Återfunna emigranter
Runt förra sekelskiftet myntades begreppet Amerikaänkor. Det var de kvinnor som blev lämnade i Sverige av män som rymde från sina familjer för att aldrig komma tillbaka.
I Amerika fanns inte alls samma kontroll över den enskilda människan. Där kunde människor hålla sig gömda.
Så var det med Anders Andersson från Ölmevalla socken i Halland som lämnade fru och barn för att dra runt i Amerika med sin nya kvinna. Hans familj i Sverige hörde aldrig av honom mer, men på krångliga vägar kom ändå en del av hans historia fram i ljuset 100 år efter hans emigration.
Emigranterna till Amerika utgör den stora mängden resenärer från mitten av 1800-talet och framåt, och de som reste dit gjorde det av många olika skäl.
Vi har tidigare berättat om dem som for för att få en chans till egen jord och med förhoppningen att göra slut på sin fattigdom. Men det fanns många skäl att emigrera.
Förutom de som drevs av längtan efter egen mark fanns också de som drevs av religiösa skäl, eller rätt och slätt äventyrslystnad.
Och så fanns det också en liten grupp som for till Amerika för att försvinna. Det svenska samhället var redan tidigt hårt reglerat och alla människor var noggrant bokförda och kontrollerade. I Amerika såg det annorlunda ut. Den som kom dit kunde byta namn och faktiskt försvinna, starta på nytt eller bara gömma sig. Och givetvis fanns det ett antal svenskar som tog den chansen.
En av dem var en man från Ölmevalla socken i norra Halland. Han hette Anders Andersson, men brukade kallas Svarvaren. Någon gång i slutet av 1880-talet rymde han från sin fru och fyra små barn för att aldrig mer höra av sig. Först 100 år senare fick hans sentida släktingar en aning om hur han haft det, genom ett märkligt sammanträffande.
För att förstå historien om den återfunne Svarvaren måste vi börja med att berätta om en annan Ölmevallabo, som också for till Amerika vid samma tid. Det var Kristina Bengtssons farfars-far Magnus Johansson.
-Tanken var väl att han skulle åka dit och tjäna pengar. De hade en liten gård, men den gav inte tillräckligt och familjen hade fem barn, berättar Kristina Bengtsson.
Magnus hamnade först i Kansas City och fick jobb på ett smältverk på en ort där det redan finns gott om människor från hans hemsocken. De hjälpte honom med att skaffa bostad och jobb.
Magnus skrev regelbundet hem till sin fru Anna, och breven finns bevarade.
-I breven skriver Magnus ibland om de andra Ölmevalla-borna som finns där, säger Kristina Bengtsson. En dem han skriver om är mannen som kallas Svarvaren. Av Magnus brev förstår man att Svarvaren och den kvinna har lever med, Amanda, har varit i slagsmål.
Du talar om i brefvet att Svarfvaren och Manda fått stryk, det var riktigt lagom men jag tycker att det var lustigt att de behöfde vara så många för att klå dem. Manda var väl värst kan jag tro så att de fyra hade nog att göra med henne. En ensam kunde väl sköta svarfvaren. Jag tror att svenskarna äro galnare än alla andra nationer. Här var en svensk som rymde ifrån hustrun, hon är äfven svenska. Hon gick här och grät en åtta dagar, men så kom han igen så att nu är de tillsammans igen. Här är också några svenskar som går här och super så att de kan bli galna men här är äfven svenskar som äro ordentliga.
När Kristina Bengtsson först fick breven i sin hand blev hon förstummad, för Svarvaren som det talas om i breven var en släkting till hennes man och ingen i den släkten hade en aning om vart han tagit vägen.
-Så hundra år efter att Svarvaren försvunnit kunde jag berätta för min svärmor att hennes morfar Svarvaren hade hamnat i Kansas, säger Kristina Bengtsson.
-Hon hade ju aldrig träffat sin morfar och hennes mamma hade bara varit fyra år när Svarvaren försvann. Och eftersom han aldrig hördes av efter att han gett sig iväg så var det ingen som visste något om hans öde. Kvar fanns hans fru som var gravid när han stack och de fyra barn som de hade fått tidigare, samt det barn som hustrun väntade när svarvaren flydde landet. Hans släkt talade om honom som en kvinnotjusare, och Magnus skrev bistert om honom i ett av sina brev.
Det ser inte ut som att den som en gång är blifven galen genom fruntimmer skulle få något vett mer. Den som gjort så illa som han tycker jag inte skulle kunna få någon ro för samvetsförebråelser. Det är så märkvärdigt att han inte det minsta frågar efter sin riktiga hustru och sina barn.
Svarvaren nämns ytterligare några gånger i Magnus brev hem, men försvinner till slut också ur breven tillsammans med sin följeslagerska Amanda. Den trogne äkte mannen, Kristinas Bengtssons egen farfars far Magnus, fortsätter skriva regelbundet hem till sin fru Anna. Men det går dåligt för Magnus. Han flyttar till Chicago där han flera gånger om drabbas av Tyfus. Det allra sista brevet från honom är skrivet på hösten 1896. Det andas trötthet och besvikelse.
Min kära Anna du säger att du varit uppriktigt ledsen sedan du fick mitt bref. Kanske jag skrifvit så att det såg ut som jag varit otålig men det var inte min mening att såra dig, efteråt ångra jag också på att jag skrifvit så. Jag vill inte neka till att jag tog det som en pik till mig hvad du skrifvit i ett af dina bref om huru många pengar som somliga få ifrån Amerika. Något liknande hade du skrifvit en gång i vinter. Hvad jag skref var då sanning, det kan inte nekas. De sista åren jag varit här har jag haft en ständig otur, än har jag varit utan arbete och än har jag varit sjuk och då kan det inte blifva många pengar af det. Wid dåligt humör har jag varit nästan hela denna sommar och derföre har väl mina bref blifvit sådana också. Du får förlåta mig derför. Sjukdom och bekymmer äro två ting som inte äro goda att bära med jemnt mod.
-Det sista brevet skriver Magnus när han har fått tyfus och han dör bara någon månad efter att han skrivit det, berättar Kristina Bengtsson.
Magnus hade visserligen otur, men han hade tagit en livförsäkring. Men pengarna från dem och de pengar som Anna får när hon säljer gården, så klarar hon sig ganska bra fortsättningsvis. Hon flyttar till Göteborg tillsammans med de yngre barnen, några av dem får till och med gå i skola och får fina jobb som gör att de kan sörja för sin mor på hennes ålders höst.
Amerikaänkor
Det var inte helt ovanligt att män stack iväg från fru och barn på samma sätt som svarvaren i den här historien. Det var till och med så vanligt att man i folkmun gav kvinnorna som blev kvar hemma ett eget epitet - "Amerikaänkor". Det berättar historieprofessor Sune Åkerman.
- Ibland så blev utvandringen en möjlighet för vissa personer att komma ifrån sociala skyldigheter. Det fanns en del unga herrar som stack ifrån fästmö, fru och barn. De blev kvar och fick klara sig bäst de kunde medan mannen kanske till och med hittade en ny kvinna borta i Amerika.
-Det där brukade man skoja om, och då använde man bland annat begreppet "Amerikaänkor". Men det fanns väl en och annan "kamrerare" också, som stack med kassan, liksom kriminellt belastade.
-Alla som emigrerade var inte sådana där praktexemplar som Vilhelm Moberg beskriver i sitt utvandrarepos, säger Åkerman. Det nya landet Amerika var som gjort att försvinna i.
-Det var så enormt stort att det var lätt sticka sig undan, om man ansåg sig behöva det, säger Sune Åkerman.
Emiweb- databsen med tusentals emigranter
Att spåra emigranterna har med åren och inte minst tack vare internet blivit mycket lättare. Ett exempel på det är Emiweb, som är ett webbaserade arkiv med material från in- och utvandring i Norden.
För några år sedan, 2007, grundades Emiweb av Sverige Amerika centret i Karlstad, Svenska emigrantinstitutet i Växjö, Göteborg Emigranten, Örebro Stadsarkiv och Emigranternas hus i Alfta (nu Historiekällan).
I dag har databasen över 9 miljoner sökbara poster, och hela tiden byggs den ut med nya uppgifter om emigranter från huvudsakligen Sverige, Norge och Danmark. Finland kommer snart att ingå i databasen.
Emiweb innehåller allt från privata brev, fotografier, tidningsklipp, nekrologer, födelse och dödsnotiser till livsteckningar, passagerarlistor och biljetter.
Mathias Nilsson är en av de som arbetar där. Han har tagit fram en mängd olika levnadsöden ur databasen. Det första handlar om värmlänningen Per Eriksson som försöker slippa ifrån sina skulder i Sverige, men som inte kommer längre än till Norges huvudstad.
- De var två män som skulle 1912 åka till Amerika, men en av dem kom inte längre än till Oslo. Han hade pengar till biljetten, men han hanns ifatt av skuldindrivaren och hade inte pengar kvar till att resa, berättar Mathias Nilsson.
Per Eriksson från Bäckelid i Lekvattner med hustru for tillsammans med Lars Johannesson från Lekvattnet till Minneapolis över Kristiania. Men Per Eriksson hade inte betalt arrende till riksdagsman Sahlström. Denne for efter till Kristiania och tvingade Per Eriksson att avstå från resan, då denne vägrade betala de 125 kronor han var skyldig.
Per Eriksson blev kvar på land när båten avseglade till Amerika. Och kanske lika bra det om man ska tro brodern som fortsatte resan och sedan skrev ett återhållsamt brev hem om sina upplevelser.
Överresan var hemskt. Dålig båt, för mycket folk, fulla sjömän. Ung man från Småland hade druckit saltsyra och dog. En annan blev tokig och man fick sätta tvångströja på honom.
Smålänningen skulle begravas i tysthet på båten klockan 12 på natten. Järnstycke och björkplank och liket inrullad i svenska flaggan. En lucka skruvades bort och kistan sänktes i havet efter en riktig jordfästning.
Ja, resan var hemsk. Storm, maten förstördes. hungriga. loppor i bädden.
En annan nyttig källa är de dödsnotiser som fördes in i de svenskamerikanska tidningarna, som gavs ut i Amerika på svenska.
- Vi har idag ett axplock av de 5- 600 tidningar som fanns då. Men om man hittar någon här har man mycket information, bland annat var de bodde och var de kom från. Vissa tidningar har vi även skannat originalet.
Mrs Carolina Nyström, född Gäfvert, avled i tron på sin frälsare, lugnt och stilla i sitt hem i Quinsigamond, Massachussets den 18 juni 1912, i en ålder av 72 år och 7 dagar.
Syster Nyström var född vid Smedjebacken i Dalarna. År 1865 ingick hon äktenskap med den sedan 21 år avlidne maken Gustav Nyström.
Till Quinsigamond anlände hon 1872 och där har hon varit bosatt till dess hon bortrycktes av döden. Hon har sett detta samhälle byggas upp, ty med på ett undantag när, var Nyströms familj den första svenska familjen i Quinsigamond.
Vid hennes bår står sju söner och en dotter sörjande samt en syster och en broder bosatta i Worchester, och en syster och en broder i Sverige. Den avlidna var en gudlig kvinna som lämnar efter sig ett välsignat minne.
Den ovanligt rika blomsterskörden vittnade om en vitt omfattande vänkrets. Hon har gått att förenas med maken och tvänne i späda år avlidna barn och väntar att även återförenas med dem som ännu leva.
Frid över hennes minne.
Hartford, Conneticut i juni 1912
H E Wyman
Ett annat arkiv i databasen Emiweb är Riksföreningen Sverigekontakts personhistoriska arkiv. Där finns en klippsamling från svenska, finlandssvenska och svenskamerikanska tidningar och dessutom skickade föreningen ut ett formulär där utlandssvenskar ombads att skriva ner sina levnadsteckningar.
- I den databasen finns många andra länder representerade. En av de som emigrerade till Amerika och som finns i databasen är Guld- kungen John Bryntesson som hittade mycket guld och kom hem till Svanskog och köpte en stor herrgård.
Men det finns även berättelser om de som inte lyckades så bra i Amerika. Mathias Nilsson berättar om en släkting som lämnade ettårig son och hustru i Sverige och som många år senare önskar att få hjälp med att komma hem.
Helena, Montana 9 oktober 1939
Du ska vara snäll och gå till prästen och få min dopattest och sända mig, emedan min gamla attest brändes upp.
Jag skev till Otto, han skulle gå och få en för mig, men har ej hört något. Om jag inte har den här före november så får jag ingen pension, fattig hjälp. Till den vuxne sonen Axel skriver Gustaf och vädjar om hjälp.
Söndagen den 4 december bröt jag av vänstra benet nerom knä och det är dåligt ännu.
Snälla hjälp mig.
Vänligen
Gustav Löfgren
Men här i Sverige vill ingen hjälpa. Det förstår man av ett annat brev som som skrevs av Gustafs bror till Axel.
Käre Axel!
Jag har tänkt över, vad att göra med Gustaf. Jag tycker icke skäl uti att taga honom hit, till besvär och de kunna bli ödesdigra för oss.
Han är ju förklarad av läkare att ha kräftan i magen, och att kasta på tusentals kronor för att få en sådan hit tycker jag är onödigt. En annan sak, han är ju halvvriden till humöret, emedan han blev slagen i huvudet nära till döds. Så han är enögd även.
Jag säger mig absolut ifrån att mottaga honom, oaktat han är min bror, men jag orkar inte ty jag har nog och mer än nog av en dålig och stor familj. Mitt förslag är att du sänder honom liter efter hand, och han förtärer detta där han är, ty det blir ingen fred antar jag, förrän det är slut.
Och vem skulle sedan ta hand om honom här? Inte får han fattighjälp, ej heller pension, och ej kan du heller orka ha en halvgalning. Så illa vill jag dig icke.
Där han haft sin tid förspilld till ingen nytta, där kan de gärna ha honom framdels, ty han är amerikansk medborgare.
Nu skall du inte låta någon veta vad jag skriver till dig, ty det är ingen elak mening. Han behöver nog inte lida nöd där han är ty sådana måste ha vård även i Amerika.
Du och de dina äro hjärtligt hälsade från oss alla
Johan
Gustaf blev alltså kvar i Amerika, och breven finns i Emiwebs databas.
Databasen har några arkiv öppna för ingen kostnad, annars kostar det att abonnera på Emiweb. Klicka för att komma till: Emiweb
Bonuslyssning
Beväringens levnadsbeskrivningar är ett annat arkiv. Det rör Värmlands regemente mellan 1902- 1913.
Beskrivningarna innehåller bland annat information om födelse, familj samt olika arbetsuppgifter. Ofta har rekryterna varit utomlands, år 1902 anger cirka 1/6 att de har varit i Norge på arbete.
En av de som ryckte in sent i livet var Gustav Andersson.
Levnadsbeskrivning
Jag är född en 19 februari 1869. Jag har genomgått Folkskolan och blev konfirmerad 1883 i Östmark socken.
Jag var hos mina föräldrar till jag fyllde mina 18 år. Sedan reste jag till Östergötland på arbete och därifrån till Amerika och arbetade där för 9 år och sedan därifrån till Sibirien och sedan tillbaks till Sverige.
Gustaf Andersson
Tråsnäs den första juli 1902
