Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Släktband återkommer den 20 november 2017

Morianer, slavar och sjungande släktberättelser

Publicerat fredag 24 februari 2006 kl 11.00
1 av 9
Reginald Washington, National Archives Washington D.C.
2 av 9
Benjamin Modenjo, Kenya
3 av 9
Sten Gunnar Zamore
4 av 9
Carl Magnus Zamore, 1796- 1873, son till Antoine Zamore.
5 av 9
Zamores släkttavla
6 av 9
Man i kedjor. Foto: SVT Bild
7 av 9
Adolf Badin målad av G. Lundberg. Foto: Nationalmuseum, Stockholm.
8 av 9
Britta Zamore med Zamoreanska släktföreningens släktkrönika.
9 av 9
Rolf Ekelund med släkten inskriven i den runda släkttavlan

Uppsving för afroamerikansk släktforskning

Reginald Washington är en av de främsta inom afroamerikansk genealogi. Han är också den som är ansvarig för afroamerikansk släktforskning på arkivet och varje dag tar han emot mängder av förfrågningar från ättlingar till de slavar som kom till Amerika under hundratals år. Det här är ett intresse som är på uppgång, säger han.

Reginald Wasington berättar att det finns ett antal arkiv att leta i, men att man för det mesta inte kommer längre än till en notering om ett slavskepp som kom från Afrika med några hundra slavar i. Där fanns inga noteringar om vilka afrikanerna var eller vilket land de kom från.

Eftersom man oftast inte kommer längre än till slavskeppen förstår man att en del intresserar sig för den nya DNA tekniken som i stort kan visa vilken del av Afrika man härstammar från.

I de nationella arkiven i Washington DC kan man bland annat leta i folkräkningsarkiv, militära arkiv och pensionsregister. Men det finns också ett mycket användbart arkiv just för afroamerikaner som heter The Freeman Bureau.

The Freemans Bureau bildades den 3 mars 1865 och var en myndighet som skapades för att hjälpa frigivna slavar till ett liv i frihet. De bedrev bland annat sjukvård och hjälpte de frigivna slavarna att få arbete. År 1866 hade de öppnat 4000 skolor och 100 sjukhus, framförallt i södern.

De hjälpte även till med juridiska frågor som till exempel att få ut sin lön från tidigare slavägare. 

Reginald Washington berättar att många idag inte känner till att slavar kunde äga mark fastän att de var slavar. Information om det kan man hitta i ett annat arkiv vid namn Commissionary of Claims.

Commissionary of Claims var en myndighet som sattes upp för att ge tillbaka egendom som konfiskerats av armen under inbördeskriget. Det här är ett arkiv som naturligtvis gäller både svarta och vita, säger Reginald Washington. I det här arkivet hittar man mycket information som berättar om slavarna, till exempel vittnesmål i markstrider där frigivna slavar beskriver hur ägarna behandlat dem.

Förutom de federala arkiven, eller offentliga arkiven, finns en hel del privata arkiv, som till exempel plantagernas egna arkiv. Men de finns inte på The National Archives i Washington.

Reginald Washington säger att det är smärtsamt för många att läsa om slavarnas liv på plantagen. Speciellt när man får läsa om olika typer av övergrepp. Men samtidigt får man tänka på att det är en del av vår historia.

Romanen Rötter av Alex Hailey betydde ett stort uppsving när det gäller intresset för släktforskning, både för svarta och vita säger Reginald Washington. Men det finns många som ifrågasatt hur realistisk den är och hur sann släktforskningen är. Några tycker man ska göra en uppföljning och att det skulle bli en ny bra roman.

Om du klickar på Länkar i listen till vänster på den här sidan kan du gå in på The National Archives hemsida. Den är både informativ och har en sökfunktion.

Morian vid det svenska hovet

På 1700-talet var det bland franska hovdamer ansett som mycket elegant att ha en svart page som satt beredd att passa upp. Helst skulle det då förstås vara en liten pojke.

Och eftersom det som gjordes i Frankrike var på modet, så ville de svenska högreståndspersonerna inte vara sämre. Så även hit till Sverige kom det en liten rännil av personer med afrikanskt ursprung.

Vid den här tiden kallade man alla svarta personer för morianer. Den mest kände av dem var page och favorit vid Gustav III:s hov. Han hette Badin och föddes som slav i danska västindien. Han var inledningsvis lakej hos drottning Lovisa Ulrika.

Om honom har det skrivits böcker och han finns till och med avbildad på ett porträtt på Nationalmuseum (se bild ovan).

Men det fanns alltså fler. Eva Engblom är amatörforskare och hon har sökt i arkiven efter spåren av morianer. Hon uppskattar att mellan 50 och 100 personer med afrikanskt ursprung kom till Sverige från 1600-talet och fram till tidigt 1900-tal. De flesta av dem hade varit slavar, men några kom också på egen hand.

Hur Antoine Zamore kom hit vet man inte riktigt men man vet att hans liv här i Sverige i alla fall blev uthärdligt, kanske till och med bra.

Charles Antoin Francoi Zamore dyker upp i Sverige runt 1770. Han blir då anställd som lakej hos hertig Carl, som senare skulle bli Carl XIII. Med tiden blev han pukslagare med militär rang.

Antoines ättlingar har en livaktig släktförening, men hans tidigaste historia är höljd i dunkel.

Det var Antoines barnsbarns barnbarn, Gunnar Zamore som forskade i sin släkts historia, och det är Gunnars dotter Britta Zamore som idag har hand om fadern material.

I familjetraditionen har det sagts att Antoine kom från Algeriet, men numer är man ganska överens om att det nog bara var en anhalt på vägen. Sannolikt har han bott i Frankrike innan han kom till Sverige, det tyder både hans namn på och det faktum att han fått en musikalisk utbildning innan han kom till Sverige.

Antoine var en vuxen man när han kom till vårt land, ändå fick han spela rollen av exotisk lakej under sin första tid vid det svenska hovet. I släkten Zamore finns en muntlig berättelse bevarad som handlar om hur det gick till när Antoine en gång blev tillfångatagen.

Antoine berättade för sina barn och barnbarn om hur ett skepp med slavjägare kom till den afrikanska strand där han och hans syster lekte. De sköt på barnen med saltskott och tillfångatog honom, medan hans syster klarade sig.

Några få av alla de slavar som skeppades iväg som boskap från Afrikas kuster hamnade alltså på konstiga vägar i de olika europeiska hoven. Och om man jämför det liv Antoine Zamore fick här i Sverige med det som han hade fått som slav på bomullsplantageran i den amerikanska södern, så hade han det givetvis bättre. Han betraktades som en ägodel, men var ändå inte slav i dåtidens mening.

Han bodde först i en lägenhet i gamla stan. Han hade en hygglig lön, det man man se av kvittenserna från hovet, och han hade både piga och inneboende, en annan morian.  

Antoine Zamore ansökte med tiden om att få gifta sig. Det var inte alldeles enkelt. Antoine fick gå till kungen för att få tillstånd.

Prästerskapet i landet var tveksamma till det hela men fick ge med sig för kungligt inflytande. Hans hustru och han fick 6 barn tillsammans.

När hon dog gifte han om sig och i det nya äktenskapet föddes ytterligare 10 barn. Många av barnen som dör i späd ålder.

Britta Zamore räknar sina rötter från den yngsta levande sonen Carl Magnus. Han var nummer tolv i ordningen av de sexton och ändå yngst.

Antoine får en militär rang och blir pukslagare i den militära musikkåren. Med det jobbet följer också ett litet boställe i Upplands-Väsby, dit han flyttar med sin stora familj.

Att han blev just pukspelare fast han egentligen trakterade trumpet var ingen tillfällighet.

Precis som man hade för sig att ha svarta pager vid hovet ville man ha svarta pukspelare i musikkårerna och allra helst skulle han sitta på en vit häst.

Britta Zamores far Gunnar, som forskat fram det mesta om sin förfaders svenska historia har hittat uppgifter om att man under vissa perioder, då man inte kunnat finna någon svart pukspelare helt enkelt målade en vit person med svart färg.

Benjamin från Kenya sjunger sin släkthistoria 

För de afrikaner som blev tagna som slavar finns det nästan inga möjligheter för deras ättlingar att hitta rötterna i Afrika. Där har annars traditionen varit stark när det gäller att hålla släktberättelser levande.

Benjamin Modenjo, 35, är lärare från Kenya. Hans far hade sex hustrur och Benjamin har 39 syskon. Han kan sin släkts historia dels genom sång som levt genom generationer, ända ned till 1600 talet. Men det finns också ett mycket praktiskt sätt att hålla koll på vem som är släkt med vem, och det handlar om första bokstaven i släktnamnet.

I Kenya, ett land med 31 miljoner medborgare finns 42 stammar och nästan alla av dem har egna klaner. Genom att höra en persons namn, oavsett om han eller hon är i till exempel Sverige, vet man vilken klan de tillhör. Benjamins klan har bokstäverna  M och E.

Benjamin berättar att inte alla släktingar finns med i sångerna. Man måste ha utmärkt sig på ett eller annat sätt för att bli hågkommen. Varje klan hade ett traditionellt yrke tidigare, till exempel som i Benjamins släkt där de var skatteindrivare till kungen eller på den andra släktgrenen där de var bryggare. Om man kommer från en släkt med krigare kan sången handla om de som varit framgångsrika i ett krig till exempel.

Benjamin poänterar att det är viktigt att kunna sin släkts historia, inte minst när det kommer till giftermål.  Man får inte gifta sig med någon från den egna klanen. Men det som händer i dagens Kenya är att man inte alltid kan sin historia, två personer kan med andra ord råka gifta sig med varandra fastän de är nära släkt med varandra.

Fler flyttar till städerna, och där vill många vara moderna vilket ibland innebär att man inte behåller sitt ursprungliga namn. På så sätt tappar många sin identitet. 

Om jag möter någon som har namnet James Scott kan jag inte tolka hans rötter, säger Benjamin. Men om jag får höra hans afrikanska namn vet jag hans historia, till exempel kan våra stammar varit ovänner och krigat för hundra år sedan. 

Miniserie- Runda antavlor med mycket plats

Det kanske vanligaste sättet att visa sin släktforskning är att göra ettträd, där anfäderna bildar rötter och ättlingarna grenverk. Men Rolf Ekelund kom för snart 60 år sedan på ett annat sätt att rita upp släkten. Han fick helt enkelt en snilleblixt – på en kräftskiva.

-Värden bad mig att hänga upp lyktorna till festen och när jag vecklade ut pappgubben-i-månen så fick jag en snilleblixt ”Det är klart att det är så jag ska göra!” Resultatet blev en släkttavla med Rolf själv i mitten och 10 släktled i cirklarna utanför.

-Jag vet inte om jag var först med det här, men jag tror det, säger han. Rolf Ekelund har hållit på med släktforskning hela sitt liv, och hans antavla är nästan helt fylld med namn och uppgifter. Man får skriva snyggt och smått, men klarar man det får man inte oerhört mycket information på en begränsad yta.

Rolf har samlat informationen om alla de namn som finns på tavlan i två tjocka volymer. Han räknar med att han lagt ner i alla fall 100 000 timmar på sin släktforskning. Har det varit värt det?

-Ja vad skull jag gjort annars? svarar han.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".