Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Hör operaföreställningar från hela världen. Populära operor som du känner igen, men också urpremiärer...

Siegfried två dagar kvar

Publicerat fredag 15 september 2006 kl 13.31
1 av 2
Stefan Johansson Dramaturg för den nya uppsättningen av Nibelungens ring på Operan Foto: SVT Bild
Siegfried 2006: Lars Cleveman. Foto: Mats Bäcker
2 av 2
Siegfried 2006: Lars Cleveman. Foto: Mats Bäcker

Richard Wagners SIEGFRIED – andra dagen d.v.s. tredje delen i Nibelungens ring – i nyuppsättning på Kungliga Operan 16 september.

Ibland får jag frågan vad man skall ”kunna” för att få utbyte av en operaföreställning. Hur skall man förbereda sig för bästa möjliga utbyte av t.ex. de fem timmar man tillbringa i Siegfrieds sällskap? Genom att sova och äta och ta på sig bekväma gångkläder och gå på toaletten i nära anslutning till varje drygt timslång akts början, kunde man svara. Och kunna – ingenting, egentligen, utom att lyssna och titta och reflektera. Men det kanske är svårare att ha alla sinnen öppna i fem timmar än att läsa ett programhäfte eller en artikel i ett operalexikon eller surfa på nätet efter tips om innehåll och bakgrund.
Inte vet jag. Men det är ju lätt för mig att säga. Som dramaturg förväntas jag kunna allt möjligt om allt som vi spelar och en hel del annat. Som gammal regissör och aktör och teaterledare har jag längesedan förlorat den oskuld som en hur van publik som helst ändå alltid kan hänvisa till. Och som besökare vid Gustav Adolfs torg sedan (nästan) koltåldern – då utan textmaskin - har jag ju svårt att leva mig in i den delen av nya besökares mödor med opera.

Sedan bör man ju också understryka att även om opera är väldigt bra på att berätta om vår kultur och dess stora frågor så är det ingen intellektuell konstart. Hur mycket operafolk och publik än läser och studerar ”kring” verken så förblir detta just något som sker ”kring” verken. För att komma in i dem måste man lyssna, titta och reflektera och där finns inga shortcuts. Att det – för vissa eller många – känns bra att känna till handlingen i förväg, handlar snarare om att ha en orienteringskarta, en utmärkt vandringsled genom ett musikaliskt-dramatiskt landskap, knappast för att förstå utan snarare för att inte gå vilse. Om det gäller Carmen eller Tosca är chanserna att få stifta flera och nya bekantskaper med samma stycken, deras figurer och historier, större än med en nyskriven svensk opera eller ett verk som Siegfried, som t.o.m. i den svenska högborgen för Wagner bara getts 92 gånger.

Så det är klart att det är bra att läsa på. Inte för mycket och inte för gnetigt. Och om man är mera ovan vid den här sortens scenkonst, inte så långt i förväg att man tappar tråden när man sedan skall knyta an till det man hör, ser och reflekterar över. Att skaffa programmet och se till att man i omedelbar anslutning till varje akt har några minuter att läsa igenom den korta handlingsredogörelsen är ganska oöverträffat. Ibland placerar också en klok redaktör i omedelbar anslutning något slags kort ledartikel för att skicka publiken i den aktuella tolkningens riktning. Men den som aldrig har sett Siegfried förut ska nog dra gränsen där. Tillsvidare. Den som har sett Siegfried förr eller hört den på CD ett antal gånger kanske redan nu har utbyte av dirigentens syn på att dirigera Wagner eller dramaturgens berättelser om Wagners relation till 1800-talets underhållningsspektakel. Andra kan bli för mycket styrda av sånt men få aha-upplevelser av det hemma, efter föreställningen.

Sedan ett halvsekel gör vi Ringen på tyska, sedan ett knappt decennium har vi textmaskin. Publiken har vant sig vid den, många anser den oumbärlig t.o.m. när det sjungs på svenska. Mycket få förstår att den bara kan innehålla en del av allt det som rollerna säger/sjunger på scenen, särskilt i en opera med snabb dialog, utan upprepningar, som Siegfried. Lasse Zilliacus bemödar sig om en översättning, som visserligen måste kondensera vad som sjungs på scenen av utrymmesskäl men annars måste både vara begriplig och flyta väl med musiken. Och språkligt adekvat med rollernas sätt att uttrycka sig. Den tid är förbi då publiken accepterade textmaskin som ett slags telegramleverans från scenen. Samtidigt vet vi att ingen läser den hela tiden – när skulle de då titta på spelet på scenen – och det vill vi förstås inte heller. Men var och en använder den på sitt sätt. Och in i det sista putsas det på valörer – som kanske går flertalet förbi men som inte får förstöra upplevelsen för en enda åskådare, ovan operabesökare eller kunnig wagnerian.

Hur gick det då i alla år då man sjöng på tyska utan textmaskin? Ja, en icke obetydlig drivkraft i efterkrigstidens nya wagneruppsättningar var ju, inte att man inte skulle förstå, men absolut att man skulle koncentrera sig på det allmänna, allmänmänskliga i Ringen, medan det som för starkt band Wagner till de värsta filosofiska och politiska strömningarna i Europas historia skulle mer glida i bakgrunden. Inte för att man ville ljuga bort den roll han spelat för antisemitism och nazism utan för att man ville skilja på personen och musiken. Och eftersom mycket av Ringens sagorekvisita och mycket av personernas filosoferande pekade i riktning nationalism och hjältedyrkan, förakt för svaghet och förintelsetraktan, så valde man abstraktionens väg.

Eller som man brukade säga om Bayreuthfestspelen under förnyelsetiden på 50-, 60-talen: när draken eller hästen eller något annat genant nämns i scenanvisningarna, så släcker man ljuset. Men som vår regissör, Staffan Valdemar Holm, påpekade på introduktionen i tisdags – den del i tetralogin som ibland närmar sig fars kan inte spelas med ett spjut i mörker på en abstrakt stenformation… Om detta tetralogins satyrspel skall kunna glänsa i all den stökiga mångfald, som Wagner gett det, då måste scenanvisningarna läsas, tolkas, spelas och ljuset få lysa, över såväl ont som gott, över fördomsfulla karikatyrer eller oväntad radikalism i musik och psykologi, över både det allmänmytiska och det genant personliga.

Så mitt råd till Siegfriedbesökare som inte känner Ringen utan och innan: Läs gärna på litet grann men det är ännu viktigare att vara utsövd, mätt, nykissad och bekvämt klädd – Birgit Nilssons råd om bekväma skor i högdramatiska sopranpartier gäller också dem som skall ”arbeta” på sina platser i salongen medan de väntar på Brünnhilde i fyra och en halv timme… Och att ha ögon och öron öppna. Och även om det finns textmaskin och programhäfte och förhandsblogg på nätet så är det som med all annan teater – det som inte kommer till er genom de sjungande aktörernas gestaltning eller genom orkesterns värld av sjudande klanger eller genom de associationer de levande scenbilderna väcker – det finns inte.

Reflekterandet då? Ja, det är ju bara att låta tankarna komma. Wagner skrev fantastisk musik, som för honom möjligen var bara ett medel för att sprida tankar, som snart visade förfärande politisk potential och som vi idag till stora delar stor främmande för. Inte ens den enkla kritik av kapitalismen som drakens ruvande på guldet tycks betyda är så oskyldig som den först kan tyckas. Men han kanske inte ens själv förstod att han i sin fruktansvärda och fantastiska Ring råkade skapa ett oöverträffat drama om hur det samhälle, som vi idag fortfarande lever i, skapades i en process som börjar i besvikelsen efter franska revolutionen och över industrialismen för till förintelselägrens portar. Råkade, ja, för Ringen innehåller i alla fall för en modern betraktare så mycket som Wagner aldrig medvetet kan ha formulerat. Inte för inte hittades han död 1883 med en lapp i handen, där han klottrat: ”Nästa århundrade tillhör kvinnan – kaos, ryckningar… ” Alltså: lyssna, betrakta – och inte minst njut av musikens och dramatikens skönhet och komplikationer - men reflektera… Över vad? Det ni ser och hör. Svårare än så är det inte och precis så svårt. Också för publiken, nybörjare eller habituéer.  

När ridån går upp för andra akten ser man en grupp människor på scenen, som inte förutses i handlingsbeskrivningen eller Wagners text. Om man inte tror sig förstå vilka de är efter en minut – är man dum då? Beror det på att man skulle ha ”vetat” eller ”kunnat” något som man inte ”vet” eller ”kan”? Nej, en operabiljett är ingen försäkring, det är en chans, sa operasångerskan Kerstin Meyer i en debatt en gång. Alldeles riktigt. Och Siegfried är en stor chans. Men man måste lita på sina egna intryck och reflektera över dem. Inte låta någon annan bestämma vad som är riktigt.

Allraminst er ödmjuka tjänare dramaturgen
Stefan Johansson
Dramaturg för nyuppsättningen av Nibelungens ring på Operan

Läs också:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".