Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Hör operaföreställningar från hela världen. Populära operor som du känner igen, men också urpremiärer...

Siegfried tre dagar kvar

Publicerat fredag 15 september 2006 kl 13.32
Stefan Johansson Dramaturg för den nya uppsättningen av Nibelungens ring på Operan Foto: SVT Bild

Richard Wagners SIEGFRIED – andra dagen d.v.s. tredje delen i Nibelungens ring – i nyuppsättning på Kungliga Operan 16 september.

Publikintroduktionen till vår nya Siegfried blev dramatisk helt utan vår eller Wagners förskyllan. När jag kommer tillbaka till Operan vid femtiden är torget och huvudingången avspärrade. Jag hinner knappt tänka att igår var årsdagen av 11 september - vad är det nu? – bomb under UD? – för ett par år sedan gick all glädje ur åtminstone genrepet på Smetanas Brudköpet när Anna Lindh mördades… Förlåt oss teaterarbetare om vi alltid bara verkar tänka på vårt men scenkonst skrivs så till den grad i sand och vatten att verklighetens dramaturgi alltid blir förkrossande trots att vi vet att en god medborgare alltid jobbar vidare med sitt för att visa att ondskan aldrig vinner… Men nu är det inte terrordåd utan en stackars desperat människa som bundit fast sig vid Strömbrons räcke. Men lyckats lamslå halva city.

Men rådiga medarbetare har redan ställt hundrafemtio operaentusiaster i kö vid sceningången. Och efter kloka förhandlingar med ordningsmakten kommer senare hela publiken till kvällens föreställning att släppas in genom en provisorisk ingång på sidan av teatern. I Sverige får vi inte panik. Inte officiellt i alla fall. Bra. Inne i huset har man glömt att dra fram flygeln i Guldfoajén, jag och pianisten får var sitt litet utbrott, men möbleringen hade förstås distraherats av att vår balkong hade en oemotståndlig men förbjuden utsikt över avspärrningarna. Jag kunde inte själv motstå frestelsen att gå ut och studera den lille mannen borta på bron med två civilklädda kvinnliga poliser (?) förhandlande på respektavstånd. Är han farlig eller bara förtvivlad? Vår marknadschef säger åt mig att inte ta missriktat ansvar för något annat än att genomföra introduktionen - fokusera! Tala bara om att alla ska vara lugna, ingen får gå ut på balkongen och kvällens föreställning kommer att genomföras. Introduktionspubliken verkar snarast upplivad av att ha förts på snirklad bana genom det hus som för många av dem naturligtvis har en magi, som vi som arbetar där bara märker ibland.

Men nu fungerar den – teaterns magi och en känsla av stark samhörighet för oss som håller kulturens fana högt därinne bakom polisavspärrningarna. Dirigenten Gregor Bühl kastar sig direkt på min första fråga – om konsekvenserna av att Wagner avbröt arbetet på Siegfried i tolv år – in i att demonstrera tonsättarens arbete med ledmotivens minsta beståndsdelar i den starkt komplexa tonväven i andra akten. Om han hade gått ett enda steg till där, hade Wagner uppfunnit den atonala musiken! Och alla tankar på vad som sker utanför är som bortblåsta när ”dvärgarna” – eller kanske än värre ”judarna” – Alberich och Mime slåss om Ringen efter att Siegfried dödat draken… Ketil Hugaas och Niklas Björling Rygert kommer in i kostym men utan maskering och kör med brio igång sin skurrila duett. Ketil drar Niklas i örat och Niklas nyper Ketil i bröstvårtorna, allt under förvånande pricksäker sång. Stort jubel och vi har landat mitt i den nya Siegfried. Jag har bestämt mig för att börja med att fråga vår ganska geniala scenograf Bente Lykke Möller om hur hon övervunnit sin motvilja mot exteriörer, mot ”natur” på scenen. Hon brukar nämligen – vi har ju gjort såna här shower ett par gånge inför press och publik – alltid ge mig och maken, regissören Staffan Valdemar Holm, en liten känga för vår benägenhet att gemensamt redan ha sagt allt, kanske för mycket… Trots mina knep fixar hon det den här gången också. Inte svårt – jag är ju som jag är och Staffan Valdemar har både skånsk rondör och en närmast tysk exakthet. Det är bra med regissörer som både kan läsa innantill och fantisera. Publiken får skratt och substans, inte bara rundsnack. Dirigenten har bara lovord för Hovkapellet – hur kan man ha en så stark tradition för Wagner när kanske bara tio av hundra var med när Siegfried spelades sist 1987? Och lovord för den skandinaviska besättningen. (Är det förresten politiskt inkorrekt att yvas över den? – fast jag tror att vår  Brünnhilde till hälften kommer från Turkiet… men det är ju typiskt svenskt, det ock-så, 101 år efter den svenska premiären). Och stampubliken skiner av stolthet – ”inte bara Birgit Nils-son”, som vi brukar säga…

På vägen ut arbetar vi fortfarande. Det går inte att låta bli. Några ord som ändå måste ändras i text-maskinöversättningen – trots att en textändring ”bakom dramaturgens rygg” visat sig fullständigt fel. Det står faktiskt ”sonnig” och inte ”wonnig” i min textbok från Bayreuth 1876 som Wagner själv god-känt och sålde till sin publik och den är tryckt av det förlag som sedermera ”källkritiskt” (!) övergått till ”wonnig”… Och det är inte i smidessången som orkestern kanske är för stark i för tredje radens publik – vilket någon sagt till dirigenten – utan i den s.k. smältsången fem minuter tidigare. Och blir tenorerna dränkta där eller är de bara kloka i hushållandet med sina röstresurser? Och hur avgör man till sist balansproblem – det här har också dirigenten talat om inför publik nyss – när man aldrig repeterar för full salong och dirigentpulten är ”the loudest seat in the house”…?

Konsten är lång och på lördag är det premiär. Och Siegfried är ett stycke som de flesta operabesökare inte får uppleva särskilt många gånger i livet. Det har funnits 92 tillfällen hittills med Kungliga Operan på ett drygt sekel. Och även om vi har den största kvoten av wagnersångare på internationell högsta nivå i våra trakter så finns det gränser för hur ofta man kan förmå dem att ta sig igenom dessa tre akter, satyrspelet, som ur många synpunkter är knepigast i hela Ringen… Och då har vi ändå lyxen att ha två Siegfried och två Mime…

Stefan Johansson
Dramaturg för nyuppsättningen av Nibelungens ring på Operan.

PS För folk från ”talteatern” som vår regissör är det väldigt främmande detta att det är nästan en vecka repetitionsfritt – för sångarnas skull – mellan genrep och premiär. Men den här gången verkar han lugnare. Han kanske har vant sig…

Läs även:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".