FORNSTORKENS DAGAR
Jag står i vår våning i Gamla Stan. Jag har lämnat hemmet. På ett yrselframkallande förlagsparty på Sturegatan,där Wahlström och Widstrand huserar träffar ,jag Claes och gamle skolkompisen Lennart. Vi står och gungar i takt under kristallkronorna i takt med Axel Liffner och Karl Vennberg.
Vi betämmer oss för att slå samman alla påsar och hitta en stor partylägenhet. Vi hyr den för 800:- i månaden. När vi flyttar in blir det kalas. Varannan kväll. Jag vrickar foten vid bushållplatsen för inkommande bussar norrifrån. Vid Norra Bantorgets ödsliga cementrefuger.
Jag kan inte sova på natten. Jag tar en trög buss till Sundbyberg. Ute är det yrsnö. I Sumpan hålls det inträdesprov till Journalisthögskolan. I en lokal med vass lysrörsbelysning. I en kort paus serveras det muffins och svagt kaffe.
Jag är nära att somna mitt i ett formulär med talserier. Jag funderar över om det ryms mera i en liter jämfört med ett hektopond. Alla mina minnen från fysiklaborationerna studsar runt i skallen. Jag går på autopilot och fyller i alla papper innan jag tuppar av. Sedan tar det några veckor och jag får ett högtidligt papper i posten till vår nya lägenhet i Gamla Stan.
Det står att jag har klarat provet. Det är bara en på tio som gör det. Jag är välkommen. Fast jag gjorde testet mitt i värken efter vrickningen och noll sömntimmar. Jag bestämmer mig för att journalistbanan nog faktiskt är min. Jag tänker mig en liten blygsam start som Italienkorrespondent.
Jag kan inte språket. Underbart! Bellissimma! Då är jag objektiv och neutral. Just som en nyhetsrapportör aldrig kan vara. Men bör vara. Okunnigheten upphöjd till dygd Men att låtsas går ju som på räls. Agne Hamrin var en tidig hjälte. Rätt olik Marc Bolan i T. Rex men ändå lika oåtkomlig.
Jag traskar runt i vår åttahundraspännslägenhet. Jag har fått välja rum. Eftersom jag betalar mest. Kapitalismen råder. Korkat ord för en blåfrusen debatt .Redan första veckan ställer jag mig i fönstret mot Västerlånggatan och håller ett brandtal .
Som en parodi på det som hörs på första maj. Vår värd , Direktör Ruben( jo han heter så) inkallar oss till ett möte i PK-huset och vi tvingas skriva in tillägg i vårt kontrakt där mitt tilltag brännmärks .
Sedan läggs det till att om något liknande inträffar upphävs alla våra rättigheter. Mina kompisar är ilskna och jag utpekas än en gång som Samhällets Fiende nummer Ett.
Efter några månader är allt stoppat under mattan. Jag spelar Leonard Cohen och The Doors.
Jag vräker på med Jefferson Airplane. Mitt musikval kallas ”reaktionärt”. Min kompis Claes har flyttat ihop med en annan kompis som heter Gunilla. De spelar vietnamesiska sånger dygnet runt. Det påminner om ett exotiskt och ylande djurplågeri. Det känns som ett angrepp tvärs genom väggen från den världsomspännande kommunismen.
Som makabra myggbett. Leonard mixad med hyllningsångar till ordförande Mao. Detta är en mycket tidig form av världsmusik. Alltså den mixen. Airplane, Hendrix, barnkörer från Vietnam , några klassiska symfonier och en skvätt Miles Davis.
Fast ibland kommer någon i i mitt rum och lånar allt av min” reaktionära ” musik och jag blir lyssnare till ett återfall i borgerlighetens malpåse.
Kommunismen röstar jag på i lokala val flera år tidigare. När saker lugnar sig och allt blir Lugna Gatan träffas vi i köket. Jag lagar burkpotatis och serverar den tillsammans med matjessill. I vårt dammiga kök med utsikt mot Prästgatan står en TV med myntinkast. Jag ser Bröderna Cartwright och ryska stumfilmer. Stumfilmerna slutar aldrig .
Mitt i rummet finns också några plastskyltar om enkelriktning som jag släpar hem sent en natt. De står utanför Dramaten. Jag kastar några spadar och hackor ner i vattnet just när en fet snutbil kryper runt hörnet. Den fortsätter in på Birger Jarlsgatan. Jag hukar mig bakom ett plank och bär hem skyltarna till Prästgatan .
Claes vandrar runt i lägenheten , röker pipa och pluggar till psykolog. Sak samma med den mumlande Lennart. På kvällarna har de möte i en lokal FNL-grupp i Gamla Stan.
De diskuterar vilken sorts ägg som ska inhandlas till USA-ambassadören Holland. Jag känner mig hungrig. Blir snudd på häpen när knäppgökarna faktiskt också langar mängder av äggkartonger i riktning mot USA –imperialismen . Under ett soligt avbrott i vår samlevnad säger Claes att jag är ämne till en sagolikt bra agitator.
En diktator kan bestämma vilken äggsort som ska brukas. Ägg från frigående höns? Frågorna hopar sig. Jag går på bio. Jag hamnar på Journalisthögskolan
Mina lägenhetsgrannar imponeras, En känd TV-frågesportvinnare som kunde allt om dubbel kvastfening, slamkrypare och andra fjälliga och fula fiskar heter Ulf. Han har en pappa som har mottagning i Gamla Stan.
Herr Hannerz .Han är läkare. Jag åker på halsfluss om och om igen. Jag träffar doktor Hannerz. Han vill knipsa bort mina halsmandlar. Men nix .Febern får Jim Morrisons musik att låta grymt bra. Ingen säger grymt år 1967.
Jag sitter i Sergelteaterns biolokal och ser Alain Delon krypa runt på hustaken i Paris med ett gevär med kikarsikte. Han har en röd BIC-tändare. Jag köper en likadan i Konsumbutiken vid tunnelbanan. Det är där jag köper min burkpotatis. Tändaren kostar 12 kronor. Mycket billigare än min första cykel som kostar 39 kronor Jag röker utan fatta varför.
På Journalisthögskolan är det avbrott i lektionerna för rökpaus. Delonfilmens titel är ”Samauri Killer”. Detta är knappast vad en agitator ska ha på sin Topp Tio-lista.
KJELL ALINGE
