Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Släktband återkommer den 20 november 2017

Nattmän, Rackare och släkthemligheter

Publicerat fredag 10 mars 2006 kl 12.00
1 av 5
Kaj Jensen
2 av 5
Lasse Eriksson. Foto: SVT Bild
3 av 5
4 av 5
5 av 5
Rackarglas från Jylland. Foto: Blicheregnens Museum, Danmark.

Nattmän

Svenska barn skrämdes långt i på 1900-talet med sotaren. I Danmark hotade man på samma sätt barn med att nattmannen skulle komma och ta dem om de inte skötte sig.



De här två hoten var egentligen ett och samma. De personer som kallades nattmän i Danmark och i delar av Sverige hade också ett annat namn,  rackare, och en av deras många uppgifter var att sota skotstenar.

Kaj Jensen bor i Hallsberg men har sin släkthistoria i Danmark. På sin farmors sida har han funnit nattmanssläkter ända ner på 1600-talet. Och i hans släktforskning träder en grupp människor fram som levt utstötta, vid sidan av samhället.

Nattmansyrket är gammalt. Redan i början av 1500-talet bestämde den danske kungen att instifta regler runt arbetet.

Den som anställdes som nattman eller rackare fick oftast ett litet hus att bo i, på ofri grund och utanför samhället, men dock en bostad.

Nattmännens uppgifter var att hjälpa bödeln. När han avrättat en person måste kroppen tas om hand, och det gjordes av rackaren.

Han tog också hand om och grävde ner självdöda djur på en speciell plats. Hästar åt man inte vid den här tiden utan de skulle slaktas och flås. Köttet grävdes ner, också det var en uppgift för nattmannen, eller rackaren.

Förutom detta sotade de skorstenar, tömde latriner och tog hand om kropparna efter människor som tagit livet av sig.

De där jobben som ingen ville utföra, de gjorde nattmännen sammanfattar Kaj Jensen.

-Nattmännen, eller rackarna, betraktades som orena och levde helt avskiljda från de andra i samhället, säger Kaj jensen.

Det fanns till exempel på krogarna speciella rackarglas, som hade en särskild fot som avvek från alla andra så att ingen hederlig kristen skulle behöva riskera att av misstag få samma glas som rackaren använt.

Om rackaren alls släpptes in på krogen så fick han en huggkubbe att sitta på, och när rackaren gått vändes den upp och ner så att ingen av misstag skulle komma i kontakt med samma sittyta.

Nattmansyrket går, precis som de flesta andra yrken, i arv från far till son. Kaj Jensen har funnit exempel på kvinnor som dömts till stränga straff och som erbjudits att som alternativ till straffet gifta sig med nattmannen.

-I de fall av den sortens erbjudanden som jag funnit har alla kvinnor tackat nej och tagit sitt straff istället, säger han.

Kaj Jensen har sett att nattmännens liv gestaltade sig annorlunda än vanliga danskars. Man levde ofta ihop utan att vara gifta. Han har i sin forskning också sett exempel på att en nattman levde ihop med två systrar.

I Danmark finns, förutom alla de vanliga folkbokföringsarkiven, också ett speciellt nattmansregister som ständigt fylls på med nya uppgifter.

Kaj Jensen har haft mycket stor nytta av det danska nattmansarkivet, liksom av arkiv från tukthuset i Viborg på Jylland. Det var en anstalt dit man skickade människor som skulle ”korrigeras” och vid 1700-talet hamnade många av hans släktingar där. Vid den här tiden organiserade man samhället på nya sätt, och många av nattmännens uppgifter försvann eller sköttes av andra.

Arbetsuppgifterna försvann men människorna fanns kvar och var lika avskydda som tidigare. Många av dem började vandra som till exempel glasmästare, men eftersom lösdriverilagen stadgade att man måste ha en fast bostad och arbete hamnade människor av nattmanssläkt ofta i fängsligt förvar.

Nattmanssläkterna på Jylland blev också en bit in på 1800-talet utsatta för det som kallades ”Den stora Rackarjakten”. Alla nattmän man kunde finna infångades och sattes i fängsligt förvar. Familjerna splittrades och barnen placerades ut i vanliga danska hem.

Allt fler unga släktforskar 

I forskarsalen på SVAR i Ramsele ser man att allt fler yngre som släktforskar. Ingela Nilsson, som är lärare i en gymnasieklass i Umeå, tar varje år med sig en klass till SVAR.

Där får de lära sig de grundläggande kunskaperna i släktforskning och leta i kyrkböcker från hela Sverige.

I Släktband har vi många gånger berättat om släkthemligheter. Det har handlat om självmord, skamliga sjukdomar, dråp, brott och så kallade oäkta barn. Inte sällan är det de äldre generationerna som försökt dölja det här, men den yngre generationen verkar förhålla sig friare till sånt som förut var skambelagt.

Ingela Nilsson själv började släktforska när hon förstod att det fanns släkthemligheter i hennes familj. Hon klev in på Lunds landsarkiv och fann där släktens hemligheter.

För många av gymnasieeleverna är det första gången de tittar i gamla arkivhandlingar. Och nästan alla vill fortsätta  forska framöver efter den intensiva veckan i Ramsele.

Kvinnounderkläder i arkivet Carolina Rediviva

Ståuppkomikern Lasse Eriksson är också historiker och släktforskare. Han har skrivit två böcker om kvinnor i hans frus släkt, och i arbetet med den första snubblade han över en märklig historia.

En av hans frus anförvanter skrev mycket i sin dagbok om en manlig bekant. Lasse Eriksson blev häpen när han upptäckte hur den mannen skrivit en hel bok om bordellivet i Uppsala på 1800-talet. Ännu mer häpen blev han när han upptäckte att man på biblioteket Carolina Rediviva hade ett par lådor med kvinnounderkläder som samme man hade lämnat in.

-Jag blev förskräckt, tänk om mannen hon umgicks med i själva verket var en bordellbesökare! säger Lasse Eriksson.

Men man läser alla uppgifter man finner i arkiven med sina egna filter påpekar han, och berättar hur han av en ren tillfällighet förstod hur alltsammans hängde ihop.

-Jag arbetade på en teater i Stockholm samtidigt som jag slet med frågan om de konstiga fynden i arkiven och jag berättade för min påklädare om alltsammans. Han var homosexuell och sa direkt att ”Vet du jag tror inte han besökte bordellerna- han arbetade nog där”.

Det var tydligen inte alldeles ovanligt att män arbetade på bordellerna utklädda till kvinnor. På så sätt kunde de homosexuella män som besökte bordellerna slippa skylta med sin läggning , som ju var straffbar vid den här tiden.

För Lasse Eriksson var det mycket bättre att skriva om människor i sin frus släkt än om sin egen.

-Man blir inte lika bunden av vad människor tycker man ska få lov att säga, man bestämmer själv. Två böcker har det blivit om kvinnor i hans frus släkt. ”Boken om Gerda” och ”Den elektriska damen”.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".