Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Förmiddag i P4 Dalarna i Sveriges Radio, programmet som bland annat handlar om livsstil, hälsa, mat,..

Här är Carolines Teaterrecensioner

Publicerat måndag 29 januari 2007 kl 09.46
1 av 4
Caroline Edman
2 av 4
3 av 4
4 av 4

Caroline Edman recenserar aktuella teaterföreställningar i Centralen. Hon kommer från Gustafs, är 38 år, och har sysslat med teater både på och bakom scenen under 15 år.

Caroline Edman recenserar teater i Centralen. Här kan du läsa vad hon tyckte om aktuella föreställningar.

Rikard III

av William Shakespeare

Regi: Linus Fellbom

Rikard III är en pjäs om makt! Makt och girighet så till den milda grad att det till sist även blir huvudpersonens fall.

Pjäsen skrevs 1592/93 och anses vara Shakespeares genombrottsverk. Det här är en rysare. Allt vad du vill en berättelse skall innehålla finns här. Kärlek, ond bråd död och en listig bedragare som får alla på fall genom sitt intrikata intrigspel. Kampen om Englands krona står på spel och det är den fule, puckelryggige och elaka prins Rikard som till varje pris vill inta tronen. Men när han sedan lyckas är han ensam, helt ensam och maktens galenskap tar snart ut sin rätt.

Linus Fellbom har med denna föreställning skapat teater. Fellbom är ung och debuterade som regissör så sent som 2005 och detta är hans styrka. Detta är en föreställning för den nya generationen teaterbesökare, en blandning mellan det bästa av teaterns språk och filmens form. Handlingen är placerad i en scenografi gjord av Bente Lycke Møller, som är strikt, stiliserad och för tanken till filmtrilogin Matrix; kläderna likaså, med sitt skinn och fuskläder.

En ljudmatta av rockgruppen Nine Inch Nails förstärker stämningen och skapar en mörk inramning.

Men det är text och skådespelarprestationer som bär pjäsen. Rikard III spelas av Rikard Wolff, eller rättare sagt Rikard är Rikard. Med hela sitt register spelar han denna fule, fåfänge, listiga, barnsliga, förförande, farliga, roande och galne man som fastän han är livsfarlig lindar den man minst anar runt sitt lillfinger. Wolff driver handlingen framåt med en frenesi och en fantastisk närvaro, i vad jag kan tänka mig är en av hans mest krävande roller någonsin på scenen.

En figur som vi alla känner igen från filmens värld, är Rikard III hantlangare i vårt och torrt, Catesby, som spelas av Jens Ohlin. En fullblodspsykopat som skapar skräck när han helst visar sig och som utan att visa en min, utför alla de bestialiska mord som kungen beställt.

Den som vill skrämmas, skratta, gråta och ryckas med, måste gå och se denna Riksteaterns fullträff!

Betyg:

 

The Wiz

Manus:William F.Brown

Musik och lyrik: Charlie Smalls

Regi: Stina-Kari Axelsson

Kapellmästare: Jan Sjönneby

Wiz bygger på en Broadwayuppsättning från 1975 och är en modern upplaga av musikalen Trollkarlen från Oz som sattes upp första gången så tidigt som 1903.

Musikalen handlar om förortstjejen Dorothy, som genom en storm förs till landet Oz. Där ska hon finna trollkarlen, vilken skall hjälpa henne att komma hem igen. På vägen träffar hon fågelskrämman som saknar en hjärna, plåtmannen som saknar ett hjärta och lejonet som saknar mod. Tillsammans beger dem sig ut på den gula vägen som kantas av idel faror och hinder. Handlingen kan nog uppfattas som ganska tunn och lite förutsägbar men den handlar om att våga lita på sina inre kvalitéer och inte lyssna så mycket på vad andra säger.

Paola Ryttar spelar huvudrollen, Dorothy. Hon är 22 år och sjunger som en redan erfaren soulartist… och genomgående så andas föreställningen just detta, professionalism.  

Värda att nämna är även Johannes Henningsson som spelar Fågelskrämman, Anders Tjernberg som Plåtmannen och Mats Lissjanis som Lejonet.
Stina-Kari Axelsson har gjort ett fantastiskt regiarbete och jag är mycket imponerad.
Koreografin är väl genomtänkt och dansarna utgör en stabil grund i föreställningen. Musiken osar verkligen 70-tal i soul och gospeltappning, och svänger ordentligt.

Anneli Lundell har gjort en ganska intetsägande scenografi men den är funktionell och framför allt så tar den inte fokus ifrån de medverkande. Istället har regissören valt att arbeta med ljus och Jessica Holdings kostymer, ett mycket effektivt sätt att skapa sann scenmagi.

Inte bara ett irrbloss

Manus & regi: Hans Sjöberg

I rollerna: Annelie Jalmberger

Premiär lördagen 23 september på Mentalvårdsmuseet i Säter

Det här är en mycket speciell föreställning, som behandlar ett speciellt ämne och som spelas i en speciell miljö…

Pjäsen handlar om Johanna som är intagen på Säter Hospital tidigt 1900-tal. Vi får följa hennes berättelse mellan total eufori ned till det djupaste mörker. Men det är ingen svag kvinna, hon är psykiskt sjuk men säger själv ”Jag kan inte knäckas”.

Vi får också lära känna Johanna genom en sköterska, en doktor, en syster och en medpatient. Det här är en tät och intensiv föreställning där alla rollerna spelas av den mycket övertygande skådespelerskan Annelie Jalmberger. På scenen finns ett minimum av scenografi och rekvisita, det största arbetet gör Anneli Jalmberger själv. Regissören Hans Sjöberg, som också skrivit pjäsen, har med varsam hand skulpterat fram de olika karaktärerna på scenen, dock kan det ibland kännas som att tyngdpunkten ligger på patientporträtten och de ”friska” inte får samma djup och inte blir lika övertygande.

En kommentar ifrån en man i publiken var att ”ibland var jag tvungen att titta bort, det blev helt enkelt för jobbigt”. En ung tjej ställde frågan ”Vad är syftet?” och det är nog också pjäsens styrka… Att inte lämna några svar utan att ställa frågorna.

Betyg:

Rännstensungar

Borlänge Musikteater

Regi: Ulrika Andersson

Musikansvarig: Peter Östlund

Premiär 15 september

Familjeföreställning

42 skådespelare på scenen, 54 personer arbetar utanför scenen

Vi förflyttar oss till 40-talet och 2:a världskriget har precis tagit slut. En liten flicka (Ninni) blir moderlös och grannen, till lika jazzmusikern (Fahlén) erbjuder sig att ta hand om flickan. Skvallerkärringarna på gården motsäger sig detta och en kamp om flickans öde tar sin början. Det slutar med att Fahlén hamnar oskyldigt i fängelse och i sann Mästerdetektiven Blomkvistanda hjälper rännstensungarna till att fånga den rätta tjuven.

Rännstensungar har tidigare gjorts som film, första gången 1944. När man nu sätter upp den på scen har man skrivit om den och lagt handlingen till bruket i Borlänge.

Och regissören Ulrika Andersson har verkligen fått fram det typiska för 40-talet. Jag tror att alla som var unga då kan känna igen sig, framför allt musiken. Alla gamla slagdängor från 40-talet är med, både ”Min soldat” och ”En stilla flirt” för att nämna några. Vill man ha en gnutta nostalgi skall man absolut gå och se föreställningen. Men det är också en föreställning med barn, för barn, där speciellt den vilda tjuvjakten kan engagera.

Ulrika Andersson har verkligen gjort ett lysande arbete för att få 42 skådespelare att göra sitt bästa på scenen. Och det gör de, för alla medverkande verkar ha fantastiskt roligt och tillsammans skapar de en föreställning som lyser av lust och av glädje.

Betyg:

Samtidigt i Dalarna

Dalateatern

Regi: Öllegård Goulos

Scenografi: Calle von Gegerfelt

Premiär 16 september

Samtidigt i Dalarna skulle ha haft premiär redan förra hösten. Då gick aldrig föreställningen till premiär och man bestämde sig för att lägga ner produktionen. Nu har man tagit upp den igen. Det är ett collage av berättelser som författarna Gertrud Larsson och Åsa Lindholm samlat in genom att resa runt i Dalarna och intervjua olika människor med skiftande bakgrund och liv.

Föreställningen är uppbyggd i ett försök att likna en Shortcuts-film. Men de korta berättelserna visar tyvärr bara upp stereotypa bilder av människor i som jag inte känner igen. Detta befästande av stereotyper gör att föreställningen inte blir trovärdig. Det känns snarast som en parodi som stundtals blandas med allvarliga frågor som invandrarpolitik, barnlöshet och apatiska barn men där texterna saknar ett djup och det är svårt att bli berörd.

Dock finns flera fina skådespelarinsatser som det unga barnlösa paret som spelas av Eleanora DeLoughery Nordin och Martin Sundbom eller Ulla Tylén som är en mycket övertygande komedienn. Hennes Falujungfru som visar på Faluns alltid så hysteriska intresse för historien är något som förgyller kvällen och ger mig många goda skratt.

Betyg:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".