Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Släktband återkommer den 20 november 2017

Arsenikförgiftning och annorlunda syn på mord

Publicerat lördag 16 oktober 2010 kl 10.00
1 av 7
2 av 7
3 av 7
Dombok med text om Carl Anders Swebilius arsenikförgiftning. Klicka på bilden för förstoring.
4 av 7
Torsten Daun
5 av 7
En sida av Christian Olssons bouppteckning. Klicka på bilden.
6 av 7
Kjell Swebilius
7 av 7
Kjell Swebilius med en av de många domböcker som beskriver Carl Anders sista dagar

Veckans program rör sig i giftmordens tecken.

1867 mördades den gotländske bonden Carl Anders Swebilius med hjälp av en rejäl dos arsenik.

Kjell Swebilius som är ättling i rakt nedstigande led till Carl Anders fann i arkiven detaljerade rättegångsprotokoll som beskrev Carl Anders sista dagar. Protokollen visade också vilken komplicerad Carl Anders hade till sin svärson Christian Olsson. Och det var på Christian alla blickar föll när den 55- årige Carl Anders blev sjuk.

- Den 12:e  blev han jättesjuk och dagen efter dog han, berättar Kjell Swebilius. Då började det gå rykten på socknen att Christian hade förgiftats av sin svärson.

- Länsmannen tillkallade skyndsamt en obduktionsläkare som kom dagen innan begravningen, så det var verkligen på håret. Och det konstaterades att han hade stora mängder arsenik i kroppen.

I obduktionsprotokollen står det att det fanns vitra korn i magen som läkaren kunde konstatera var arsenik. Familjen förhördes och det blev husrannsakan, då de gick igenom hela huset men hittade ingen arsenik.

Vid förhören framkom det dock att Christian Olsson hade bjudit sin svärfar på en sup varpå han häftigt hade insjuknat. Svärfadern hade yttrat att det ”måste ha varit ärg i brännvinet” eftersom han hade blivit så dålig.

Det framkom senare också att Christian hade innehaft arsenik som han använt till sin häst när han skulle byta till en annan häst. Det gavs till hästar för att de skulle verka pigga när de skulle sälja hästar, berättar Kjell Swebilius.

Christian Olsson nekade med bestämdhet att han hade bragt svärfadern om livet.

- Men man kan ju fundera vad motivet kan vara,. Carl Anders och hans hustru hade i samband med att dottern blivit gravid med Christian skrivit ett kontrakt att dottern skulle få halva gåden i gåva mot att hon delvis försörjde föräldrarna och att hon skulle köpa ut sin äldre bror med tusen Riksdaler. Sannolikt var det meningen att den yngre brodern, min farfars far, skulle få ta över föräldrarnas halva, säger Kjell Swebilius.

Carl Anders klagade också över att Christian skötte jordbruket dåligt och ägnade mycket tid åt mureri som var hans profession. Dessutom fullgjorde inte dottern sin del av överenskommelsen att köpa ut sin äldre bror, vilket betydde att fadern aldrig släppte till den mark som enligt kontraktet skulle tillfalla paret Olsson.

- Så man kan tänka sig att förhållandet mellan svärfadern och svärsonen var lite ansträngt.

Bland de många vittnen som förhördes var Maria Olsson ett.

Rannsakning den 26 oktober 1867

Hustrun Maria Olsson som förmelte att hon en dag på hösten förledet år vart avlidne Carl Anders behjälplig vid att upptaga potatis. Hon hade då anmärkt att Carl Anders såg ledsen ut varpå han svarat ”Jag är lesen på Christian och min dotter ty jag hava ingen lycka av dem, SÅ länge jag orkar vika mitt lillfinger får de ingen gård av mig”.

Efter några rättegångstillfällen framkom det att Christian också hade bjudit svärfadern på en kakebulla, en söt bulle, som Carl Anders tyckt varit anmärkningsvärt söt i smaken.

- Så rätten ansåg nu att de hade tillräckligt med bevis för att Christian skulle kunna häktas, berättar Kjell Swebilius. Men Christian fortsatte att neka framkommer det i alla rannsakningsprotokoll som skrevs.

Då beslutades det att Christian skulle sättas i ”svårare fängelse” för att på så sätt få honom att erkänna. Han sattes i kolmörk cell i en vecka.

Det ansågs att rätten hade till mer än hälften bevis att Christian hade bragt svärfadern om livet medelst arsenikförgiftning.

Ärendet gick vidare till Svea Hovrätten. Den 11 januari 1868 kom svaret från Hovrätten och där stod det att Christian Olsson omedelbart skulle sättas på fri fot då bevisen mot honom inte räckte för en fällande dom.

Kjell Swebilius tänker att om det var Christian som förgiftade svärfadern var nog motivet gården.

- Vid den här tiden var ju världen ganska trång för folk och det var överlevnad som mycket handlade om, att kunna försörja sig.

Christian och hans hustru fick totalt fyra barn som nådde vuxen ålder. Christian var officiellt skriven på gården, men Kjell som studerar de många dokument som rör familjen förstår att han inte bodde kvar på gården med hustrun och barnen.

Så småningom emigrerade hela familjen utom Christian som dog utfattig i Visby 1896. I bouppteckningen efter honom kan man se att Christian bodde i ett dåligt hu strax utanför Visby och ägde inga kontanter utan enbart några snickeriverktyg.

- Så slutar historien om min farfars farfar Carl Anders Swebilius, säger Kjell Swebilius.

Grövre brott och grövre straff på Gotland

Mordet på Carl Anders begicks ju med hjälp av arsenik, och när det gäller överlagda mord på 1800-talet är det kanske den vanligaste mord-metoden. Arsenik användes som ett slags universalmedel i jordbruken, det var i små doser medicin åt både människor och djur, och det användes också för att till exempel rädda båtarnas trä från angrepp.

Torsten Daun är historiker och har forskat om gotländska brott som beicks på 1800- talet. Han säger att arsenik var lätt att ta till, och dessutom svårt att identifiera som orsak när någon blev sjuk. Så det kan finnas ett stort mörkertal när det gäller arsenikmord, säger Torsten Daun.

Mord och dråp har, historiskt sett, ofta begåtts i hastigt mod av förtvivlade människor i svåra situationer men på Gotland avviker brottstraditionen på många sätt.

Här var det inte brist på mat, kläder, husrum som utlöste dråp och mord i hastigt mod, berättar Torsten Daun.

 -På Gotland hittar jag nästan inga sådana mord. Här handlar det om människor som redan ägde någonting, oftast en större gård, och som ville ha mer.

-Det är väl girighet det handlar om, det är svårt att tänka sig någonting annat, säger han.

Den säregna brottstraditionen på Gotland, kan kanske hänga samman med den mycket speciella familjestruktur och i de ägarförhållanden som rådde på ön.

I resten av Sverige så var det vanligt att fattiga familjer hade många barn, kullar på över 10 barn var långt ifrån ovanliga. På Gotland såg barnkullarna helt annorlunda ut, och lika mycket skiljde sig ägarstrukturen åt, berättar Torsten Daun.

-Det var väldigt viktigt att hålla samman gården, så den delades i stort sett aldrig. Det har funnits undantag från den regeln, när Sverige tog över ön efter 1645 så tvångsdelade de en del gårdar för att få in mer skatt.

-Men normen har varit att hålla ihop dem.

Den som ägde en gård var en viktig person, som var med och bestämde, men det gällde ju att verkligen vara ägare till gården.

 -Det finns ju fall av svärsöner som går och väntar på att få ta över gården efter svärfar, och jag kan tänka mig att en del svärsöner tyckte att de måste skaffa undan svärfar.

Detta att gårdarna hölls ihop ledde också till att familjestrukturen blev lite speciell.

-Man hade barnbegränsning på Gotland, säger Torsten Daun. De flesta bondefamiljer fick aldrig mer än 2-3 barn. Äldste sonen eller dottern skulle ärva gården, och de yngre fortsatte ofta att vara ogifta, avlönade pigor och drängar på äldsta syskonets gård.

Brotten i den gotländska historien avviker från resten av landet också på ett annat, märkligt sätt.

Torsten Daun har funnit att mord inte sällan var en affär för en hel grupp människor som öppet sinsemellan pratade om hur man bäst skulle gå tillväga för att ta livet av en person.

-Jag har tittat på väldigt många fall där hela grannlagen kände till planerna och helt öppet diskuterade mordplanerna, bidrog med förslag och tips på hur man skulle kunna gå tillväga.

Det är helt klart en mycket gammal norm som levt kvar på Gotland, tror Daun.

En möjlig förklaring till den annorlunda gotländska attityden till mord skulle kunna vara att den gamla landskapslagen var i bruk betydligt längre på Gotland än i resten av landet, faktiskt så långt som in på 1600-talet. Och i Gutalagen som rådde där, bekymrade man sig aldrig om mord, det var en sak som skulle lösas familjerna emellan.

1645, skrevs freden i Brömsebro, och med den blev Gotland svenskt. Nu kom 900 svenska knektar för att upprätthålla ordningen. Därtill kom svenska domare och präster för att predika på svenska och för att döma efter den svenska lagen.

Tillvaron för gutarna blev i ett slag annorlunda också i mindre rättsliga tvister såg rättsskipningen annorlunda ut.

-Det fanns ju mycket ekskog på Gotland, och bönderna var vana  att ta ner och sälja ek när de behövde pengar. Men i Sverige tillhörde ju alla ekar kungen, så åren efter 1645 är det många fall av olovlig skogsavverkning uppe i de gotländska domstolarna.

I Gutalagen fanns det bara dödsstraff för två brott – stöld och våldtäkt, om kvinnan begär det. Men nu kom en rad brott som alla ledde till dödsstraff. Ytterligare fler tillkom 1743, nästan precis hundra år efter det att Gotland blivit svenskt. Då kom en ny strafflagstiftning, där inte mindre än 68 olika brott kunde leda till dödsstraff. Dessa dödsstraff omvandlades ofta i högre instans till livstids fängelse, men Torsten Daun har sett att de domare som utdömde straffen på Gotland var mycket hårdare än i resten av landet.

-Lagen var hård i sig, men de domare som placerades på Gotland de använde den in absurdum, säger Torsten Daun, och dömde ofta hårdare än vad lagen föreskrev.

Det märkliga är att även de nyutbildade domarna som kom ner snabbt anpassade sig och dömde lika hårt. Det är svårt att veta varför, men Torsten Daun gissar ändå:

-Vill man vara elak så kan man ju säga att det inte var de skickligaste som hamnade på Gotland. Och det var väl likadant med prästerna, tillägger han.

Det fanns alltså funnit stora skillnader mellan Gotland och landet i övrigt när det gäller synen på mord och inom rättsskipningen.

Torsten Daun har funnit ytterligare en skillnad mellan traditionen på Gotland och övriga Sverige som möjligen har spelat roll för människors rättsuppfattning: Det handlar om respekten, eller snarare respektlösheten, för kyrkan och prästerskapet.

-Man kan ju läsa i historieböcker om hur stark gudstro människor i allmänhet hade. Men jag har sett flera fall där folk är väldigt föraktfulla gentemot prästen.

Daun berättar om ett fall där en man blivit skjuten och ligger för döden. När prästen kommer på besök ber han honom dra åt h-e, och kallar honom ”svarte fan”. Samma sak finns i ett fall där två kvinnor står och talar med varandra inne på fängelset i Visby, och också där talar de om prästen som ”den svarte fan”.

-Det tyder ju inte direkt på någon överdriven gudstro, avslutar Torsten Daun.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".