Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Hör operaföreställningar från hela världen. Populära operor som du känner igen, men också urpremiärer...

Siegfried fyra dagar kvar

Publicerat fredag 15 september 2006 kl 13.32
Stefan Johansson Dramaturg för den nya uppsättningen av Nibelungens ring på Operan Foto: SVT Bild

Richard Wagners SIEGFRIED - andra dagen d.v.s. tredje delen i Nibelungens ring - i nyuppsättning på Kungliga Operan 16 september.

Wagner brukade säga att han lämnade Siegfried under linden i andra akten 1857 och inte återvände till honom förrän tolv år senare. Då hade han komponerat både sin tids djärvaste musik i Tristan och Isolde - sexualitetens höga visa på operascenen - och den mer populärt anlagda ”musikkomedin” Mästersångarna i Nürnberg. 1869 var han som man brukar säga ”en annan människa”. Hans första hustru hade avlidit och han levde i ett fritt förhållande med en gift kvinna, som redan fött honom två barn. Hennes man brukade dirigera hans premiärer! Stor skandal av europeiskt format.

Samma år som han fortsatte komponera Siegfried  hade han också - till sina vänners förskräckelse - gett ut en ny och utökad upplaga av sin antisemitiska skrift från 1850, Judendomen i musiken. Där gav han sig inte bara på judiska tonsättare som Mendelssohn och Meyerbeer utan ger också otäcka beskrivningar av förmenta fysiska och psykologiska drag hos ”judarna”. Han hävdar att deras språk och sätt att tala hindrar dem från att skriva bra musik. Musiken föds ju ur folksjälen som framför allt manifesterar sig i språket. Alltså är germansk musik den djupaste och mest äkta ... Blivande svärfar Liszt och andra vänner skakade förskräckta på huvudena. De rasistiska beskrivningarna av ”judarnas” röster och gestik går igen i Ringen framför allt i skildringen av dvärgen Mime, den skicklige smeden, som för sina dolska syften uppfostrar lille Siegfried i en håla i skogen  - inklusive musikaliska föredragsbeteckningar och vad de andra personerna säger om hans utseende och sätt att röra sig och prata.

Otäckt, visst, makabert, i ett verk som annars innehåller så mycket verkligt vacker musik, där naturskildringar spelar en så stark roll, och som på goda grunder kan kallas komedin eller ännu hellre satyrspelet i Ringens stora tetralogi. Men också helt logiskt om vi ser till vad som sedan hände i det Tyskland, som Wagner och ännu mer hans fundamentalistiska efterföljare, wagnerianerna, bidrog till att skapa. Men varför ska vi sitta idag och titta på det här? Nja, i ett större perspektiv har vi ingen anledning att förhäva oss. Att den rasistiska masken så tydligt gnager till och med på några av de största verken i vår västerländska kulturkanon - det är väl bara helt konsekvent och något för nya åhörare att ta till sig och reflektera över. Hur kommer det sig att vi också kan se på andra människor med samma brutalitet som personerna i Siegfried betraktar Mime? Wagner är ingen sympatisk mänska men en stor konstnär som visar också det vi inte vill se av oss själva.

Musikaliskt innebar Wagners långa uppehåll i komponerandet att Siegfried innehåller mycket olika tonspråk, sammansmält till en helhet av den fantastiska orkesterbehandlingen. Om Wagner hade fortsatt där han avbröt arbetet i andra akten, då hade han uppfunnit den modernistiska musiken sådär ett halvsekel i förväg. Det  atonala suget fick i stället illudera Tristan och Isoldes extas och när Wagner förenar Siegfried med Brünnhilde på Valkyrieklippan sker det i jublande C-dur. Men i förspelet till andra aktens scen vid drakens håla hörs klanger, som skulle återkomma bara i några avsnitt av Wagners sista opera, Parsifal, och egentligen först sätta frukt hos tonsättare som Schönberg eller Skrjabin i början av 1900-talet. Ett par ställen påminner om den Stravinskij som skrev Våroffer och den hätska ”duetten” mellan dvärgarna Mime och Alberich illustrerar inte bara Wagners rasteorier utan skulle nästan platsa i Alban Bergs Wozzeck , som skrevs 60 år senare... Kan virulent rasism i människoskildringen gå hand i hand med radikal konstnärlig förnyelse i musikdramatiken? Ja, konsten är ingen söndagsskola, Kungliga Operan ingen scen för nervklena och människan - som just Woyzeck säger - ”en avgrund, som man får svindel av att se ner i”... Det gäller både Richard Wagner, hans framställare och hans publik.

Inklusive

Stefan Johansson

Dramaturg för nyuppsättningen av Nibelungens ring på Operan.

PS Genrepet på måndagskvällen var ohyggligt spännande. Ikväll tisdag 18.00 skall vi försöka lätta på förlåten vid en introduktion med produktionsteamet i Guldfoajén. Vad är viktigast att tala om när man har femtio minuter på sig? Och Wagner på gott och ont en hel värld... DS

Läs även:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".