Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Det brinner i en industribyggnad med kraftig rökutveckling som följd och spridningsrisk till närliggande fastigheter. Räddningsledaren uppmanar alla som befinner sig i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. För mer information lyssna på Sveriges Radio P4 Västerbotten. Räddningsledaren uppmanar alla i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. För mer information lyssna på din lokala P4 kanal.
(Publicerat idag kl 12.35)
P4 Jönköping väcker dig med musik, nöje, kultur och aktuellt från Jönköpings län.

Dylan-mysteriet

Publicerat fredag 27 mars 2009 kl 10.02
Kommer, kommer inte? Foto: Hasse Persson, Scanpix.

Fredagen den 27 mars 2009, Maria:
Det rådde Dylan-feber. Eller det var inte så mycket feber som ett slags galenskap. Uppståndelsen kring Melodifestivalen var ingenting jämfört med detta, där hela stan skulle stanna upp, vända sina ansikten mot Kinnarps arena och hålla andan. Ända tills giganten stod där på scenen med en stickad luva så långt nerdragen över öronen att man inte kunde vara riktigt säker på att det faktiskt var han.

För det var fortfarande ingen som riktigt kunde tro på att han faktiskt skulle komma.
Alla de lokala medierna hade kastat sina ordinarie tablåer över bord. Idag skulle allting handla om Bob Dylan. Varenda artikel, vartenda nyhetsinslag, varenda notis, telegram, krönika eller blogg skulle handla om Dylan. Den här dagen hade ingenting annat någon betydelse.
På den lokala morgontidningen stod den nyanställde, blott tjugotvåårige reporter som ensam utgjorde nöjesredaktionen och bläddrade knäsvagt i dagens tidning. Dylan, överallt Dylan. Han såg sig om. Teven stod på: Dylan. På nyhetschefens skrivbord spelade den lokala radiostationen Dylanlåt på Dylanlåt. Det var nästan så att han tuppade av. Inte för att han tyckte att det var för mycket Dylan, utan för att han var så fruktansvärt lycklig. Det här, Dylans besök i Jönköping var utan tvekan det största som hänt honom sen han fick tänder.
Han var lite trött och öm i fingertopparna. Han hade ägnat hela natten åt att filma sig själv när han gjorde Dylantolkningar och lägga upp dem på you tube.
Plötsligt ringde telefonen på nyhetscefens skrivbord. En mängd lampor började blinka i taket. Det var Dylanlarmet! Ett samtal på den speciella Dylan-linje som tidningen låtit installera veckan innan för att inte missa något viktigt i väntan på Bob Dylans ankomst. Det blinkade rött. Akut! Kanske hade Dylan skurit sig på en kapsyl eller fått slut på toalettpapper!Nyhetschefen var iväg och drack kaffe. Reportern kastade sig fram och lyfte luren. En hysterisk röst snyftade och flämtade i luren:
- Dylan! Han är försvunnen!
Reportern blev så chockad att han tappade luren och blev tvungen att sätta sig på nyhetschefens stol med huvudet mellan knäna och andas i en papperspåse som lägligt stod på skrivbordet. Tyvärr kom påsen från en snabbmatsrestaurang och var inte helt tömd på sitt innehåll. Reportern fick en klick majonnäs på näsan. Han tog bort påsen från ansiktet och fångade in telefonluren igen, men det var ingen där längre. Reportern hade inte för vana att ifrågasätta sina källor, speciellt inte i såna här viktiga fall och han tjöt:
-Fotograf! Och sjönk ihop på golvet eftersom knäna inte bar honom när han försökte resa sig. Det här var bara för stort för att vara sant. Påsen följde med i fallet och han fick majonnäs på jeansen också. Å nej! Snyggjeansen. Till-Dylans-ära-jeansen. Två sekunder senare störtade fotograf Melander med tre kameror på magen och ett teleobjektiv bakom örat fram och ryckte upp honom från golvet.
De tog sig till Kinnarps arena via teleportering, en konst som de flesta pressfotografer behärskar och som går till så att man pressar upp en saab 93 i hastigheter över ljusets, högaktningsfullt ber alla mottrafikanter att dra åt fanders och sålunda i princip kan befinna sig på två ställen samtidigt med bara några smärre repor i lacken som följd.

I Kinnarps arena märktes ingenting av den hysteri som den unge reportern kände i bröstet, under den grå munkjackan med tryck från Bruce Springsteens världsturné 2002. Allt var lugnt. Eller så lugnt det nu kan vara timmarna innan en av musikvärldens giganter ska stå på scenen. Det drogs kablar och spikades mattor och testades strålkastare och stora tatuerade män med ölmagar och långt hår bar omkring på stora svarta lådor.
- Psst, sa en röst.
Reportern vände sig om. En man satt hukad bakom ett par pallar Dylan t-shirts. Han hade en svart munkjacka med huvan uppe och han hade dragit ihop den så mycket att bara en genomträngande blick och en nästipp syntes.
Reportern höjde frågande ögonbrynen samtidigt som han grävde efter sitt block i fickan – kanske var det här typen som hade ringt, kanske var han det stora scoopet på spåren. Han darrade lite.
Mannen med munkjackan reste sig upp.
- You like it so much, you do it, sa han , och lade handen på reporterns panna, nästan som ett slags välsignelse. I samma ögonblick brann en fotoblixt av, reportern hörde Melander skratta sitt ”Jag har tagit en kick-ass-bild-till-ettan-skratt”, och sen slocknade ljuset. Och ett annat ljus tändes.
Reportern stod mitt på scenen i Kinnarps arena. Någon hade hängt på honom en gitarr. Strålkastare lyste honom i ögonen. Han förstod inte alls vad som hände. Och han hade fortfarande majonnäs på jeansen.
- Kom igen nu då! Vrålade en röst.
- Knockin on heavens door, vrålade en annan.
Sen var det någon som hyssjade, och hyssjandet spred sig, till en gigantisk, väsande viskning, som omslöt honom och fick skinnet att knottra sig. Han var uppenbarligen inte ensam här. Men nu var tystnaden andäktig. Väntande. De väntade på honom. Det fanns bara två alternativ nu: antingen kunde han kissa på sig av skräck, eller så kunde han börja spela.
Dagen efter var recensionerna storslagna. Dylan hade aldrig varit så publikfriande förut, aldrig gjort så allsångsvänliga tolkningar av sina egna låtar. Aldrig visat sitt ansikte så mycket. Så ung han såg ut! Men med tanke på hur många plastikoperationer Dolly Parton till exempel hade genomgått så var det väl ingen som missunnade Dylan ett litet lyft såhär efter livets mitt. Det kunde han gott få unna sig. Det var faktiskt ingen som ifrågasatte att mannen på scenen som visserligen lät ganska mycket som Bob Dylan såg så väldigt lite ut som han. Det var ju trots allt nästan ingen som sett hans ansikte på de senaste trettio åren.
Och när reportern, långt senare, efter en lång och ganska misslyckad karriär som musiker och låtskrivare där han ständigt blev anklagad för att inte hitta på något eget utan bara låta som Bob Dylan, tänkte tillbaka på den där kvällen i Kinnarps Arena, mindes han alldeles särskilt en sak. Hur strålkastarna vänts utåt och svept över publiken och hur han sett mannen med munkjackan. Han hade lett. Och gjort tummen upp. Det var det gladaste någon sett Bob Dylan på  flera decennier. Men det var bara reportern som såg.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".