Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Lokal sport från Dalarna hör du i P4 Dalarnas lokala sportsändningar på söndagar. Vi finns givetvis här...

The end - oh yes! :)

Publicerat måndag 5 januari 2009 kl 05.37
Anna Haag som totalt slutade sjua i Tour de ski 2008/2009

Så var årets Tour de Ski till ända, det känns lite smått vemodig och en känsla av tomhet fyller kroppen. Men samtidigt en otrolig lättnad och glädje av att det gick så himla bra!

Tour de ski var ett av två stora mål som jag hade inför denna säsong när jag i våras skrev ned vad jag ville åstadkomma med säsongen 2008/2009. Jag skrev då att jag ville bli topp-tio i den totala Touren, men då insåg jag nog inte hur tufft det skulle bli. Det insåg jag nog inte förrän årets tour drog igång den 27 december. Inte förrän den femte etappen var jag upp topp-tio, trots att jag hade gjort bra lopp innan det så hade jag inte lyckats klättra över det magiska sträcket en ända gång! Trots det höll jag hela tiden modet uppe och fortsatte sikta mot toppen.
Så på sprinten i Nove Mesto klättrade jag äntligen upp och blev sjua efter att jag lyckats gå och vinna B-finalen. Kanske var det för att jag inte hade så höga förväntningar på mig själv inför sprinten som jag kunde åka avslappnat och fokusera på att göra mitt bästa.. Trots att jag inte hade höga förväntningar hade jag stora förhoppningar om att samla så mycket bomussekunder som jag bara möjligen kunde, och det skulle jag ju bara kunna göra om jag åkte riktigt, riktigt bra på sprinten. Jag som aldrig tidigare gått vidare från kvartsfinal, och gångerna jag har gått vidare överhuvudtaget är lätträknade. Känslan att vara stark i en sprint är mäktig! Sprinten gav mig lite självkänsla inför de två återstående etapperna.
I fjol åkte jag riktigt bra på det klassiska masstartsloppet i Val di Fiemme och jag hade en förhoppning om att försöka upprepa detta även i år. Egentligen hade jag väl inget val om jag ville behålla min topp-tio placering. Jag satsade friskt från start och åkte riktigt starkt på andra varvet, kanske lite väl hårt då jag inte riktigt kunde hålla min placering in i mål. Jag gick dock in som en mycket nöjd 8:a och lyckades klättra upp till nionde plats i sammandraget, häftigt!
Efter loppet började jag direkt att ladda inför ”the final climb” och kunde knappt bärga mig tills jag fick starta. Jag hade ju pratat så vitt och brett om min målsättning och kände att jag ”bara måste” lyckas med den, för annars visste jag inte vad jag skulle ta mig till med mig själv. Jag försökte intala mig själv att jag hade gjort det bra hittills och att det inte skulle spela någon roll hur jag åkte upp i slalombacken, men det gick helt enkelt inte! Jag skulle bli topp-tio totalt, inget snack om saken! Så kvällen innan hade vi det vanliga ”åkarmötet” där vi gick igenom dagen, och jag fick för första gången se hur startlistan såg ut inför den avgörande etappen… Jag hade tagit för lätt på min uppgift, hur skulle jag kunna hålla undan från norskorna? Och Roponen, vilken form var hon i? Men skärpning Anna, tänkte jag, du ska sikta framåt, skit i dem bakom dig. Ditt fokus är framåt… Och jag började förbereda mig på hur trött jag skulle bli i backen, hur jag skulle orka plåga mig och hur jag skulle lägga upp loppet. Jag tänkte på fjolårets race, då jag gick ut lite för lugnt och tappade i inledningen men ändå blev helt sjukt trött i backen. Sen slogs jag av en tanke; jag har ju inget att förlora inför denna etapp, jag måste göra det annorlunda än i fjol. Alltså bestämde jag mig för att köra rejält från start och hoppades på att jag skulle ha så mycket krut kvar i kroppen att jag skulle orka hela backen.
Muranen startade omkring 17 sekunder före mig och när jag såg de framför mig sticka iväg, en efter en, kom ett lugn över mig och jag kände på mig att jag skulle klara av att plåga mig i år. Och jag kände att jag hade allt att vinna på att köra från start, sen fick det bära eller brista. På slingan inne på stadion lyckades jag plocka 5 sekunder på Muranen, men sedan drog hon iväg igen när vi kom ut på det lättåkta Marcialonga-partiet som tog oss till backen.
När jag kom fram till backen insåg jag att jag började plocka på Muranen direkt och jag kände mig förvånansvärt pigg. Lite längre fram såg jag också Arianna Follis, men då blev jag faktiskt lite orolig och började fundera på om jag kanske hade kört FÖR hårt.. Dock slog jag snabbt bort dessa tankar ur huvudet, och började istället peppa mig själv att pressa mig mer. Muranen åkte jag ikapp ganska snabbt men Follis bet i bra och bakom mig närmade sig norskorna med Johaug i spetsen. Nu började också jag känna mig lite mer sliten och trots att vi närmade oss Björgen kände jag att jag fick slita för att hänga med i Follis tempo. Jag försökt dock ”åka” skidor hela vägen upp i år, och på så sätt få med överkroppen mer än dem som ”växlade ned” till kärringväxeln. På så sätt lyckades jag åka ifrån Follis, men åt Johaug fanns inget att göra. De sista 800 metrarna in mot mål kändes som en evighet och jag kände mig fortfarande inte säker på min placering, så jag plågade mig framåt och började ana slutet på backen. Johaug gick in ca 10 sekunder före mig och Follis kanske lika mycket bakom.. Men hennes målgång lyckades jag missa, för då låg jag och kippade efter andan i målfållan, otroligt nöjd men helt slut!
Jag gick in som sjua, plockade 2 placeringar i klättringen upp mot målet och hade dagens sjätte bästa tid trots att jag var 1.06 min bakom Johaug och kring minuten bakom Steira! De tre sista etapperna blev bättre än förväntat: 7:a, 8:a och 6:a, och 7:a totalt i Tour de Ski 2008-2009! Snacka om en bra inledning på 2009!
Så summa summarum var detta min bästa prestation någonsin, jag har varit otroligt jämn de här sju racen och har inte haft någon direkt svacka medan min topp var idag och på sprinten i Nove Mesto! Jag höll ihop, både fysiskt och mentalt, trots att det i år var lite annorlunda mot i fjol då jag kunde ta skydd bakom Charlotte’s framfart. I år fick blev det ett annat läge då hon i sista stund fick kasta in handduken. Det var lärorikt för mig att inte ha någon att söka skydd bakom, även om media har varit otroligt snälla mot mig! :)
Nu sitter jag i bussen på väg till München där vi ska övernatta tills i morgon då vi reser vidare hem mot Svearike och med flera erfarenheter rikare och en riktigt fin skalp att bära med mig inför fortsättningen!
Tack för alla hälsningar, kommentarer, peppningar, tips m.m. som ni skickat mig, både här på sidan och via mobilen! Det värmer och det känns fantastiskt att så många tror på mig, TACK!!
Nu flyr jag verkligheten ett par dagar, ska umgås med mina kära och bara må gott och ladda batterierna både psykiskt och fysiskt!
Så bli inte oroliga om uppdateringen står still ett tag på sidan, det är en medveten handling av mig för att samla mina krafter och komma tillbaka starkare än någonsin! :)
Lyckliga men trötta hälsningar!
/Anna

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".