Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Släktband återkommer den 20 november 2017

Gårdsöden och samisk forskning

Publicerat fredag 3 mars 2006 kl 12.00
1 av 8
Johannes Marainen
2 av 8
Bokomslaget till Karesoando samesläkter
3 av 8
Betty som brudtärna.
4 av 8
Klara Nilsdotter
5 av 8
Signe och Gustaf på verandan till lanthandeln Sandebo, Brokind
6 av 8
Den vita kistan utanför Betty Karlssons hem
7 av 8
Klara Nilsson med barnbarn
8 av 8
Lindhem. Foto: Betty Karlsson.

Gårdsforskning

Många släktforskare upptäcker att deras förfäder i stort sett stannat på samma gård och i samma trakter i långa tider. Därför har det blivit allt vanligare att forska med gården som utgångspunkt.

Lisbeth Petersson och Barbro Behrendtz har skrivit en 400 sidor lång bok om byn Broddebo som ligger några mil söder om Linköping i Östergötlands län. 


 

Lisbeth, som har anknytning till byn, har knackat dörr, pratat med gårdsägarna och samlat in brev, fotografier och gårdskartor. Barbro har kompletterat uppgifterna genom att göra djupdykningar i de äldre arkiven.

Att skriva en bok om en bygd kan bli hur lång som helst, säger Barbro Berendtz. Man måste hela tiden begränsa sig, annars skulle det bli flera böcker. Lisbeth och Barbro säger att de ändå försökt prioritera kvinnorna eftersom de annars lätt kommer bort i historien.

Boken börjar med ett citat av Klara Nilsdotter, som syns högst upp på sidan. Hon säger 1934;

”Min gång genom livet har inte varit någon vandring på rosor. Jag har rustat ut 14 lik från detta hus under mitt liv, men Min framtidsdag är ljus och lång. Den räcker bortom tidens tvång.”

Klara Nilsdotter var bondhustru och på 14 dagar dog i samma hus hennes mamma, två barn och systersonen. Två år senare dog nästa barn och 1914 sonen Elving. Klara födde nio barn på 13 år. Senare utvandrade två till Amerika. Av Klaras nio barn var då bara tre kvar i hennes närhet.   

Att utgå från gården i sin forskning skiljer sig en hel del från traditionell släktforskning säger Barbro Berentz.

-Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn och vem som kommer att bo på gården. Och det blir många gripande öden när man följer en människa från vaggan till graven.

Ett exempel på ett sådant öde är Betty Karlsson som tidigt blev moderslös. Första bilden visar henne som uppklädd vit brudtärna. På sista bilden ser man den vita kistan hon önskade utanför hennes hem.

Så här skriver hennes dotter Eva Stina Larsson ;

”Den 21 mars 1947 dog min morfar. Bara några dagar tidigare hade mamma blivit opererad på Västerviks lassarett. På den tiden kallades det kräfta.

Jag blev så rädd och orolig att jag sällan kunde vara glad. Kräftan spred sig till skelettet så småningom. Mammas stora önskan vara att få leva tills jag var konfirmerad och det fick hon.

Jag levde i stor skräck i 6½ år men jag visste ju hela tiden att pappa och jag inte skulle få behålla henne.

På måndagkvällen den 26 oktober 1953 kl 18.55 somnade min älskade mamma in. Pappa och jag sov inte mycket den natten. Hur skulle vi orka fortsätta?

Mamma hade talat om precis hur hon ville ha sin begravning. Hon berättade att hon ville bli begravd på Gärdesrums kyrkogård och att jag skulle ha den grårutiga kappan på mig och bära kort slöja.

Hon berättade hon att hon ville ha en vit kista. Så fick jag gå svartklädd i nio månader efter det att mamma dött. Det var så på den tiden.”

Barbro Berendtz berättar att hon i kartläggningen av byn lägger ut all insamlad fakta på köksbordet likt ett puzzel. Alla bitar måste passa ihop. Men ibland stämmer inte den information vi fått från gårdsägarna med de faktiska arkivhandlingarna.

- Då får vi ta oss en ordentlig funderare och börja om från början, säger Barbro Berendtz.

På frågan om en bok som handlar om en by inte kan upplevas intern, svarar de båda att de fört in fakta som intresserar många andra också, till exempel fakta om storskiften och om hur telefonväxeln fungerade när den kom till byn.

Det finns också en ordlista som förtydligar vissa ord som inte längre är i dagligt bruk. Vem vet idag till exempel vad lägersmål är?

Vi läser om Karl Peter som 1857 dömdes för lägersmål med pigan Sofia Helen. 1860 upprepade han brottet med samma kvinna. Den 14 februari 1864 då barnen var 6 och 3 år gamla bodde Sofia Helen i Sjövalla. Vid en skogsbrand som också antände deras hem, blev båda barnen innebrända. Nu var hon inte bara utfattig, utan också barnlös. 

Den första juli samma år gifter sig Karl Peter med en annan kvinna, Karolina Sofia och får 9 barn.

Lägersmål var könsumgänge mellan ogifta var åtalbart ända fram till 1855. Böterna var då 32 skilling för kvinnan och dubbelt för mannen.

Längst  bak i boken ”Broddebo- historien om en by” finns ett personregister som gör det lätt för släktforskare och andra som är intresserade av att hitta personer med anknytning till byn i boken.

Lars- Lars- Lars- Lars

Johannes Marainen har forskat i nordsamernas släkthistoria, och resultatet har blivit en bok ”Karesuando samesläkter”. Ytterligare en bok är redan klar och bara väntar på att tryckas.

Den som letar efter samiska rötter i kyrkböckerna hamnar snart i krockar mellan den samiska kulturen och det svenska prästerskapets sätt att hantera den. Samernas egna namn försvenskades och förändrades, vilket faktiskt ibland har gjort släktforskningen enklare.

Det var vanligt att prästerna  gjorde efternamn av förnamn och att man gav samerna namn efter lyten och speciella kännetecken:

Ett exempel på det är till exempel familjen Blind, ett namn som alldeles säkert kommit sig av att någon tidig anfader var blind.

I Marainens släkt finns ytterligare ett exempel; familjen hette från början det samiska ordet för ”skägg” men gjordes i böckerna om till halvskägg.

-Det var nog någon som var lite modern och anlade mustasch, tror Marainen.

Samernas eget namnbruk anger vilket släktled man har, eller uttryckt på annat sätt; namnet berättar vem man är, inte vad man heter. Johannes Marainen heter översatt till svenska ”Lars-Pers-Henriks-Johannes”. Namnet berättar att Johannes far hette Henrik, farfar Per och farfarsfar Lars.

I samiskan finns det dock olika varianter av till exempel namnet Lars, självklara varianter för den som äger språket. Men de svenska prästerna förenklade och skrev alla varianter av till exempel Lars som just Lars, vilket resulterat i att man kan finna kyrkboksanteckningar som påstår att en person hetat Lars-Lars-Lars-Lars.

Johannes Marainen tror att samerna lät de svenska prästerna hållas med sitt försvenskande av deras namn i kyrkböckerna. Samerna visste ju bäst själva vad de hette.

-Jag själv visste till exempel inte att jag hette Johannes Marainen förrän jag började skolan, berättar han.

I den samiska kulturen är det självklart att hålla reda på hur man är släkt med andra. Som släkt räknas alla som ingår i släkten, även på långt håll. Det innebär också att giftermål mellan kusiner är mycket ovanligt. Johannes Marainen förklarar att han när han växte upp kallade inte bara sin mormor för mormor, utan också alla hennes systrar, och likadant var det på manssidan.

-Jag tänkte verkligen på dem, och gör fortfarande, som mina mormödrar allesammans, säger han.

Marainen har alltså skrivit ner de nordsamiska släkternas historia för att de inte ska glömmas bort. I det traditionella samiska arvet var det annars självklart att man kunde sin egen muntliga släktberättelse. Men i takt med att samebyar splittrats, inte minst genom tvångsförflyttningar till andra platser så har mycket gammal kunskap gått förlorad.

Och eftersom släkthistorien är viktig bland samerna har också släktforskningen fått allt mer utrymme. Under samiska veckan i Umeå som pågår i början av mars är släktforskning en av punkterna på programmet.

Johannes Marainen har hittat spännande berättelser från sin egen släkt i sin forskning. Hans farfars far dömdes för renstöld till att sitta på Torneås fästning. Men det berättas att han var nåjdkunnig och kunde trolla sig ut därifrån, detta ska ha skett vid flera tillfällen. Till slut förflyttades han ner till Carlstens fästning på Marstrand, men också därifrån tog han sig ut, den här gången hade han dessutom sällskap av en son.

-Jag vet inte hur de tog sig iland från Marstrandsön säger Johannes Marainen, men jag vet att man hann ifatt dem och att båda sköts någonstans i södra Bohuslän.

Idag bor han själv på västkusten, bara några mil från Carlstens fästning och har gått runt där med sina barn och barnbarn och funderat på var deras farfars-farfar kan ha suttit fängslad.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".