Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Släktband återkommer den 20 november 2017
24 oktober

Mystiska försvinnanden och märkliga uppdykanden

Publicerat måndag 24 oktober 2011 kl 08.00
1 av 9
2 av 9
Tidningsklipp försvunne svensken. Klicka på bilden
3 av 9
Victoriakorset
4 av 9
Peter Brown
5 av 9
Stefan Hallberg
6 av 9
Terese Lundin
7 av 9
Klipp om franska främlinglegionen. Klicka på bilden
8 av 9
Illustration Peter Brown
9 av 9

I alla tider har människor försvunnit, ibland vet man varför, men andra gånger var och förblir försvinnandet en gåta. Men även de som försvunnit har lämnat spår i våra arkiv.

En person som fortfarande är en gåta kallades Peter Brown när han levde i Sydafrika. Han var svensk men hittills har han gäckat alla de som sökt hans rätta identiet i arkiven.

Han är den ende svensk som fått det engelska Victoria-korset, den högsta tapperhetsmedaljen en soldat på den engelska sidan kan få för sina insatser i krig.

Vem var Peter Brown?

Peter Brown sägs vara svensk även om namnet låter allt annat än svenskt. Hittills har han gäckat alla dem som sökt efter hans rätta identitet i arkiven.

Det enda vi säkert vet om honom är att han kallades Peter Brown och att han är den ende svensk som fått det engelska Victoriakorset, den högsta utmärkelse en soldat på den engelska sidan kan få för sina insatser i krig. För att få det måste man ha gjort något alldeles särskilt. Stefan Hallberg som sökt med ljus och lykta efter svensken Peter Brown läser högt ur statuterna:

För anmärkningsvärd tapperhet eller djärv eller storartad handling, av mod eller självuppoffring, eller för exceptionell plikttrohet i fiendens närvaro.

-Det vanligaste är nog att man belönat handlingar som varit självuppoffrande, att han till exempel räddat någon, säger Stefan Hallberg.

Peter Brown är en av 1351 personer som har fått Victoriakorset, en utmärkelse som började delas ut på 1850-talet. 14 medaljmottagare har varit av annan härkomst än engelsk, han är den ende svensken. Han kallas alltså Peter Brown, men hette givetvis något betydligt svenskare när han 1865 kom till Sydafrika.

Stefan Hallberg i Vagnhärad har ägnat massor av tid åt att försöka lösa gåtan Peter Brown. Alltsammans började när Stefan, som är militärhistoriskt intresserad, av en händelse gick in på en webbsida om Victoriakorset, och till sin häpnad fick se att en svensk hade fått medaljen 1879.  Stefan skickade e-brev till några adresser och fick svar snabbare än han anat. Det var en person i Australien som hörde av sig, en som ägnat sitt liv åt att försöka spåra och beskriva alla personer som belönats med Victoriakorset.

-Jag fick ett svar redan efter ett dygn, och brevet var fyra sidor långt! Han som skrev var väldigt glad åt att någon tog sig an det här ärendet, eftersom han gått bet. Jag tänkte att det väl skulle vara en enkel match att hitta den här personen i svenska register. Det var för snart tio år sedan, och vi är inte i mål ännu, säger Hallberg lakoniskt.

Peter Brown har varit omöjlig att spåra, trots att det finns en stor grupp som letat och fortfarande letar efter honom. Men trots att man inte vet han riktiga identitet finns ändå en del saker att berätta om honom.

-I rullorna står det att han var en avhoppad sjöman och att han var svensk. Sedan finns det åtminstone fem uppgifter om hans födelseår, men de ligger allihop på 1830-talet, vilket betyder att han skulle varit drygt 40 år när han fick medaljen 1879.

Det finns en dödsattest som berättar att han dog i september 1894 i Kapstaden, hemma hos en vän som hette Joseph Smiles. Enligt den attesten skulle Peter Brown varit 61 år och tio månader gammal när han dog, vilket skulle betyda att han var född i november 1832.

-Det är den födelseuppgift som jag tror mest på, säger Stefan Hallberg.
Peter Brown fick inte bara Victoriakorset, utan också den sydafrikanska utmärkelsen ”Southafrican medal with clasp”.

-Det är åtta personer som har fått den, tillägger Hallberg.

De båda medaljerna har varit viktiga för att vara säker på att det fotografi som påstås visa Peter Brown, verkligen är en bild på honom. På bilden bär han både Victoriakorset och den sydafrikanska utmärkelsen på bröstet.  Han har ljust hår, och skäggväxt enligt tidens mode med stora polisonger som växer fram och ihop med mustaschen.

Stefan Hallberg är inte helt säker, men tror ändå att båda medaljerna vanns vid samma tillfälle. När det gäller Victoriakorset är hur som helst hans gärning beskriven i detalj.

Det fanns  nämligen en rutin när man gav den här utmärkelsen som gick ut på att man i den engelska tidningen London Gazette,  kungjorde hela saken tillsammans med en motivering som var en beskrivning av mottagarens hjältedåd. De här tidningsberättelserna har till och med fått ett eget namn –en person blir ”Gazetted”.

Den 8 april 1879 pågick våldsamma strider vid berget Morosi som ligger i södra delen av dagens Lesotho, i södra Afrika. Uppe på det över 330 meter höga berget hade den nye lokale hövdingen förskansat sig, till synes ointagligt. Nedanför berget låg engelska trupper, bland annat ett förband som kallades Cape Mounted Riflemen. Striden gällde egentligen en småsak, ett skatteärende, men handlade i förlängningen om kolonialmaktens försök att kuva de afrikanska stammarna.

1500 man försvarade berget, och däruppe fanns det gott om proviant, vatten och ammunition. Trots att utsikterna att ta berget var små, så beordrades de engelska trupperna att avancera. En av soldaterna på den engelska sidan var svensken som kallades Peter Brown. Ett av hans befäl på platsen skrev senare om händelsen:

Han var en hård, avvisande, men ändå manlig och varmhjärtad person. Exakt den typ av man som beskrivs i Sir Hasting Doyles välkända dikt: ”The private of the Buffs.

Jag är helt säker på att Brown inte kände till att det existerade en sådan utmärkelse som Victoriakorset när han utförde sin bragd.

Han tillhörde den främre delen av stormtruppen när anfallet utfördes på Morosi Mountain den 8 april 1879.

Under anfallet blev ett antal soldater dödade och sårade. Tre sårade soldater kröp in under en liten klippa och låg där mitt på en öppen plats ungerfär 180 meter från de första murarna.

Stormtruppen hade redan passerat till vänster om denna öppna plats och försökte ta sig över murarna på ena flanken.

Efter en stund började de sårande soldaterna att ropa efter vatten. Det föreföll som en säker död att ta sig fram till dem över den öppna platsen till klippan där de sökt skydd. Platsen var under konstant eldgivning från de murar som låg på denna del av berget.

Brown och en del av de övriga i anfallstruppen befann sig framme vid första muren där de satt skyddade från eldgivningen.

Skriken från de sårade blev alltmer hjärtskärande och efter någon minut eller två så sa Brown med en svordom att: ”nu står jag inte ut längre, är det någon som har lite vatten”.

En soldat från CMY gav honom en fältflaska som var halvfull med vatten. Brown tog flaskan och gick helt lugnt över den öppna platsen fram till klippan där de sårade låg.

Väl framme vid klippan böjde han sig ner på knä och utan att på något sätt söka skydd så började han att hälla vatten i munnen på en av de sårade.

Under tiden som han gjorde detta så splittrade en kula hans högra underarm.

Utan ett ljud tog Brown upp vattenflaskan med sin andra hand och fortsatte att hälla vatten i mannens mun.

Omedelbart därefter träffades Brown i benet och ramlade in under klippan mitt ibland de soldater som han försökt att hjälpa.

Det är svårt att tänka sig en gärning som innebär en större självuppoffring och prov på oförfärat mod än den som Brown gjorde. Ingen som såg detta kommer någonsin att glömma det.”

Det finns ett klart drag av gammal pojkboksberättelse över beskrivningen, det håller Stefan Hallberg med om.

-De berättelser som står i London Gazette har ofta den tonen, säger han, men tillägger att den här händelsen finns beskriven från flera håll, och med samstämmiga uppgifter.

Hittills har det inte gått att lura ut vem Peter Brown var här hemma i Sverige, innan han blev fick sitt sydafrikanska namn, trots att Stefan Hallberg och hans vänner letat i alla upptänkliga arkiv.

-Ja, vi har letat i militära rullor och register. Vi har gått igenom olika emigrantregister. Vi har lyckats spåra en annan svensk som kom till samma regemente ungefär när Peter Brown, pensionerades, men vi kunde inte finna några länkar mellan de båda nordborna.

-Vi har tittat i folkbokföringen och sjömansböcker vid den tiden då vi tror att han lämnade Sverige. Ingenstans har man funnit svaret.
Hade man bara haft det svenska namnet så hade letandet förenklats högst väsentligt. Nu blir det mest gissningar.

-Förmodligen har han väl hetat Per Brun eller något liknande, tror Stefan Hallberg. Petter eller Peder är andra rimliga möjligheter.

-Det var väldigt vanligt att man konverterade namnet till engelska förhållanden rakt av när man tog värvning, så som han gjorde.

Själva värvningen skedde sannolikt vid ett värvningskontor i Kapstaden, sådana fanns det gott om vid den här tiden, berättar Hallberg.

-Jag skulle tro att det fungerade ungefär som Främlingslegionen. Vad jag har förstått så gjorde man nästan inga personkontroller på de personer som enrollerades, man bad inte om att få se på pass eller liknande handlingar. Det var med andra ord ett utmärkt tillfälle att försvinna för den som ville göra det.

Stefan Hallberg har givetvis fantiserat en hel del under årens lopp om vem Peter Brown egentligen var. Den andre svensken som man fann i de sydafrikanska rullorna vid den här tiden hade rymt från ett dåligt äktenskap.

-Kanske var det likadant med Peter? funderar Stefan.

De sydafrikanska källorna har gett lite mer kött på benen. Man kan förstå att Peter inte var läs- och skrivkunnig eftersom alla papper han skulle signera vara var undertecknade med ett kryss.

Peter Browns Victoriakors dök upp på en auktion ett år efter det att han avlidit, och såldes för en spottstyver.

-Jag tror det var hans kompis som sålde den, säger Stefan Hallberg. Idag är den värd en förmögenhet, och finns på ett museum i kapstaden, The Amathole-museum, dit den skänktes av den person som köpte in den på auktionen.

Stefan Hallberg tänker inte ge upp kampen för att hitta den svensk som döljer sig bakom namnet Peter Brown.

-Ett tag till kommer jag att leta, men sen får vi se. Chansen att jag hittar honom är väl inte jättestor, om man ska vara ärlig.

Peter Brown på Facebook

Som ett led i att försöka lösa gåtan Peter Brown vc, har man lagt ut honom som offentlig person på Facebook. Här finns en länk till sidan:  

Spår av försvunna personer i arkiven  

Fallet Peter Brown är ovanligt eftersom vi vet att han funnits, men ingen vet vem han var. Det är betydligt vanligare med svenskar som försvunnit utomlands utan att lämna några spår efter sig.

På Riksarkivet i Arnige finns en del av UD:s arkiv, och där finns det gott om exempel på svenskar som försvunnit. Terese Lundin arbetar som  arkivarie på Riksarkivet i Arnige och är ofta inne i UD:s arkiv och letar handlingar.

- UD började handlägga sådana här ärenden i samband med de stora emigrationerna till framförallt Amerika. I början av 1900- talet blev det mycket att handlägga när människor efterforskade sina släktingar när ex arv började trilla in och det behövdes göras släktutredningar.

I samband med det blev det en stor avdelning som kallades Arvs- och ersättningsbyrån på UD. Handlingarna i UD:s arkiv består av ambassadernas handlingar.

Bland alla hyllor med ambassadhandlingar från nästintill hela världen finns många livsöden. Ett av de tjockare akterna som Terese Lundin tar fram handlar om en ung man som är 24 år och vars far skickar iväg honom till Tyskland för att utbilda sig till trädgårdsmästare och ta över faderns verksamhet.

-Men när sonen ska komma hem efter några så kommer han aldrig hem, Pappan blir naturligtvis orolig.

-Akten börjar med att den unge mannens far vänder sig till konsulatet i Berlin, 14 november 1931, och uppmanar dem att ta kontakt med deras polispresident för att eftersöka hans försvunne son.

Pappan misstänker att sonen blivit kidnappad och inrullerad i den franska främlingslegionen, och ta kontakt med pressen i Sverige.   

I Tyskland börjar polisenleta efter den unge mannen, men finner honom inte. Lite senare tar de kontakt med en väl ansedd fjärrskådare.

Bland dokumenten i akten kan man läsa:

Polisen har genom en privatperson låtit tillfråga tvenne i Berlin verksamma och väl ansedda fjärrskådare rörande den försvunnes öde.

Pappan tar kontakt med Utrikesdepartementet och kräver att de ska börja leta efter sonen, som enligt fadern absolut inte kunnat avvika själmant.

Samtidigt blir all uppmärksamhet från pressen obekväm.

-Det är ju inte bra för Sveriges relation till Frankrike att man börjar anklaga franska staten att kidnappa folk till sin armé.

Militärattachen skickas till krigsministeriet för att få veta hur det går till, men får svaret att människor går med frivilligt. Samtidigt börjar UD bli oroliga och vill inte anklaga Frankrike i onödan.

Pressen släpper inte fallet, och Veckojournalen skickar en reporter till Frankrike, och det blir en debatt i Sverige.

Men i februari 1932 kommer ett brev från sonen:

Saida 1 februari 1932
Älskade pappa och mamma,

Hjärtligt tack för breven. Jag hoppas innerligt att ni äro krya. Tyvärr kan jag ej skriva och förklara hur jag kommit hit ty då skulle ni ej kunna tro mig. Men jag hoppas en gång kunna få komma hem och förklara alltsammans.

Ack hur jag kände mig när jag själv kom till klarhet om vad som skett och var jag var, kan jag ej heller beskriva. Flera brev har jag skrivit till eder men ej kunnat sända dem. Jag hoppades att ni ej skulle få reda på var jag var, ty det hade väl varit bättre om om ni trott mig vara död än att få reda på att jag är här.

Många nätter har jag legat vaken och tänkt på hur förtvivlade ni måste vara, men alltid hoppats att tiden skulle läka såren och sedan skulle ni glömma. Sedan när jag blivit fri här ville jag resa hem och se eder alla kära ännu en gång utan att ni visste om det och sedan för alltid försvinna.

Breven fick jag först igår ty jag är ej i Sidi Bel Abbes utan i Saida, och mig har ingen frågat om jag ville ge mig tillkänna eller ej.

Om ni bara kunde försöka att inte vara så oroliga och sorgsna under den tid som jag är här. För min del kan jag hålla ut med allt.

Min enda längtan är att få komma hem och gottgöra allt. Jag vet ej vad jag ska skriva ty blotta tanken på vad som hänt och den sorg och förtvivlan ni har fått genomgå förefaller mig som en mardröm.

Ett vet jag säkert och det är att jag älskar er alla mer än ni anar.

Tusen hälsningar från er tillgivne Sture

Teres Lundin menar att sonen inte kan stå för det han gjort inför sina föräldrar.

-Han kommer sen hem och tar över trädgårdsverksasmheten från sin pappa, gifter sig och ja, det blev nog ett lyckligt slut, säger Terese Lundin.

Sekretess. Man måste bevisa att man är släkt för att kunna titta i handligarna.

Handlingarna är bitvis mycket gamla, till och med från mitten av 1700- talet. Och då gäller det de största som Konstantinopel, London och Paris till exempel.

- Det är som att göra en världsresa och ger en stor inblick i historien när man tittar i det här arkivet.

På måfå tar vi ut en arkivmapp med haverier och skeppsbrott från 1853- 1874.

Förklaring över besättningens uppror ombord på skeppet Rättvisan.

April den 12:e mars Annandag påsk mellan 7 och 8 på aftonen kommer matrosen Vakelius, Vedin och Lötman samt jungman Hedman akterut och frågade mig om de kunde få tala med kaptenen, varpå jag svarade dem och underrättade kaptenen, som kom upp och tillsporde vad de ville.

Då de gemensamt svarade att de ej ville gå vakt om nätterna. Då kaptenen lämnade dem det svar att han ej kunde sätta oerfarna jungmän att göra vakt nattetid uti en så osäker hamn, varpå de gemensamt började att vara otidiga mot kapten. De kallade honom för djävul, och att han ej voro god att göra svinena rena. illika med anddra åtskiliga smädeord, eder och svordommar.

Vakelius slog knyten hand i kajutan och tillika hotade kaptenen med att när han skulle komma till hamn skulle han föröka knäcka bak bena på Kapten.

April den 13:e morgonen därpå då kaptenen kallade jungman Hedman ned i kajutan för att nepsa honom för otidgigheterna dagen förut kommer förenämnda tre matroser rusande akterut ämnande löpa ner i kajutan för att överfalla kapten, men då bleva de av mig hindrade att ej få tillfälle att fullgöra sitt enda mål, vid vilket tillfälle även hamnmästaren och lotsen voro närvarande på decket och behjälpliga att visa dem förut.

Dessutom har de tredje matrosen hotat de övriga av besättningen om de ej ville vara dem behjälpliga vid detta uppträde och göra som de sade dem, då skulle de sätta kniven i dem eller kasta dem överbord.

Detta kan jag med ed kan bekräfta om så påfodras.

Å G Lindberg Styrman på skeppet
Närvarande på däck och intygar det samma
Ebbe Svensson konspel

Terese Lundin berättar att den här typen av protokoll fortsätter att skrivas fram till 1960- 70 talen.

Arkiv

På Släktforskarförbundets nättidning Rötter finns information om Konsulatsarkiven. Det allra mest matnyttiga är de så kallade Nationalitetsmatriklarna, en sorts "husförhörslängd" över svenskar och svenskättlingar i respektive konsulats ansvarsområde.

Släktforskarförbundet har fotat en stor mängd konsulat från hela världen som nu håller på att registreras för ett sökregister. Denna sökbara databas kommer att lanseras före jul.

Läs gärna mera på Rötter under Konsulatsarkiv:

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".