Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Daninas måndagsblogg

Jag bara kan inte hata på Malmöfestivalen

Publicerat måndag 20 augusti 2012 kl 10.49
Jag & polare på Malmöfestivalen 2009. Foto: Privat

I fredags kväll pallrade jag mig ut för att se Juan & Gonza spela. Jag hade hört rykten om ett återförenat AP och ville bevittna detta. Ångesten slog till ganska snabbt när jag och min kille kom in på Raoul Wallenbergs Park. Shit vad vi kände oss gamla.

Det kändes nästan som vi var tvungna att jobba för att det skulle vara okej för oss att vara där denna fredagskväll. Men vi sket i det och satte oss på en bänk.

Jag har vänner som hatar Malmöfestivalen. HATAR. En av dem skrev nyligen om detta på nätet och fick kommentaren "om man gillar malmöfail-stivalen är är man antagligen inte malmöit, testa bo mitt i skiten". Aj, direkt i hjärtat. Visste att han skulle sikta på "du är inte från Malmö"-nerven.

Själv minns jag första gången jag gick på Malmöfestivalen. Tror det var 1999 eller år 2000. Det var breakdancebattles och det var Babylon By Bus. Turnén med artister från den svenska hiphop-scenen som var i sin prime. Det var stort. Det var fantastiskt.

Jag var liten och så sjukt nyfiken. Alla var lite snyggare, lite ballare i Malmö. Vad fan hade Växjö att komma med? Karl-Oskar-dagarna? Ja, det heter faktiskt så...

Den där känslan jag hade som liten, är kanske inte kvar på samma sätt. Jag kan också pusta över att det är SÅ MYCKET FOLK överallt och att det tar så mycket längre tid att ta mig från A till B. Samtidigt känner jag: hur gammal är jag om jag beklagar mig över att mina rutiner rubbas? I en vecka.

Vissa är bara föraktfulla för "det kommer in folk med foppatofflor från Svedala och sånt". Det behöver inte bemötas.

Vad jag försöker säga är att det är så lätt att ta en sån här grej för givet. Det har funnits i vad, snart 25 år, vuxit upp och blivit en tradition. Klart att det medför kritiker. Kritiker som alltid kan tystas med "Ja, men stanna hemma då". Eller kanske mer extremt: utvandra från Malmö för en vecka.

Jag menar inte att man måste älska festivalen, men varför man inte kan uppskatta dess existens är lite konstigt för mig. Finns det verkligen ingenting, INGENTING av de över 700 programpunkterna som kan intressera dig?

Eller: bara för du hatar alla musikakter, kan du verkligen inte glädjas åt de som gillar det som bokas?

Hur kan man hata på att bli erbjuden gratis kultur? Även om man inte kan, inte vill, eller inte är intresserad av den.

För när jag stod där i fredags och kände mig för gammal i RWP, så tänkte jag ändå att det var så ball att folk kommit ur husen. Vi snackar alltid om Malmö som den sköna, avslappnade, atmosfäriska staden men sanningen är att det är tomt på många platser en vanlig fredag. Eller: en viss sorts människor hänger på vissa platser...

Under festivalen hänger alla lite överallt. Vissa hatar att det blir så tjockt med folk. Jag är bara glad att det händer nåt. För alla.

Och jag är ganska säker på att de allra flesta hade sakna Malmöfestivalen om den försvann. Kom ihåg, det är ingen självklarhet att en kommun ska lägga miljoner på en folkfest.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".