Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Lennart Wretlind spelade varje vecka nya plattor varvat med reportage och intervjuer.

Veckans CD 20 februari-juni 2005

Publicerat onsdag 12 oktober 2005 kl 17.02
1 av 19
2 av 19
3 av 19
4 av 19
5 av 19
6 av 19
7 av 19
8 av 19
9 av 19
10 av 19
11 av 19
12 av 19
13 av 19
14 av 19
15 av 19
16 av 19
17 av 19
18 av 19
19 av 19

26 JUNI ”Transparente”
(CAPITOL 7243 4 77646 2 2, distribution EMI)
Mariza
Med två akustiskt småskaliga fadoplattor har portugisiska Mariza gjutit nytt liv i fadosången. På nya Transparente tar hon ett stort kliv rakt in i världseliten av vokalister. Mariza sjunger bättre än någonsin och själva inspelningen (gjord i Rio, inte i Portugal) är betydligt mer påkostad än tidigare. Marizas hudnära nyfado har svävat ut i en egen rymd där stora stråksektioner målar med breda penseldrag kring sångernas kärna av drama och melankoli. Soundet hade med så stor budget kunnat bli svulstigt överlastat, men istället har producenten Jaques Morelenbaum fått till en intresseskapande och gripande ljudbild som förhöjer sånginsatserna. Fadopurister kanske tycker detta är trams men världen har blivit en stor sångstjärna rikare. (KT)


19 JUNI ”Arabia - the essential album”
(Manteca ESNDCD226, distribution: Showtime)
Diverse artister
Detta är ett dubbelalbum med några av arabvärldens mest kända: Khaled, Dania, Cheb Mami, Amina, Hakim, Fairuz, Rachid Taha och Amr Diab. Men också mindre kända som Omar Faruk Tekbilek, Nancy Ajram och Digital Bled. Här finns artister som tar vid efter och låter sig inspireras av divalegenden Um Kalthoum, här finns uppkäftig party-raï och här finns både nya dansblandningar och ung arabisk pop. Det är bara att konstatera: Pålitliga engelska skivbolaget Manteca slår till igen med en nära perfekt samling! (LW)
(Repris från 2004-09-05)


12 JUNI ”Rough Guide to the Music of Sudan”
(WORLD MUSIC NETWORK RGNET 1152 CD, distribution BonnierAmigo)
Diverse artister
Sudan är Afrikas största land, f.n. också ett av de mest katastrofdrabbade. Samlingen Rough Guide to the music of Sudan är ett bra nyckelhål in i ett land som man annars mest läser om på nyhetssidorna. Sudan sträcker sig över kulturella korsvägar och musiken vittnar om befolkningens mångfald, från stora arabiska orkestrar till transtrummor och oud-spel. Här blandas det svarta Afrika med det arabiska Nordafrika - något som också är en orsak till landets konflikter. Bland höjdpunkterna i denna musikaliska rikedom finns hennadrottningen Setona, orkesterledaren Abdel Aziz el Mubarak och oudspelaren Abdel Gadir Salim. Mest gripande är den unge f.d. barnsoldaten Emmanuel Jal vars bön om fred, ”Gua” (på språket nuer), blev en listetta i Kenya i höstas. (KT)


5 JUNI ”Sumiglia”
(ECM 982 4050, distribution: Bonnieramigo)
Savina Yannatou & Primavera en Salonico
Grekiska sångerskan Savina Yannatou kan liknas vid en musikalisk arkivarie. Hennes skiva är som en musikalisk rundresa där hon samlar traditionella sånger på vägen, oftast från länder runt Medelhavet, men också från länder mera fjärran som Ukraina. Här finns massor av vemod och mystik, men också äventyr som gör att Savina ibland känns som en musikalisk syster till isländska Björk. Men där Björk ibland kan kännas som en påhittad tecknad seriefigur är Savina Yannatou på riktigt. Här finns så mycket att upptäcka och glädjas åt i Savinas musikaliska värld där framtid möter forntid. (LW)


29 MAJ ”Verde”
(EDGE MUSIC 477 523 2 [underetikett till Deutsche Grammophon], distribution Universal)
Badi Assad
Brasilianska Badi Assad är gitarrist, sångerska, låtskrivare och kroppsslagverkare - en sprudlande multitalang som verkar puttra av musik för jämnan. Hennes sång känns som ett slags ostoppbart, livsbejakande fågelkvitter. Badi Assad har gett ut skivor sedan 1989, både gitarrbaserade och sångorienterade. På Verde, en hyllning till världens grönska, är registret brett: små kluriga instrumentaler varvas med egna låtar och covers av Björk och (mindre lyckat) U2. Allt är småskaligt och akustiskt och de små instickslåtarna knuffar helheten åt oväntade håll. (KT)


22 MAJ ”Deadman’s shoes - the soundtrack”
(Warp WARPCD 126, distribution: Border)
Diverse artister
Filmen ”Deadman’s shoes” beskrivs som en thriller. Här bjuds vi på spännande låtar, men inga skräckackord, snarare en mysig smygande stämning. CD:n innehåller ett urval av befintlig musik med många olika artister som Calexico, Aphex Twin och The Earlies. Ändå är det ett likartat stämningsläge i all den här filmmusiken. Det är också typisk musik för att komma från det engelska skivbolaget Warp som är kända för sin inriktning på avantgarde-pop. Detta är gåtfullt mystiskt, lite experimentellt och snyggt. (LW)


15 MAJ ”Hotwalker”
(HIGHTONE RECORDS HCD 8177, distribution Border)
Tom Russell
Amerikanen Tom Russell är singer/songwriter i ett slags country/texmex-idiom. Han har tidigare gjort tematiskt sammanhållna skivor som Borderline och The man from God knows where. Ofta handlar hans påfallande litterära sånger om det lilla Amerika - den lilla människan, långt från mittströmskulturen och the corporate America. Hotwalker är en hyllning till en äldre generation personligheter från ett svunnet Amerika, samtliga fritänkare: arbetarpoeten Charles Bukowski, den facklige visdiktaren Woody Guthrie, ståupp-komikern Lenny Bruce, sångaren Dave Van Ronk, kompositören Harry Partch och cirkusdvärgen Little Jack Horton (som också medverkar på skivan). Hotwalker hyllar deras inspirerande utanförskap i talade och sjungna passager och kärleksfullt sammanställda röstkollage. Hotwalker är fängslande för den som kan sina antihjältar och en bra grundkurs för den som vill lära känna ett annat Amerika, som Tom Russell nu tycker känns mer fjärran än någonsin. (KT)
Utförlig recension (på engelska):
www.stylusmagazine.com/review.php?ID=2863


8 MAJ ”Sahara - blues of the desert”
(Manteca MANTDCD232, distribution: Showtime)
Diverse artister
Detta dubbelalbum är en samling med artister från länder vid Sahara eller där det finns någon slags förankring till Sahara. Ökenbluesmästarna Tinariwen finns förstås med, men också nya bekantskaper som Mariem Hassan från Västsahara. Hon kan nog flytta berg med sin starka röst och sitt budskap: ”Vi böjer oss inte för någon, vi lyder inte!”. En annan stark låt är en inspelning från 1991 ”Kabu” med Aster Aweke från Etiopien. Här finns också favoriter som Issa Bagayogo, Youssou N’Dour, Gigi, Ali Farka Touré och Oumou Sangare. Ett av dom bästa spåren är faktiskt en live-inspelning med Led Zeppelin-veteranen Robert Plant, en inspelning gjord under ökenfestivalen i Mali. Det är återigen det pålitliga engelska skivbolaget Manteca som gjort en nära perfekt samling! (LW)


1 MAJ ”Egentligen”
(MODESTY MUSIC MOD 001)
Kersti Ståbi
Vissångerskan Kersti Ståbis debut ”Egentligen” är en lågmäld men samtidigt stark skiva. Kersti sjunger helt utan tillgjorda manér och kommer lyssnaren så tätt inpå livet att det känns som om man satt i hennes knä. Det finns en avväpnande, moderlig närhet i hennes sätt att sjunga och en ärlighet som nästan blir privat. Det som fängslar är också hennes totala förtroende att sångerna håller som de är, utan alltför många utsmyckningar. Det lilla bandet (med gästinhopp av bl. a. Bengan Janson på dragspel) backar upp Kersti varligt men stadigt. Soundet både i sången och musiken bär på ekon av brittiska folkartister som Sandy Denny och Richard Thompson. Bland flera höjdpunkter finns en existentiell vals av Stefan Demert och svenska tolkningar av både Richard Thompson och Astor Piazzolla. (KT)


24 APR ”Echu mingua”
(World Circuit WCD 071, distribution: Playground)
Angá Díaz
Efter många år i bakgrunden träder conga-spelaren Angá Díaz fram med sin solo-CD-debut. Jag hatar trumsolon, men detta är något helt annat än alla yxiga trumorgier som plågat mig under många konserter. Här sveps vi in i något som är omväxlande karneval, mässa, jazzexperiment, latin-hiphop och helt enkelt underbart kokande musik. Här medverkar ju också några av Cubas bästa musiker. Här finns t.ex. trygga bas-ankaret Cachaito Lopez som gjorde en egen solo-CD för några år sen. Båda dessa soloskivor liknar varandra. Dom hör ihop. Båda är avskalade och minimalistiska, här gäller ”less is more”. Båda skivor utgår från traditionen och experimenterar också med nya grepp. Som gästmusiker finns här t.ex. fransmannen DJ Nasty som scratchar och plockar in nya ljud. Just det, ljudet på denna CD är superbt! Såpass att den legendariska ljudteknikern Jerry Boys fått en av låtarna uppkallad efter sig: ”Jerry’s tune”. Jag tror att denna CD kommer att bli en guldgruva för samplare och vanliga lyssnare många år framåt! (LW)


17 APR ”Fala Fala”
(EXOGENIC BREAKS XBSCD20, import)
Fat Beat Sound System
Helsingfors är den osannolika hemorten för klubbkollektivet Fat Beat Sound System. London, New York eller Barcelona hade varit naturligare platser. FBSS är ett klubb-funkband drivet av sax, bas och trummor och utsmyckat med elektronik och rap här och där. Det inbjudande och lagom experimentella soundet låter sympatiskt 70-talsretro och är inte alls kliniskt asocialt som en del klubbmusik kan vara. De mer klurigt sökande låtarna placerar FBSS i en helt annan division än ”vanlig” dansmusik. (Dock kunde de kanske kortat den avslutande evighetslåten som möljar på i en halvtimme…)
Hemsidor: www.fatbeatsoundsystem.com och www.exogenicbreaks.com  (KT)


10 APR ”Playmachine”
(Jazzland 986681 7, distribution: Universal)
Wibutee
Varför kommer den bästa nya jazzen från Norge? Är Norge jazzlandet? Nu har dom faktiskt ett suveränt litet skivbolag som heter Jazzland, grundat av Bugge Wesseltoft. Jazzland har länge varit som en central för nyjazzen i Norge. Där verkar alla spela med alla i bästa vänskap. Wibutee består av fyra grabbar tryggt klädda i varsin norsk lusekofta (enligt PR-bild från skivbolaget!). Hur låter deras nya jazz? Jag provar med etiketter som Pink Floyd-jazz eller psykedelisk jazz för att beskriva deras bubblande musikgryta. Ibland kokar dom över, ibland tassar dom iväg i gamelan-jazz-lunk, men hela tiden bjuder dom på riktiga musikäventyr! (LW)


3 APR ”Pruna”
(CHANT DU MONDE 274 1260,
distribution: CMM/Naxos)
Erik Marchand & Les Balkaniks
Den bretonske sångaren Erik Marchand gör en musik ihop med musiker från Frankrike, Rumänien, Serbien och Turkiet. Musiken beskrivs som ”traditionsmusik från ett land som ännu inte finns” - en fiktion med tydliga balkanska ingredienser, men som kröns av Erik Marchands majestätiska röst. De balkanska inslagen här (med brass, dragspel och klarinett i centrum) är långt från den hjärncellsbrännande intensiteten i bröllopsmusiken vi känner från t. ex. Fanfare Ciocarlia. Det här är snarare ett slags ståtlig hovmusik för en fiktiv monark. (KT)


27 MAR ”Tarefero de mis pagos”
(Piranha Musik PIR 1895, distribution: Bonnier-Amigo)
Chango Spasiuk
Dragspelaren Chango Spasiuk är från Argentina och har sina rötter i Ukraina. Han spelar en sorts musik som kallas chamamé som utvecklades av immigranter från Östeuropa för hundra år sen. Chango har moderniserat chamamé på ett sätt som kan jämföras med vad hans landsman Astor Pizzolla gjort med tangon. Det betyder i Chango Spasiuks tappning folkmusik upphöjd till en kammarmusik som påminner om vad Kronos-kvartetten gör. Chango Spasiuks album är en omväxlande och spännande musikresa. (LW)


20 MAR ”Atom bomb”
(REALWORLD 07243 563960 2 9, distribution EMI)
Blind Boys of Alabama
Plattan heter Atom bomb, men kärnan i Blind Boys of Alabama har sjungit gospel ihop sedan före atombomben uppfanns. Redan 1939 träffades pojkarna på en skola för blinda och har fortsatt sjunga gospelns kristna budskap sedan dess. Som på övriga album för RealWorld blandar Blind Boys både gammal och nyare repertoar (här bl. a. en cover av Fatboy Slims Demons) och de når nästan upp till nivån på den strålande Spirit of the Century (2001). En övervägande klassisk anda råder: inga nymodigheter tar över, fokus ligger på Blind Boys sånginsatser. Några av låtarna hade nog låtit ungefär likadant om de sjungits in på 50-talet (och det är en komplimang!). Plattan är kort, men håller hela vägen.
Enda bägarsmolket är att en av sångarna, George Scott, dog ett par dagar före release, 75 år gammal. (KT)


13 MAR ”Romero”
(Harmonia Mundi HME 987052, distribution: CMM/Naxos)
Juan Carlos Romero
Här är en CD med riktigt snyggt spelad flamenco. Gitarristen Juan Carlos Romero kör inte med några gimmicks. Här finns heller inga grovhuggna flamenco-farbröder som ställer sig i vägen med sina femmans sandpapperröster. Romero behöver inte briljera, han bjuder i stället på en slags rofylld passion. Detta är en flamenco-CD som säkert kan älskas av både entusiaster och nybörjare. (LW)


6 MAR ”Slör”
(Rune Grammofon RCD2042, distribution: Dotshop.se)
Nils Ökland
Detta album består av en samling ljud och musikskulpturer och landskap, alltsammans är som drömmar i blyblått och svartvitt. Nils Ökland spelar för det mesta hardingfela som ju nästan är ett norskt national-instrument som många tycker ska spelas på godkänt traditionellt sätt. Men Ökland går sina egna vägar och gör något nytt baserat på det gamla. En del av musiken är från pjäsen ”Melankolia” som handlar om en norsk målare. När det är som vackrast låter det som musik från ett fruset glitterlandskap. (LW)


27 FEB ”Golden Afrique vol 1”
(NETWORK-MEDIEN 27.677, distribution CDA)
Diverse artister
Gyllene musik, absolut! Den här samlingen dokumenterar på två CD musik från åtta länder i Västafrika åren 1971 - 1983. Några av länderna är Senegal, Mali och Guinea - alltså hörs här epokgörande band som Rail Band (de Bamako, med en ung Salif Keita), Étoile de Dakar (ung Youssou N’Dour), Bembeya Jazz National och Orchestra Baobab. De dåförtiden unga banden var avkolonisationens soundtrack. Flera band ville inte (eller fick inte) spela västerländsk musik - istället skulle/ville inhemska band bli moderna orkestrar i nyfödda stater, med olika grad av myndighetsinblandning i musiken. Kontentan är att det mesta här låter fräscht och nymornat, med en väldig dominans av elgitarrer i instrumentariet. Visst, ljudkvaliteten kan variera lite, men det tål man. En personlig favorit är funkiga Super Mama Djombo från Guinea-Bissau. (KT)


20 FEB ”Aparelhagem”
(ZIRIGUIBOOM ZIR 19, distribution Border)
DJ Dolores
”DJ” har för länge sedan upphört att bara betyda disc jockey (i betydelsen plattvändare; detta heter snarare ”selector” nuförtiden). DJ Dolores från Recife i nordöstra Brasilien är en tydlig exponent för allt en DJ är idag: kompsitör, arrangör, producent, musiker (antingen på elektronik, skivspelare eller ”vanliga” instrument), bandledare. Dolores är dessutom ett utmärkt exempel på hur bra en DJ:s musik kan bli. Med rätt medmusiker, väl valda samplingar, rytmer och basgångar och med lite lust och humor blir musiken en sprudlande dekokt som smittar av sig långt utanför dansgolvet. Andra plattan ”Aparelhagem” är ännu djärvare än debuten ”Contraditório”, speciellt i användandet av blåsmusiker, slagverk och samplat brass. DJ Dolores är för övrigt en man, Helder Aragão. (KT)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".