Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Släktband återkommer den 20 november 2017
Säsongens sista program 21 november

Flytt varje år

Publicerat måndag 21 november 2011 kl 08.00
1 av 8
Flyttningsbetyg för Lisa Pålsdotter 1835. Klicka på bilden
2 av 8
Göran Stenmark
3 av 8
4 av 8
Ingela Martenius
5 av 8
Obefintlighetsbok. Klicka på bilden
6 av 8
Skånska smeder. Foto: Nordiska museet
7 av 8
Hans Hanner
8 av 8
Statare. Foto: Nordiska museet

Det fanns människor som förr flyttade så gott som varje år. Pigor, drängar, statare och smeder var några av dessa grupper.

Systemet för att hålla ordning på de som rörde sig mycket var finurligt och noggrant uttänkt. Och det gällde att ha med sig rätt dokument när man flyttade för att få nytt jobb och ny bostad.

Säsongens Släktband har haft resor och resenärer som röd tråd, och i säsongens sista program handlar det om de som flyttade ofta.

Flyttande statare, smeder, pigor och drängar

När man som släktforskare försöker följa sina anfäder i spåren ser man hur vissa personer och familjer flyttar varje år. Det handlar om vanliga människor som regelbundet får nya adresser.

Så är det till exempel för etnologen och släktforskaren Ingela Martenius vars skånska mormorsmor i sin barndom var med om att flytta med sin statarfamilj mellan de skånska gårdarna, vars adresser bara är gårdsnummer.

-De flyttade från Önnerstad nummer 23 till nummer 7,40,42, 71…hon fortsätter att räkna upp en rad adresser. Familjen flyttade i princip varje år, ibland inom socknen, ibland utom.

-Det som är fint med den här familjen är att de håller ihop även när barnen blivit relativt vuxna. Någon i familjen, pappan eller äldsta systern flyttar före, och året därpå kommer resten av familjen efter. Det här pågår ända tills hennes mormorsmor gifter sig. Det nygifta paret börjar sitt liv som flyttande statare, men de kunde till sist, efter att ha arbetat hårt, köpa sig en liten gård.

-Efter det blev mormorsmor stationär, och bodde på den lilla gården tills hon dog, det blev över 40 år, säger Martenius.

-Flyttandet beror förmodligen på att de hoppas på att få det bättre. Bättre mat, bättre bostäder, bättre rättare på det nya stället, tror Ingela Martenius.

Den som skulle flytta måste göra det på en särskild dag, den så kallade fardagen. Från 1700-talets början och långt in på 1900-talet fylldes gator och vägar av flyttlass på kärror och vagnar denna dag.

-Före 1723 kunde det vara olika dagar, men från det året blev det samma fardag överallt. Alla kontrakt, oavsett om det gällde att bli arrendator,  få anställning som piga eller hyra en lägenhet i stan, så var det samma datum som gällde.

Mickelsmäss, den helige Mikaels dag inträffade i slutet av september. Fardagarna flyttades dock, först till den söndag som låg närmast Mickelsmäss, men från och med 1819 sattes fardagen till den 24 oktober.

-Det var verka vara en udda dag, men i själva verket hade man en vecka på sig att genomföra flytten. Det var en slags semester utan lön, så den dagen brukade med tiden kallas för ”slankveckan” berättar Martenius.

Det fanns fler yrkesgrupper än statarna som flyttade ofta. Drängor och pigor bytte också de jobb och bostad den här dagen.


Också de bytte jobb i hopp om att få det bättre,  men det fanns nog också andra skäl, tror Ingela Martenius. Hon pekar på att väldigt många drängar och pigor hade en period om ungefär tio år mellan tiden i det egna föräldrahemmet och tiden då de satte eget bo, då de skulle försöka få ihop så mycket pengar och saker som möjligt. Detta var också den tid då de kunde utbilda sig.

-Fanns det till exempel en bondmora som var känd för att vara en duktig väverska så kunde en piga be om att få arbeta i det hemmet för att lära sig väva själv.

Man kan också se hur hela grupper av pigor och drängar plötsligt stannar några år på en gård. Ingela Martenius tolkar det som att de blev vad vi idag skulle kalla ”ett gott arbetsgäng”.

-De ville ju förstås ha roligt också, säger hon.

Det fanns ytterligare en yrkeskategori som flyttade ofta, och det var smederna. Men deras rörelser hade ofta helt annan grund, säger Ingela Martenius.

-Smedernas flyttar berodde på att de var så attraktiva att anställa att arbetsgivarna lockade med olika förmåner. Smederna blev ”head-huntade” helt enkelt.

-Också de ville ju förkovra sig i yrket, så emellanåt flyttade de till ett ställe som kunde nya tekniker, för att göra sig ännu mer attraktiv som arbetskraft.

Det var inte bara flyttdagarna som var reglerade. Också sättet att söka en ny tjänst, eller nytt arbetsfolk var ordnat i bestämda former, även om det inte var så smakfullt med vår tids mått mätt.

-Under Larsmäss, som inföll den 10 augusti, sökte sig både arbetsgivare och arbetstagare till marknader för att söka nya jobb eller för att se vad det fanns för arbetskraft.

-Den liberala borgerligheten protesterade till slut, de tyckte att det var som en hästmarknad, eftersom arbetsgivarna inte drog sig för att både klämma på muskler eller kolla tänderna på framtida arbetskraft.

-Problemet var bara att arbetskraften älskade Larsmäss, eftersom det var där de kunde få veta allt skvaller om vilka arbetsgivare som var bra och vilka man skulle sky som pesten.

Nu var det ju inte bara att flytta hur som helst i det gamla samhället. Före 1860 var man tvungen att ha ett pass om man skulle flytta över länsgränsen. Och det fanns fler papper man måste ha.

-Man skulle ha en orlovssedel från sin arbetsgivare, säger Ingela Martenius. Det var ett arbetsbetyg, men det innehöll också uppgifter om att man var löst från sitt gamla avtal med förre arbetsgivaren, och fri att ta ett nytt jobb.

-Utan orlovssedel fick man helt enkelt ingen laglig anställning.

Flyttningsbetyg- en viktig handling

Det fanns ett dokument som var mycket viktigt för de som flyttade, nämligen flyttningsbetyget.

Dokumentet hade funnits sedan slutet av 1500- talet, men blev först 1812 obligatoriskt för alla. En del av flyttningsbetygen, eller attesterna som de också kallas, finns kvar i våra kyrkoarkiv.

Det berättar Göran Stenmark, arkivhandläggare på Riksarkivet SVAR, som stött på en hel del av dessa handlingar.

-Tyvärr var det så att de här flyttningsbevisen inte alltid finns bevarade. I vissa församlingar finns fler kvar än i andra, men i många fall slängdes attesterna bort.

-Flyttningsbetygen följde människan genom livet. Vid första flytten skrev prästen på beviset, som sedan följde med personen till nästa ställe och präst, där det fylldes på, berättar Göran Stenmark.

-Oftast återfinns attesterna i den församlingsboken där personen levde sist, där de kanske dog. Det blir som en liten förteckning över deras liv.

Göran Stenmark tar fram exempel med flyttningsbetyg från SVAR:s databas. Han väljer sin hemförsamling Junsele där drängen Hans Hackvin Jonsson begär en flyttattest 1891 då han flyttar från Skorped till Junsele för att göra värnplikten där.

I attesten står förutom uppgifter om hans födelsedata att han läser försvarligt innantill, äger försvarlig kristendomskunskap och är ledig för äktenskap.

Detta förtryckta formuläret från Junsele kommer från slutet av 1800- talet. Men tidigare tog prästen oftast ett blankt papper som han skrev ned uppgifterna på.

Ett sådant exempel från samma församling gäller en kvinna som flyttade från Vemdalen till Junsele 1835.

Ålderstigne husmannen Anders Pålssons hustru Lisa Pålsdotter ifrån Hånsby, av nedan nämnda socken, vilken nu med sin mans samtycke flyttar till sin son nybyggaren Per Mattson i Junsele socken i Ångermanland, och är född uti Svegs socken över Berg 1767, äger försvarlig kristendomskunskap, förer ett Gudfruktigt leverne och har ordenligen begagnat nådens dyra medel.

Vemdalen den 12 april 1835
J Näslund
Kommunister

Göran Stenmark berättar att den här kvinnan inte flyttar mer och att det är ett exempel på hur flyttningsbetyget blir kvar på sista bostadsorten.

-Vi tror idag att vi lever i ett kontrollsamhälle, men det är ingen skillnad mot förut, säger Göran Stenmark. Det var noggran kontroll vilka som flyttad in i en socken för man ville inte få inte fattigt folk som belastade socknen.

Det fanns också de som inte tog ut flyttningsbetyg. De finner man i obefintlighetsboken som blir mer och mer vanlig i slutet av 1800- talet.

Obefinlighetsboken listar personer som bott i socknen, men som försvunnit. Varken präst eller sockenbor vet var de befinner sig.

-De nedtecknade namnen med ett streck över, betyder att de återfunnits någonstans, avslutar Göran Stenmark, och berättar att den allra vanligaste anledningen är de rest till Nordamerika.

Flyttningsbetyg kvar i Amerika

-Det sista de svenska emigranterna gjorde innan de for iväg var att skaffa sig ett flyttbetyg. Men till deras stora fasa så var det ingen i USA som ville HA det!, skrattar Ingela Martinius. Detta oerhört viktiga papper, som de hade vaktat med sina liv i Sverige, det var helt värdelöst i USA. Det fanns en del snälla präster i lutherska kyrkor, som tog emot dem bara för att lugna ned svenskarna när de kom.

-Så i en del svensk-amerikanska arkiv så finns det hela lådor med flyttbetyg, berättar Ingela Martinius, som till vardags hjälper andra släktforskare på Göteborgsregionens släktforskares lokaler.

Svenskarna var vana att ha flyttbetygen med sig när de gav sig av hemifrån, och de svenska emigranterna som kom till Nordamerika förstod inte det ännu obyråkratiska amerikanska systemet

Gamla pass sökbara på nätet

För dagens utrikesresenärer är passet en självklarhet. För 1800- tals svensken var det länge lika självklart att man måste ha pass för att resa inrikes.

Passtvånget inom Sveriges gränser har vi berättat om tidigare här i Släktband. Det fanns långt tillbaka i tiden, men skärptes 1812 då man införde ett enhetligt system för hur de skulle se ut och vilka uppgifter de skulle innehålla.

Men 1860 avskaffades passtvånget inom Sverige och också till en mängd utrikes resmål. Just nu pågår ett arbete med att digitalisera passhandlingar mellan 1812 och 1860 och göra dem sökbara på personnamn.

Via datorn ska vi framöver kunna söka våra anfäders resor och resehandlingar. Det är genealogiska föreningen GF som genomför det här arbetet. Hans Hanner sitter med i styrelsen.

-Hela tanken är att upprätta ett personregister. Vi har börjat i ena änden med att fotografera materialet, och ju mer det växer desto intressantare är det.

Jag är mer eller mindre övertygad om att över 90% av sveriges släktforskare kommer att finna någon eller några anor i materialet.
I passjournalen står det yrke, titel, vilket ibland kallas karaktär, förnamn, efternamn, rätt ofta ålder eller födelseår. Dessutom står det varifrån den resande kom och vart han eller hon skulle.

Passen för de finare klasserna skiljer sig en del från dem som gäller underklassen, berättar Hans Hanner.

-Det finns aldrig någon beskrivning av utseendet på en baron eller bruksherre, men av vanligt folk får man en beskrivning.

Hans Hanner tar fram ett exempel från 1813, då en 66-årig sämskmakaränka, född i Karlshamn, skulle resa från Nyköping till Stockholm. Hennes resväg är noggrant utskriven, med varje gästgivaregård som hon skulle passera på vägen. Hennes utseende är noggrant beskrivet.

Hår blandat, grått och brunt. Ögon blå. Ögonbryn ljusa. Ansiktet trindlagt, skrynkligt. Växt liten och något lutande.

-Det är nästan som att titta på en film från 1813, säger Hanner, och tar fram ännu ett pass. Det är från Karlskrona 1818. Då ska ”kvinnspersonen Anna Pettersdotter” resa från Karlskrona till hemmet i Sönderslövs by i Kristianstad . Hon hade tagit sig till Karlskrona med sina två döttrar, eftersom mannen som hon pekat ut som far till barnen var soldat. Men eftersom mannen nekat blev hon nu hemkörd igen, med detta pass i handen. Passets text avslutas med orden ”Får ej avvika från stora vägen.”

Passtvånget försvann 1860, och det berodde på flera saker. Järnvägar och ångbåtar hade gjort att resandet ökade, vilket gjorde byråkratin runt resandet alltför omfattande. Handelsmännen som var helt beroende av fungerande transporter stred också i riksdagen för att ta bort passtvånget.
Man kan också se hur omfånget på passmaterialet minskar mot slutet av passperioden. Det finns alltså skäl att anta att det med tiden blev sisådär med efterlevnaden, och att systemet alltså riskerade att överleva sig själv.

Klicka här för att komma till:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".