MINNET AV ETT ANTAL BENSINMACKAR
Lever som gigantiskt asfaltkokeri i mitt bakre huvud. Jag kan än idag drömma mardrömmar om hur jag klämmer fingrarna när jag rengör sämskskinnen i den primitiva vevmaskinen som pressar ur allt vatten.
Där står vi varje lördagseftermiddag i bensinmacken som är närmsta granne med den stora frikyrkan som flyttat in i biografen. Det heliga och gudliga växer och vi rengör vår Taunus så att den blänker som Afrodites mjuka och skära skinkor.
Den vackraste sommardagen skulle vi alltid vaxa bilen. Detta tog minst sju-åtta timmar. Vi gned och gned och svetten rann. Bilen blev blågrön som den alltid varit.
Jag och pappa satte oss och pustade i gräset och drack lingonsaft . Bilens plåt var en savann i krom och blankmetall. Den slutade aldrig.
Ovanför oss satt en gök och testade sitt läte. Från en hög tall hördes hackspetten hosta och knacka i stammen och på så vis hälsa sommaren välkommen. Redan innan en vaxning kände jag en lätt huvudvärk.
Jag föreslog att vi skulle gå och bada men det blev bara en vattenslang över skallen och där stod vi bakom farmors och farfars hus och runt omkring oss doftade det från hundkäx, blåklockor, äppelblom, hundlokor och massor av ormbunkar, rosor, hallonbuskar, små blå blommor som saknade namn och från våningen högst upp i huset hördes det en svajig jazzlåt som kom från morbrors vevgrammofon.
Om jag testade med att hävda magont eller förkylning gick det sällan hem.
”Det är bara att hugga i! ” var alltid kommentaren.
Så där stod vi en hel dag och gned så att fingertopparna tappade känseln och ovanför oss kom en evig kavalkad av flygplan på väg mot Norge.
Allt var så himmelskt vackert och vidunderligt att det var svårt att andas. Ofta tänkte jag att detta kommer jag att minnas så länge jag finns till.
Att tvätta och polera bil var allas helg- och semesternöje året runt.
En vanlig lördag hördes det hur hundratals bilradioapparater spelade upp Svensktoppen och ”Lyckliga Gatan ” med Anna-Lena Löfgren . Detta fyllde kvarter efter kvarter i vår förort.
Särskilt under vårmånaderna. Vattenslangar ormade sig runt och runt. Om man tog en hastig promenad kunde man höra hur musiken ekade och studsade kring sluttningarna av Brunkebergsåsens utlöpare norrut.
Samtidigt hördes hundskall och hammarslag från båtvarvet vid Edsviken.
Luften fylldes av brandrök från flitiga villaägare som brände fjolårslöven i de bortersta hörnen på tomterna.
Andra sommardagar stod jag genomdränkt av svett och grävde bakom vårt radhus.
Där skulle det bli en altan. Jag baxade upp feta stenblock, drack hinkvis Pommac och hade alltid en transistorradio bredvid mig i altangropen.
När sommardagen var som hetast och vackrast fick jag makabra associationer till de som tvingades att gräva sina egna gravar av nazisterna.
Fast då fanns nog inga transistorapparater.
Troligen inte heller någon Pommac.
Genom alla dessa minnen från en ensam vandring genom tonårsprärien stiger en blå blues som får mig att vilja göra om allting igen .
Jag tog aldrig något körkort. Bara en sådan sak. Sämskskinnsmonstren skrämde mig och jag visste inte hur jag skulle förklara det. Så förvandlas detta till en hymn eller en ballad som brinner för evigt i mitt minne.
Detta kanske är vad kuplettförfattaren menade med uttycket ”livet på en pinne”. Idag är bensinmackarna små varuhus där du troligen kan gifta dig , gå på bio och köpa korv med bröd och en hel kasse nya cd-skivor med både jazz och Jim Morrison.
KJELL ALINGE
