Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Hör operaföreställningar från hela världen. Populära operor som du känner igen, men också urpremiärer...

Janacek: Katja Kabanova

Publicerat onsdag 1 april 2009 kl 13.42

Libretto: Leos Janácek efter Alexander Ostrovsky
Svensk textöversättning: Karin Mossdal

AKT 1
   
Ett under!
Det är verkligen ett under.   
   
Glasja! Tänk, i tjugofem år
har jag sett på Volga varje dag   
   
och jag kan inte se mig mätt.   
   

På vad då?   
   
Den makalösa utsikten! Skönheten!
En glädje för själen.   
   
- Såna dumheter!
- Underbart!   
   
Och du kallar det för dumheter!
Du borde lära dig se naturens skönhet!   
   
Ja visst! Du vet ju alltid bäst!
Du är lärare, kemist, mekaniker!   
   
Titta där,
vem som fäktar med armarna!   
   
Det är Dikoj.
Han grälar på sin brorson.   
   
- Måste han göra det just här?
- Han grälar överallt.   
   
- Nu har han gett sig på Boris Grigorjevitj.
- Så han skäller!   
   

Som en bandhund!   
   
   
   
Bäst vi går nu!
Annars blir det kanske vår tur.   
   
Din lathund! Varför går du här och driver?
Försvinn härifrån!   
   

Vad ska jag göra hemma? Det är söndag.   
   

Du hittar arbete, bara du vill!   
   
Jag har ju sagt dig förut, en gång, två gånger,
tre gånger: ”Jag vill inte se dig!”   
   

Men förgäves. Har du ont om plats?   
   
Vart jag vänder mig möter jag dig.
Tvi, din lymmel! Vad står du här för?   
   
- Hör du inte vad jag säger?
- Jag hör. Vad ska jag göra?   
   

Måtte fan ta dig!   
   
   
   
Se på den där,
han är ett riktigt påhäng!   
   
- Är frun hemma?
- Hon är i parken.   
   
   
   

Vad har ni med honom att göra?    
   
Jag förstår inte att ni vill bo hos honom
och ta emot ovett!   
   

Tro inte att jag vill! Jag är tvungen!   
   

Varför det, om jag får fråga?   
   

Det kan jag berätta.    
    
- Kände ni min farmor?
- Anfisa Michajlovna?   
   
Hon tyckte inte om att pappa
gifte sig med en adelsdam.   
   

Därför bodde de i Moskva.   
   
Mamma brukade säga
att hon inte stod ut med familjen ens i tre dagar.   
   
- Det förstår jag!
- Hon tyckte allt var så förfärligt.   
   

Det kan vara svårt att vänja sig.   
   
Våra föräldrar gav oss en god uppfostran.
Allt kostades på oss.   
   
Jag fick gå på handelsakademin
och min syster sattes i pension.   
   
Men så dog båda två i kolera
och min syster och jag blev föräldralösa.   
   
Sedan dog vår farmor här. Och farbror
ska ge oss vårt arv när vi blir myndiga.    
   
- På villkor...
- Vad då?   
   

Att vi visar honom aktning.   
   

Då ser det illa ut för er.   
   
Om jag vore ensam
skulle jag bara ge mig av.    
   
Men jag tycker synd om min syster.
Han har skrivit efter henne,   
   
men mammas släktingar
har inte släppt iväg henne.   
   
Hur skulle hon kunna leva här?
Det vågar jag inte ens tänka på.   
   
Vad nu?
Kommer de redan från aftongudstjänsten?   
   
- Farväl, jag ska också gå.
- Vänta! Vänta lite!   
   
- Jag kastar bort min ungdom!
- Så härligt, kära du!   
   
- Ungdomsåren, bara plågor!
- Vilken skönhet! Och grace!   
   
Och glädjen i livet?
Vid horisonten bleknar den bort!   
   
- De är så gudfruktiga och givmilda, Kabanovs!
- Kabanovs?   
   
Hon är skenhelig, åt tiggarna ger hon,
men husets folk plågar hon livet ur.   
   
Jag går omkring som berusad.
Varför också detta?   
   

Förälska sig dessutom!   
   

I vem då?   
   
Hon är gift! Se, här kommer hon
med make och svärmor.   
   

Jag är väl en dumbom?    
   
Ni måste låta henne vara
om ni inte vill hennes död.    
   

Vi går bakom hörnet och tittar.   
   
   
   

Och sedan springer jag hem.   
   
   
   
Om du vill lyda din mor åker du till marknaden
i Kazan, som din far gjorde. Och det idag!   
   
- Det är klart att jag lyder!
- Jag skulle tro dig …   
   
Om jag inte såg med egna ögon,
hörde med egna öron.   
   
Du tycker bättre om din hustru än din mor!
Du visar mig inte längre samma kärlek.   
   
- Hur skulle det yttra sig?
- I allt!   
   

Det mina ögon inte ser, berättar hjärtat!    
   

Men mamma, hur kan ni säga så?   
   

För mig är ni, mamma, som min egen mor.   
   
Hur kan ni säga så där?
Och Tichon älskar er också.   
   
Tig du bara! Ingen har frågat dig.
Försvara honom inte!   
   
- Värst vad hon predikar.
- Han är faktiskt min son.   
   
Lägga sig i och göra sig till bara för att
visa alla hur högt du älskar din man!   
   

Så behöver ni inte säga.   
   
Varför sårar ni mig?
Det finns ingen anledning.   
   
Vare sig jag är bland folk eller ej
är jag alltid densamma.   
   

En sån viktig liten snärta.   
   

Förnärmad för ingenting.   
   
Kanske tyckte du om din mor när du var ensam,
men nu när du är gift …   
   
Det ena hindrar inte det andra.
Jag älskar er båda.   
   

Jämför du din fru med din mor?   
   
Hur ska hon kunna frukta dig
när du alltid säger att du älskar henne?   
   
Tänker du inte tukta henne
ens om hon tar sig en älskare?   
   
- Men mamma, hon älskar ju mig!
- Gör det ingenting? Ingen tillrättavisning?   
   

Men mamma!   
   
- Svara, gör det ingenting?
- För Guds skull!   
   
   
   
Dumbom!
Synd och skam! Jag går hem.   
   

Se där, alltid bråk för hennes skull!    
   
Det kan väl inte hon rå för?
Mamma hackar på henne och du också!   
   

Och sedan säger du att du älskar henne.   
   
Vad står du där och trampar för?
Jag ser nog vad du helst vill göra:   
   

supa dig full!   
   
   
   

Jag tycker synd om henne.   
   

Jag tycker om henne.   
   
   
   

Varför skulle jag inte tycka om henne?   
   
   
   
- Vet du vad jag kom att tänka på?
- Vad då?   
   
- Varför kan inte människor flyga?
- Jag förstår inte vad du menar!   
   
Jag undrar varför människor inte kan flyga
som fåglarna.   
   
Ibland drömmer jag att jag är en fågel.
Jag har sån lust att flyga!   
   
- Jag vill försöka!
- Vad är det för tokerier?   
   

Förr var jag alltid så lekfull och glad!   
   

Här har jag bara vissnat.   
   

Tror du inte att jag ser det?   
   
Å, jag var en helt annan.
Jag levde sorglöst, som en fågel i frihet.   
   

Mamma anade aldrig mina tankar.   
   

Hon klädde mig som en docka.   
   
Vet du hur jag levde som ogift?
Det ska jag berätta.   
   
Jag steg upp tidigt. På sommaren
gick jag till källan och tvättade mig.   
   
Sedan hämtade jag vatten
och vattnade alla blommorna därhemma.   
   

Det gör du här också.   
   
Sedan gick jag till kyrkan.
Jag älskade att gå i kyrkan.   
   

Det var som om jag hade stigit in i paradiset.   
   

Jag såg ingen,   
   
hörde inget, märkte inte tiden,
inte ens när gudstjänsten slutade.   
   
Mamma sa att alla såg på mig
och undrade vad som hände med mig!   
   
Och vet du, en solig dag,
när en ström av ljus föll ner från kupolen   
   

och rökelsen virvlade där som moln,   
   
då kunde jag där i ljuspelaren
se änglar flyga … och sjunga.   
   

Och jag föll på knä och grät.   
   
   
   
Och jag visste inte själv
varför jag bad och grät.   
   
   
   

Så fann de mig där.   
   

Och vilka drömmar jag drömde!   
   
Jag såg gyllene, höga katedraler
och berg och träd.   
   

Och det var som om jag flög, flög högt.   
   
- Och överallt sjöng osynliga röster!
- Katja, vad är det med dig?   
   
- Och cypresser doftade.
- Vad är det med dig?   
   

En synd kommer över mig!   
   
Som om jag stod vid en avgrund
och någon vill knuffa ner mig   
   
- och jag har ingenting att hålla mig fast i.
- Du är väl frisk?   
   
   
   

Ja... Jag hade hellre varit sjuk.   
   
En sådan konstig längtan
smyger sig in i mitt huvud   
   

och jag kan inte bli fri från den.   
   
Jag börjar tänka
men kan inte samla tankarna.   
   

Med tungan mumlar jag ord,   
   

men i sinnet dyker något annat upp.   
   
   
   

Som om djävulen viskade!   
   
   
   

Och sådana fula saker ...    
   

att jag skäms inför mig själv.   
   
- Och på natten …
- Vad drömmer du?   
   

Varja! Jag kan inte sova.   
   

I mitt öra hör jag ständigt viskningar.   
   
Någon talar så vänligt till mig,
som en duvas kuttrande.   
   
Som om han omfamnade mig så hett,
glödande. Som om han förde mig bort, och …   
   
- Och du?
- Och jag går med honom!   
   
   
   
Men varför berättar jag det här för dig?
En ogift flicka!   
   
Å, berätta! Jag är värre än du!
Värre än du! Berätta!   
   

Vad ska jag berätta? Jag skäms.   
   
Du behöver inte skämmas.
Jag dömer dig inte. Jag har mina synder.   
   
Det är ju en svår synd
om jag älskar en annan man.   
   
   
   
Vad ska jag göra?
Vart ska jag ta vägen?   
   

Kanske kan du träffa honom?   
   

Nej, nej, nej! Vad tänker du på?   
   
- Gud bevare mig!
- Vad är det?   
   
- Tisja! Tisja! Res inte bort!
- Har du blivit galen?   
   
- Käraste! Res inte bort!
- Jag måste, Katja!   
   

Jag måste åka när mamma skickar mig!   
   

Ta mig med! Ta mig med!   
   
- Det går inte!
- Varför inte?   
   

Älskar du mig inte längre?   
   

Jo, jag älskar dig!   
   
Men i det här slaveriet vill man fly
också från den vackraste kvinna.   
   

Och ska man leva hela livet så här …   
   

flyr man också från sin fru.   
   
Hur ska jag kunna älska dig
när du säger sådana ord?   
   
Ord hit och ord dit!
Vem kan begripa sig på dig?   
   

Vart ska jag, min stackare, ta vägen?   
   
- Vem ska hjälpa mig?
- Sluta!   
   
Tisja, käraste, om du stannade hemma
eller tog mig med   
   
skulle jag älska dig så mycket,
jag skulle vara så öm mot dig.   
   
- Jag förstår mig inte på dig, Katja.
- Tisja, vem lämnar du mig kvar hos här?   
   
- Annars får man inte ett ord ur dig, och nu?
- Tisja, vem lämnar du mig kvar hos?   
   
Du vet att jag är tvungen.
Det är inget att göra åt.   
   
Tisja, när du är borta
kommer något hemskt att ske. Olycka.   
   
- Men vet du? Kräv av mig någon fruktansvärd ed.
- Vad då för ed?   
   
Att jag inte talar med någon främmande
eller ser på någon medan du är borta.   
   
Att jag inte ens vågar tänka
på någon annan än dig.   
   

Vad ska det vara bra för?   
   
För min sinnesfrid.
Gör mig den tjänsten!   
   
   
   

Hur kan man lova något sådant?   
   

Må jag aldrig få se min far och mor igen,   
   

må jag dö utan botgöring om ...   
   
Vad säger du? Vad gör du?
Det där är ju synd.   
   

Det är dags, Tichon.   
   
   
   

Allt är klart, hästarna har körts fram.   
   

Ja mamma, det är väl dags nu.   
    

Se så, vad väntar du på?   
   
   
   
- Vad befaller ni?
- Vet du inte vad du ska göra?   
   
Säg till din fru hur hon ska uppföra sig
när du är borta.   
   

Det vet hon säkert själv...
   
Inga undanflykter! Skynda dig nu,
så jag också får höra dina order.   
   
Och när du kommer hem
frågar du om hon har gjort som du har sagt.   
   

Lyd mamma!   
   
- Säg åt henne att inte vara ohövlig.
- Var inte ohövlig.   
   
- Att vörda svärmor som sin egen mor.
- Katja, vörda mamma som din egen mor.   
 

Att inte sitta med armarna i kors.  

Hitta något att göra medan jag är borta.   
   

Att inte stirra ut genom fönstren. Nå?   
   

Titta inte ut genom fönstren.   
   
- Att inte titta efter unga män.
- Men mamma!   
   
Inga krumbukter nu.
Det är bäst att befalla allt!   
   

Titta inte på unga män.   
   
Och nu kan ni tala med varandra.   
   

Är du arg på mig?   
   

Nej.   
   

Adjö!   
   
   
   
Nu, Tichon, är det dags. Lycklig resa!
Sätt er alla!   
   
   
   
- Adjö med dig!
- Adjö mamma!   
   

Säg adjö till din hustru!   
   
   
   
Du borde skämmas!
Tar du adjö av en älskare?

Slut, akt 1

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".