"Radio behöver inte vara så himla äkta"

Stefan Wermelin. Foto: Johan Ljungström
Stefan Wermelin. Foto: Johan Ljungström

Stefan Wermelin är en av de radioprofiler som skulle kunna ge public service ett ansikte. Om det inte vore så att troligen ganska få av de hundratusentals människor som känner igen hans röst också vet hur han ser ut. Men här är han.

Publicerat tisdag 3 maj 2005 kl 13:20

Förutom arkivgrävarsuccén Livet är en fest, där han och Staffan Schöier i en vindlande resa dokumenterade svensk nutida musikhistoria, och Svenska Ord Story, spelar han varje vecka en osannolik men samtidigt helt logisk samling plattor från Radioarkivets alla hörn. En folkbildare helt enkelt. Och han har fått två Grammisar för det, trots att musikbranschen får se sina superhitar bli helt förbigångna av denna långa man. Vi har fått en pratstund med honom om radion och musiken.

Vad skiljer Wermelin, programmet, från andra radioprogram?
– I de flesta andra program här på radion är pratet huvudsaken och musiken det som spelas emellan. Det är inte riktigt så i mitt program. Jag skulle inte kunna sitta och prata med någon från Paradise Hotel och sedan spela mina låtar, det skulle bli väldigt konstigt. Jag ägnar mig åt det som jag har framför mig och just nu är det den här skivan och programmet blir därför väldigt starkt färgat av mig och mitt intresse för musiken.

Hur sätter du ihop ett program?
– Oftast börjar det med att jag hittar en låt som känns som en bra öppningslåt och sedan känner jag in vad som skulle funka som nästa låt. Det behöver inte vara tematiskt, utan det kan vara en känsla, att nu skulle just det här behövas. Jag försöker skapa en variation som ska vara njutbar för lyssnarna men också slå på och kräva lite av dem.

Du fick en Grammis, juryns hederspris, i februari, och motiveringen låter så här:
”Stefan Wermelin har under decennier på Sveriges Radio behållit en genuin entusiasm för att förmedla musik, texter och historierna bakom deras tillkomst.

Med förtrolig röst och musikalisk fingertoppskänsla har han skapat känslan av att ha en musikkunnig vän på besök hemma i vardagsrummet.

Wermelins upptäckarglädje visar på häpnadsväckande samband mellan de mest oväntade artister och stilar. Han planterar frön av nyfikenhet som ger lyssnaren lust att botanisera vidare. Stefan Wermelin är årets mottagare av Juryns Hederspris.”

Är det tanken med dina program, har de satt huvudet på spiken?
– Ja, mina program är som när man vill spela upp musik för någon som är på besök: ”har du hört den här låten, eller har du hört den här?”. Jag vill hugga tag i lyssnaren, här och nu, jag sitter aldrig och berättar ”ja i nästa timme ska du få höra mer utav…” utan jag talar till en lyssnare som lyssnar nu och som förhoppningsvis vill höra även nästa låt. Det mesta jag spelar är faktiskt ny musik även om folk tror att jag gör nostalgiprogram. Men även om jag spelar äldre musik också, så är det oftast sådant de inte har hört förut, så det är väldigt lite nostalgi på det sättet.

Förutom äran, vad betyder det för dig att få en Grammis (det var ju din andra Grammis)?
– Jag blir jätteglad naturligtvis, speciellt när jag redan hade fått specialpriset förut och så fick jag hederspriset nu. Det var en glad överraskning. Utanför i branschen betyder det nog väldigt mycket, jag spelar ju inte dem i händerna direkt och ändå får jag pris av dem, det betyder väl att de respekterar det jag gör.

Vad är det du gillar med musik?
– Musik är ju väldigt olika för olika människor, jag är fascinerad av innehållet, av texterna och sammanhanget medan andra fastnar för rytmerna eller harmonierna. Det är som min dotter sa om en Evert Taube-låt: ”det är som en saga fast det är på riktigt”, det är lite så. En bra låt kan sätta en i en sinnestämning på tre och en halv minut, man kan få en hel story berättad för sig, man kan bli upprymd eller börja gråta. Det finns inget rätt eller fel, om någon tycker att den största lyckan är att dansa till Vikingarna så är det ju så! Man kan inte diskutera musik. Ens egen reaktion är det enda man kan gå på.

Men hur hinner du med att hitta all den här musiken? Gör du inget annat?
– Jo, jag läser mycket men sällan om musik. Historia, gamla romaner, klassikerna. Det var på den tiden det var bättre förr. Men jag har väldigt lätt att komma ihåg just när det gäller musik, namn och låtar fastnar väldig lätt, och jag lyssnar mycket och går på konserter och så. Jag har det ganska lätt för mig, jag kan komma att tänka på en låt från 1968 som jag inte hört sedan dess och inse att den passar perfekt i just det här programmet.

Hur får man en önskelåt spelad i ditt program?
– Det säkraste är om man önskar en låt som jag aldrig har hört. En gång skickade en kille in en lista på tio låtar som han aldrig hört men som han ville höra i mitt program, så då spelade jag de sex jag inte hört på den listan.

Vad är bra radio tycker du?
– Det handlar för mig om hur det görs! En av de bästa reserapporter jag har hört var Kjell Alinge som gjorde ett fantastiskt reportage om Los Angeles och jag har ju varit där så jag kände igen känslan och alltihop, och ändå vet jag att han aldrig har varit där. Det viktiga är det som kommer ut ur radion, inte att det är så himla äkta.

Vilka program i Sveriges Radio gillar du mest?
– Jag gillar specialmusikprogrammen i P3 som går mellan kl 22 och 24, P3 Dans och P3 Rock till exempel. De har engagemang och kunskaper. Och så har jag alltid gillar Lennart Wretlind (på SR Sverige) och det jag har hört av nya Eldorado med Kjell Alinge låter väldigt bra.

Ditt och Staffan Schöiers mastodontprojekt ”Livet är en fest” krävde väl sina timmar i arkivet, men det kändes också som om ni hade den där heltäckande kunskapen från början. Har du fortfarande lika stor koll på svensk nutidsmusik som du hade då, på 70- och 80-talen?
– Bitvis har jag det även om det är en hel del av den här schlagerpop-eran som jag inte är så intresserad av. Jag känner ju till artisterna oftast men inte låtarna. De jag lägger märke till är de som skriver sitt material själva, egenskapare. Jag tycker också att man på sätt och vis kan se på skivomslaget när artisten har någonting eget att förmedla.

Har ni några nya stora arkivgrävarprojekt på gång efter Livet är en fest och Svenska Ord Story?
– Vi har rätt många men det är inget som är konkret. Vi måste ju få ledigt från våra vardagliga sysslor här på radion om vi ska kunna jobba ihop igen, han jobbar som musiktekniker och jag har ju mitt program. Men vi hoppas kunna göra det igen för vi funkar väldigt bra ihop, vi begriper varandra och har lätt att haja vad den andra menar. Och vi har pratat om ett Evert Taube-program och om lilla Karl Gerhard-skolan. Karl Gerhard skrev ju fantastiska texter som är helt outdated för de handlar om grejer som hände på 20-30-40-50-talen och vem kommer ihåg det? Sedan hade vi gärna gjort Povel-serien men så gick han och gjorde det själv!

JOHANNA BÄCK

Skriv ut

Dela