Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Släktband återkommer den 20 november 2017

Majestätsbrott

Publicerat lördag 23 oktober 2010 kl 12.00
Jonas Nordin om noggranna rättegångar
(2:48 min)
1 av 8
Jonas Nordin
2 av 8
Anders Lindeberg. Källa: Wikipedia
3 av 8
Karl XIV Johan. Källa: Wikipedia, målad av Fredric Westin
4 av 8
Sid 2 av Anders Lindebergs brev. Klicka för större bild.
5 av 8
Anna- Karin Hermodsson. Foto: Kurt Eriksson Riksarkivet
6 av 8
Kungliga Biblioteket
7 av 8
Anna- Karin Hermodsson
8 av 8
Anders Lindebergs teater

Att angripa makten eller att begå ett så kallat majestätsbrott var ett av de allra grövsta brott man kunde göra sig skyldig till under 1700- och 1800- talen.

En av de som gjorde sig skyldig till majestätsbrott var Anders Lindeberg som var bosatt i Stockholm i början av 1800 talet. Vid den tiden rådde teatermonopol i landet, och det ville Anders Lindeberg avskaffa. Den

Det utbröt ett ordkrig om just detta mellan honom och makten, som ytterst representerades av kungen, det vill säga Karl XIV  Johan. Denna ordväxling blev i sig ett teaterskådespel som slutade med att Anders Lindeberg anklagades för majestätsbrott.

På Riksarkivet i Stockholm finns gott om handlingar som rör målet. Så många att när arkivarien Anna- Karin Hermodsson tar fram handlingar som rör målet fyller hon nästan ett helt konferensbord.

- Han benämns i de olika arkiven här som kapten eftersom han hade ett militärt förflutet, berättar Anna- Karin Hermodsson. Han var en driven teatermänniska och skribent och brann verkligen för den svenska teaterns utveckling.

-Anders Lindeberg skrev en skrivelse till Justitiekanslern, och de handlingarna finns här i domböckerna på Riksarkivet, berättar Anna- Karin Hermodsson.

Anders Lindeberg pläderade alltså för att teatermonopolet skulle upphävas och att privata teatrar skulle kunna upprättas i Stockholm. 

-Självklart ville han driva en teater själv.

Kontrahenten var Karl XIV Johan som blev måltavla för alla hans skriverier. Skrivelsen han lämnade in på våren 1834 innehåller en mängd olika anklagelser mot Majestätet, och när det blir ett fall för myndigheterna och kungen kunde de inte bara sitta stilla och låta det passera, berättar Anna- Karin Hermodsson.

Men eftersom han lämnade in skrivelsen till Justitiekanslern hade nog Anders Lindeberg syftet att det skulle bli ett tryckfrihetsmål, och det hade han nog vunnit. De rättsliga myndigheterna insåg raskt att de skulle förlora och gjorde om det till ett Majestätsbrott i och med att han uttryckte sig både vanvördigt och ofördelaktigt om Majestätet.

Ett Majestätsbrott hade en given dom, nämligen döden, vilket också Svea Hovrätt dömer Anders  Lindeberg till.

Anders Lindeberg sattes i Stadshushäktet i Stockholm under hela våren. Men Anders Lindeberg inser att han kan använda sig av situationen i ett provokativt syfte. Han som de flesta tror inte att han kommer att mista sitt huvud.

Det finns många inlägg som rör den här dödsdomen och hans sätt att hantera det hela, berättar Anna- Karin Hermodsson.

- Det gick automatiskt in en nådeansökan och den 14:e augusti säger Kunglig Maj:t att de ändrar straffet från halshuggning till tre års fängelse på Vaxholms fästning. Men det beivrar Anders Lindeberg, berättar Anna- Karin Hermodsson.

- Han vill bli halshuggen, inte för att han önskar dö på riktigt, tror jag, utan för att han kan använda situationen i sin fortsatta kamp mot Majestätet och mot  teatermonopolet.

Han fick ett enormt bifall från allmänheten och det skrevs i pressen om det hela.

- Det blev bra underhållning på första parkett för Stockholmarna, dessutom var det nog en och annan som höll med honom om att det vore bra med flera teatrar, säger Anna- Karin hermodsson.

Till de olika domarna finns det alltid en akt där alla handlingar i målet är samlade och som ligger till grund för rättens beslut. Och i det här målet finns en omfattande akt som innehåller skrivelser från överståthållarämbetet, Svea Hovrätt och andra instanser.

Till Kungliga Överståthållarämbetets kansli

Idag har jag erhållit det av Kunglig Maj:ts utslag den 14 augusti detta år, varigenom jag dömes till döden, men denne av Kunglig nåd förvandlas till 3 års fästning.

Mer än en gång har jag redan förklarat att jag vill ha rättvisa- ej nåd!

Jag vet inte vad slags begrepp de äga om en mans ord som tror att han kan lika därmed vad det än må gälla.

Jag har en gång uderstått livets skänk av livets Her, och önskar kunna inför honom ansvara för användandet av hans gåva.

Det skulle jag ej kunna om jag för andra gången emottog det av ett jordiskt stoft som jag själv vore än detta stoft idag - en konung och utbyte därföre gav mig heder.

Min kropp är i maktens händer med vilken hon kan göra vad hon behagar. Emedan jag själv ej äger någon materiell makt, men om jag frivilligt antog villkoret för ens en ende timmes fängelse eller en enda skillings böter då jag först blev jag trotslig emedan jag förådde penningen instämde i den skämliga lögn att jag må smädat konungen när jag icke en gång nämt hans namn. Och pådiktade mig om än blott skenet av en förseelse vartill jag är fullkomligt oskyldig.

Frågan är således endast- när skall jag dö?

I anseende till åtskilliga ekonomiska arrangemanger önskade jag att därmed kunna dröjas ungefär två månader, Till exempel till den 8 november som är min födelsedag.

Men om detta på minsta sätt skulle överskrida min lagliga rätt, så att mitt förslags antagande kunde anses innebära någon slags ynnest, avstår jag på följande därifrån, och får äran förklara det andeligen är beredd att dö när som helst om det och vore i morgon.

Jag anhåller emellertid att med det snaraste få veta dagen som man ska taga mitt huvud som fallet för bilan skall, det vet jag, bli gagneligen för fäderneslandet än sittandes på mina skuldror.

Jag anhåller att få en avskrift av ovannämde utslag.

Anders Lindeberg, Stockholm Stadshushäkte den 10 sept 1834

(Texten ovan är något kortare än originalet och språket lite moderniserat. Klicka på bilden för att se se originalen)

Det är mycket ironi i brevet, och han valde datumet 8 november, inte bara för att det var hans födelsedag, utan för att det också dör att det var dagen för Stockholms blodbad.

-Vad gjorde då kunglig Maj:t? För det här spreds ju naturligtvis över staden, berättar Anna- Karin Hermodsson.

-Jo, då kommer man på att just den här hösten var det 24 år sedan vår första Bernadotte landsteg på svensk jord. Och det gör att man hastigt och lustigt skriver en allmän amnesti för diverse politiska fångar. Så det var nog en och annan som fick en bonus, för det var ju inte bara Anders Lindeberg som satt i fängelse.

Men hur reagerade han då? Han visste inte om det, berättar Anna- Karin Hermodsson. Han blev själv utsatt för lite teater då personalen tog ut honom på en rastpromenad ovetandes om den allmänna amnestin.

-När han skulle återvända till cellen var dörren stängd och han kom inte in och blev utestängd ur fängelset!

Lite ridå för alltihopa, säger Anna- Karin Hermodsson. Så han fick helt enkelt fortsätta sitt liv i frihet och hade ju på ett sätt vunnit den kamp som var mellan honom och Kunglig Maj:t.

Efter några år, i slutet av 1830- talet upplöstes teatermonopolet och Ander Lindeberg kunde fullfölja sin dröm och öppna en teater. I november 1842 öppnades Nya Teatern.

Teatern drevs inte med någon större framgång, berättar Anna- Karin Hermodsson. Redan 1844 avträdde han sin egendom åt borgenärerna, som först hyrde ut och sedan sålde den. Teatern fick då namnet Mindre teatern till 1863 då den inköptes av Kungliga teatern. Den kallades därefter Dramatiska teatern. År 1911 revs teatern.

Bonus

Anna- Karin Hermodsson läser en del av det tal som Karl XIV Johan höll på svenska fastän hans modersmål var franska:

Begreppsförvirring

Det råder en viss begreppsförvirring kring ordet majestätsbrott. Emellanåt kallas majestätsbrotten för högmålsbrott, men begreppen har betytt olika saker vid olika tider.

På medeltiden, i de gamla landskapslagarna, var högmålsbrott en samlande benämning på de grova brott som ledde till dödsstraff.

Men med tiden gled begreppet över till att mer handla om brott som syftade till att omstörta statsskicket.

En enda revolution bland 300 fall

Det utfärdades många dödsstraff, men genomfördes jämförelsevis ganska få avrättningar. Det gällde många brottsrubriceringar, men Jonas Nordin som är forskare på Kungliga Biblioteket i Stockholm och som forskat om majestätsbrott på 1700-talet, påpekar att det just när det gäller detta brott bara genomfördes enstaka avrättningar.

Majestätsbrott var alltså rubriceringen på det brott som Anders Lindeberg  gjorde sig skyldig till när han satte sig upp mot kungen. Men begreppet majestät omfattade inte bara kungliga personer utan egentligen hela statsförvaltningen, berättar Jonas Nordin.

-Kungen symboliserar ju den samlade statsmakten, men kungens styrde ju inte ensam över hela staten, det var ju en omöjlighet. Därför blev det så att alla från rådsherrar till minsta befallningsman, uppfattades som ”majestätet”. Det betydde att om man angrep en av kungens fogdar så innebar det i sin förlängning ett angrepp på Kunglig majestät, säger han.

Jonas Nordin har gått igenom de ungefär 300 åtal för majestätsbrott som finns från den svenska 1700-talshistorien. Bland alla dessa fall har han hittat ytterst få verkliga revolutionsförsök, men desto fler händelser som man har påstått vara en uppmaning till revolution. Jonas Nordin tror att åtminstone en tredjedel av dessa åtal handlar om människor som suttit på krogen och pratat illa om kungen. Men man insåg redan då att det inte gick att avrätta folk som suttit lite halvfulla på krogen och pratat illa om kungen, så nästan alla blir benådade.

-Det enda fall jag funnit av de 300 som går till avrättning handlar om en person som vägrar att göra avbön och be om förlåtelse för sitt brott inför domstolen. Det ingick nämligen som en del i processen att den anklagade måste göra noggrann avbön.

Eftersom Majestätsbrott innebar att man satte sig upp mot snart sagt vem som helst inom statsapparaten så kunde faktiskt kungen själv i princip göra sig skyldig till majestätsbrott.

Och det enda fall av verklig revolutionsgnista som Jonas Nordin funnit i sitt forskningsmaterial det inbegriper faktiskt kungafamiljen själv.

1756, det vill säga mitt under den period som brukar kallas frihetstiden, då kungens makt var reducerad till i stort sett ingenting, så avslöjades förberedelserna till en statskupp. Den skulle ge makten tillbaka till kungen från de styrande adelsmännen.

Kungen, Adolf Fredrik och hans maka Lovisa Ulrika fanns sannolikt med bland upprorsmakarna. Men de åtalades trots allt aldrig för majestätsbrott, trots att det hade varit möjligt.

Det är ju fortfarande inte utrett i detalj i vad mån kungafamiljen var inblandade i kuppförsöket men Jonas Nordin menar att det nog står utom allt tvivel att de var inblandade, även om de var förnuftiga nog att hålla sig i bakgrunden.

Istället för åtal så utfärdades en särskild så kallad ”Riksakt” där kungafamiljens alla förbrytelser skrivits ner, varpå kungen och drottningen skriver under den och tvingas lova att hädanefter hålla sig lugna. Efter några år bränner man upp riksakten, idag finns bara samtida avskrifter kvar.

De rättsliga Utredningarna av påstådda majestätsbrott var mycket noggranna, och Jonas Nordin tycker sig ha sett hur rättens ledamöter riktigt letar efter skäl att fria de åtalade.

Det fanns också flera rättstekniska fällor att falla i.

-Någon måste anmäla brottet, och man ser ofta att det har gått ganska lång tid mellan det att brottet sägs ha skett till dess att det anmäls, ibland flera år. Jonas Nordin menar att man ganska ofta kan ana att grannar som blivit osams anmäler varandra i efterhand för att göra livet surt för den andre.

Samtidigt är reglerna sådana att den som anmäler någon för majestätsbrott och det visar sig vara en falsk tillvitelse, själv kan straffas. Denna regel mildrades med tiden, eftersom den hindrade folk att anmäla.

Att straffa majestätsbrottslingarna när man nu valde att inte avrätta dem, var problematiskt. Det normala vid all straffutövning var att göra den så publik som möjligt, så att ingen skulle tro att den sortens beteende kunde tolereras. Men här fanns ju en risk att man inför publik måste upprepa just de ord som fången blivit dömd för.

Lösningen blev, det vid den här tiden ovanliga fängelsestraffet, där man sattes på vatten och bröd.

-Men då gäller det att komma ihåg att 28 dagar på vatten och bröd var det närmaste dödsstraffet man hade att ta till, eftersom det betraktades som ett rent svältstraff, slutar Jonas Nordin.

Arkivtips

På Kungliga Biblioteket pågår arbetet med att lägga ut artiklar ur svensk dagspress från 1700- talet och framåt. I dagens läge finns drygt 200 000 sidor tidningstext inscannade.

Klicka här och kom direkt till söktjänsten:  

Jonas Nordin berättar i det här bonusspåret om hur noggrant rättegångarna om majestätsbrott genomfördes, allt för att slippa utdöma dödsstraff:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".