar som kallades hattar och mössor.

Den verkligt stora skiljefrågan mellan dem var inställningen till krig mot Ryssland. Arckenholtz ställde sig på mössornas sida den sida som ville ha fred, men han kritiserade också hattpartiets exempellösa välvilja gentemot det nybildade Svenska Ostindiska Kompaniet som fått tillstånd att bedriva handel med Kina.

Johan Arckenholtz arbetade i det så kallade Kanslikollegiet, och från den utsiktsplatsen publicerade han mängder av texter, inte minst sådana som var kritiska mot handelspolitiken. Thomas Magnusson är professor i historia vid Göteborg universitet och han har studerat Arckenholtz många skrifter.

-Han publicerade sig mycket, och det gör att man nu i efterhand kan följa hans kritik och också hans motståndares kritik mot honom.

Arckenholtz menade att Ostindiska Kompaniet fått villkor som var orimligt goda. Den vanliga handeln skulle lida skada av detta medan några få tursamma skulle göra fantastiskt stora vinster, hävdade han. Så här skriver han i en av sina många skrifter:

Det kan aldrig förnekas, att ju den kinesiska handeln, i anseende till Europa i gemen är högst skadlig och alldeles oförsvarlig. Att kunglig majestät och ständerna nu skulle för några enskilda personers båtnads skull vilja förspilla manufakturerna, utdrages av riket allt vad reellt och redbart är, ty det kan intet fela att var ifrån kapitalet kommer, dit måste ock avansen flyta. Man har orsak att sluta sig till att den som befordrat denna handel varit mer omtänkt på eget, än det allmännas bästa.

Hattarna stod officiellt för den sortens handelspolitik som gällde i hela Europa vid den här tiden. Men när det gällde just Ostindiska Kompaniet valde de styrande hattarna att bortse från alla handelsprinciper, säger Thomas Magnusson.

-Det var en handel som egentligen stred mot den grundläggande merkantilistiska doktrinen, som rådde vid den här tiden och som sa att man bara borde exportera färdiga varor från Sverige. På det viset skulle man snuva ”utlänningen” på vinster.

-Egentligen var Ostindiska Kompaniets sätt att bedriva handel någonting som svor emot merkantilismen.

De som fick betala priset var de vanliga borgarna i städerna och i viss mån bönderna.

Arckenholtz var kritisk mot att Ostindiska Kompaniets extremt generösa villkor skadade den svenska industrin, främst de så kallade manufakturerna.

Textilindustrin byggde vid den här tiden på hantverk. Man hade delat upp tillverkningen i mycket små moment, och runt om i de svenska hemmen satt människor och gjorde hantverk som de sedan sålde till fabrikörer. Lönerna var låga, men de gav trots allt en viss inkomst.

Arckenholtz menade att handeln med Kina skulle innebära ett totalstopp för denna möjlighet för fattiga hushåll att tjäna en extra slant, eftersom importen skulle slå ut de svenska textilerna.

Det var ganska många som höll med honom, men bland makteliten fick hans kritik inget genomslag

-Det beror ju på att det fanns så starka ekonomiska intressen bakom, att det förmodligen inte gick att motstå frestelsen att försöka skapa sig egna vinster, tror Magnusson.

De tillstånd som ostindiska kompaniet fick gällde en viss tid, den första oktrojen till exempel räckte under 15 år, och under den perioden var beslutet orubbligt.

Oavsett vad hur man kritiserade företaget och handeln med fjärran östern, så skulle handelstillståndet stå fast. Denna orubblighet, menar Thomas Magnusson, gjorde att det bildades ett nytt, femte samhällsstånd, som bestod av rika, icke adliga borgare tillsammans med ämbets- och jordägaradel.

Man ska inte förledas att tro att Johan Arckenholtz var en person som stod fri, utan bindningar och intressen. Han var betald av främmande makt – i hans fall av England.

Det här var varken konstigt eller ovanligt. Nästan alla ämbetsmän vid den här tiden var betalda av utländska makter.

-De tog emot penningsummor för att främja utländska makters intressen på den internationella scenen, förklarar Thomas Magnusson. Konflikten vid den här tiden gick mellan England och Frankrike, och för svenska ämbetsmän handlade det om att ställa sig på endera sidan.

-Men man ska komma ihåg att stormakterna visserligen betalde för att få sin röst hörd, men de kunde aldrig binda eller kontraktera någon att driva tex Frankrikes sak i den svenska riksdagen. Den som tog emot mutor av en makt kunde lika gärna det av den andra.

Det kan så här i efterhand svårt att belägga hur stora summor det rörde sig om när det gällde betalningar svenskar emellan, fast när det gäller de utländska mutorna finns det ordentliga lönelistor upprättade.

Johan Arckenholtz kritik av det svenska ostindiska kompaniet fortsatte med oförminskad styrka. Han fick också med sig kritiker från många av Sveriges handelsstäder, som argumenterade emot att en ny oktroj skulle ges när den första gick mot sitt slut.

Till slut kom de styrande inom hattpartiet till en punkt där de inte längre tyckte att Arckenholtz  kunde få fortsätta med sin kritik.

Men när han ställdes inför rätta var det för anklagelser om en förrädisk skrift han ansågs ha skrivit. Thomas Magnusson menar att Arckenholtz kritik av ostindiska kompaniet ändå spelade roll för att han fängslades.

Rätten dömde honom till ett relativt kort fängelsestraff men då gick det så kallade Sekreta utskottet in och avgjorde att han skulle sitta på fästning livet ut eller för ”evärderliga tider” som man formulerade det. Det sekreta utskottet var den grupp personer som i praktiken styrde Sverige vid den här tiden. Det dominerades av adelsmän men där fanns också några representanter för präster och borgare, dock inga bönder. De hade alltså makten att gå in och göra Arckenholtz straff strängare än vad rätten dömt. Så det är inget tvivel om att Arckenholtz var en politisk fånge, menar Thomas Magnusson.

-Detta var en tid på rättsapparaten blandades ihop med den politiska apparaten i hög grad, och hattpartiet såg honom som ett farligt inslag.

Det var på Bohus fästning Johan Arckenholtz hamnade 1741. Hur han hade det där är svårt att veta, allt material han lämnade efter sig försvann i en brand en bit in på 1800-talet.

Men vi vet att han faktiskt kom att släppas ut efter bara två år. Skälet till det var politiskt, precis som skälet till att han hade satts i fängelse från början. Ett stort bondeuppror sommaren 1743 försvagade hattarnas ställning så mycket att de inte längre kunde hålla Johan Arckenholtz fängslad.

Utsläppt ur fängelset gav han sig ganska snart av till Tyskland där han arbetade som bibliotekarie. Han kom hem först när mössorna tagit över makten i Sverige, och han avled 1777.

För den som vill titta i Ostindiska Kompaniets efterlämnade handlingar finns en hel del utlagda på nätet via Göteborgs universitet. Klicka här:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".