Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Granskar medier & journalistik. Går bakom veckans rubriker & spanar in i framtidens medielandskap.

Medierna svarar på kritiken från Heinemann

Publicerat onsdag 17 februari 2010 kl 11.12

Efter inslaget i lördagens Medierna om att kulturjournalister missat att berätta den verkliga historien bakom ett antal havererade uppsättningar på landets teaterscener har journalisten Kajsa Heinemann, som medverkade i inslaget, gått till angrepp mot inslaget på tidningen Journalistens sajt. Här följer Mediernas svar, som också finns hos Journalisten.se:

//Tillägg 19 februari: Vi länkade från början inte direkt till Kajsa Heinemanns debattinlägg, utan angav som synes ovan bara adressen till Journalisten.se, där det publicerades. Men då vi förstått att både Journalistens chefredaktör och Kajsa Heinemann själv gärna ser publicering även här lägger vi in hela debatten som den utspelats på Journalisten.se sist i detta blogginlägg.

Det är naturligtvis inte roligt att framstå som naiv, och det är förståeligt att Kajsa Heinemann vill slå tillbaka. Däremot är det svårt att hitta mycket av substans i hennes rallarsvingar mot vårt inslag när det gäller ”ensidighet, research och faktagranskning”. 
Utgångspunkten var, som Heinemann nämner, Ika Johannessons artikel i Filter. Vi följde helt enkelt upp med att ställa frågan varför kulturredaktionerna missar att gå bakom kulisserna i de fall som artikeln tar upp, och dessutom nämner vi ytterligare ett fall som det tidigare inte berättats om. En stor del kom att kretsa kring vad som hände på Stadsteatern i samband med den havererade uppsättningen av ”Sotarpojken”. Historien är förvisso inte ny, men det är ett flagrant exempel på när journalister misslyckats att beskriva de verkliga problemen, och ett fall som vi kunde gå in mer specifikt på, eftersom Thorsten Flinck lät sig intervjuas och förklarade hur han tidigare hade ljugit. 
I Kajsa Heinemanns intervju med honom (DN 13/12-00) tilläts han ge en förskönad sagoversion om vad som hänt, och bilden av att föreställningen i princip var färdig. 
Det var många som reagerade på den okritiska hållningen i artikeln, bland andra Suzanne Osten. Vi intervjuade henne och naturligtvis lät vi Heinemann bemöta kritiken. Att hon påstår motsatsen är märkligt.
Den uppföljande artikel som Heinemann nämner (DN 14/12-00) – och som hon absurt nog påstår att vi skulle ha undanhållit för att inte vår ”story” skulle falla – bekräftar snarare bristen på ambition att ta reda på hur det ligger till. (Det är för övrigt en artikel vi hade tillgång till redan när vi pratade med Heinemann tvärtemot vad hon påstår, vilket kan vara värt att nämna i sammanhanget.) Här är det istället teaterchefen Peter Wahlqvist som oemotsagd kan berätta sin version, som fortfarande ligger långt ifrån sanningen. Han förklarar att ”det är möjligt att Thorsten Flinck tog på sig en för stor uppgift när han lämnade manuset och övergick till att berätta sin egen historia”. Inget om det som var kärnan i det vi tog upp, att det var ett aktivt drogmissbruk som orsakade haveriet, och fortfarande långt ifrån en sann version om vad som hände och vem eller vilka som bar ansvaret. 
Till sist kan det vara värt att påpeka att poängen med reportaget inte var att hänga ut en enskild reporter, vilket förhoppningsvis framgår för den som lyssnar. Vi lyfter både upp frågan om ambitionerna på kulturredaktionerna, och om en tystnadskultur i teaterns värld, där Ekots aktuella granskning för övrigt ger gott om exempel.

Petter Ljunggren, programledare på ”Medierna”
Marie-Caroline Biver, reporter

HÄR FÖLJER HELA DEBATTEN I TIDSFÖLJD ÅTERPUBLICERAD FRÅN JOURNALISTEN.SE:

Mediernas granskning – en luftbubbla

16 FEBRUARI 2010

”Varför missar kulturjournalister att skildra vad som verkligen hänt i känsliga lägen?” En onekligen relevant och aktuell fråga, som ställdes av Sveriges Radios granskande redaktion Medierna i lördags (13 februari 2010), men efter det magert underbyggda inslaget uteblev såväl svar som fördjupning.

Medierna, som produceras av produktionsbolaget Tredje statsmakten Media AB, hade läst Ika Johannessons reportage ”Sanningen om Mikael Persbrandts avhopp från Dramaten – och spelet bakom kulisserna” i senaste numret av tidskriften Filter och låtit sig inspireras. Utifrån huvudrubriken: ”Offentliga hemligheter och stoppade debatter” skulle nu redaktionen undersöka den ”okritiska skildringen av hur Thorsten Flinck behandlades på Stockholms stadsteater 2000”. Inslagets exempel är en (!) över nio år gammal intervju med Thorsten Flinck publicerad i DN Kultur (13 december 2000), av undertecknad. Det är anmärkningsvärt att programledare Petter Ljunggren med flera, med uppdraget att granska medier, inte kan finna fler - och mer aktuella exempel.

Hela inslaget kretsar sedan runt den här DN-artikeln, som får statuera exempel på undermålig, icke-granskande kulturjournalistik. Bland annat får Thorsten Flinck och Suzanne Osten okommenterat uttala sig om DN-artikeln. Osten ”blev förbannad”, medan Flinck (som ironiskt nog får mest utrymme av alla) avslöjar att han ljög, samt att en kulturjournalist borde ha sett igenom lögnerna.

Exakt vad Flinck ljög om framkommer inte. Inte heller får undertecknad bemöta Osten, Flinck eller tesen att ”kulturjournalister inte berättar sanningen”.

Som jag minns var DN Kultur en av de första redaktionerna i landet som berättade turerna runt Sotarpojken och Flinck. Jag minns också att Suzanne Ostens upprördhet handlade om teaterledningens brist på agerande. Hon liksom andra på Stockholms stadsteater mådde dåligt över att dåvarande teaterchefen Peter Wahlqvist låtit Flinck arbeta så länge med Sotarpojken, trots att Flinck inte varit förmögen att genomföra teaterprojektet samt att ensemblen for illa.

Det här finns med i DN-artikeln, det står att Flinck ”missbrukar dagligen”. Han insisterar att han hade kunnat genomföra uppsättningen, att ”föreställningen fanns i hans huvud”. Men i samma artikel finns även en källa på Stockholms stadsteater, som ville vara anonym, som sade att det inte fanns förtroende för Thorsten Flinck: ”han ska inte ha kommit i tid, uteblivet helt och varit oförmögen att förmedla sin version”.

Dagen efter (14 december 2000) publicerades i journalistikens logik en uppföljande artikel i DN Kultur, också av undertecknad, där Peter Wahlqvist får frågor om avskedandet av Flinck, och varför han inte ingrep tidigare. Detta informerade jag också reportern från Medierna om (jag till och med mejlade artikeln, då hon själv inte lyckats få tag i den). Av någon outgrundlig anledning finns inte det här med i inslaget. Skälet som jag kan se är att om det hade tagits med, skulle vinkeln inte hålla. Det skulle inte finnas någon story.

Att vara den som ofrivilligt får ikläda sig rollen som den undermåliga, naiva kulturjournalisten, som sväljer allt med hull och hår - är givetvis inte smickrande. Att DN Kultur hängs ut som enda dåliga exempel på misslyckad granskning är också, i det här fallet, felaktigt.

Men betydligt allvarligare är det att en så kallad SR-redaktion, som ska granska medier och dess aktörer och som borde gå i bräschen för god journalistik - visar så allvarliga journalistiska brister vad gäller ensidighet, research och faktagranskning. Det om något urholkar förtroendet för journalistiken – och oss journalister, oavsett bevakningsområde. 

Kajsa Henemann, reporter och redaktör på psykologtidningen, före detta kulturjournalist

Svar: Det är naturligtvis inte roligt att framstå som naiv, och det är förståeligt att Kajsa Heinemann vill slå tillbaka. Däremot är det svårt att hitta mycket av substans i hennes rallarsvingar mot vårt inslag när det gäller ”ensidighet, research och faktagranskning”.
Utgångspunkten var, som Heinemann nämner, Ika Johannessons artikel i Filter. Vi följde helt enkelt upp med att ställa frågan varför kulturredaktionerna missar att gå bakom kulisserna i de fall som artikeln tar upp, och dessutom nämner vi ytterligare ett fall som det tidigare inte berättats om. En stor del kom att kretsa kring vad som hände på Stadsteatern i samband med den havererade uppsättningen av ”Sotarpojken”. Historien är förvisso inte ny, men det är ett flagrant exempel på när journalister misslyckats att beskriva de verkliga problemen, och ett fall som vi kunde gå in mer specifikt på, eftersom Thorsten Flinck lät sig intervjuas och förklarade hur han tidigare hade ljugit.
I Kajsa Heinemanns intervju med honom (DN 13/12-00) tilläts han ge en förskönad sagoversion om vad som hänt, och bilden av att föreställningen i princip var färdig.
Det var många som reagerade på den okritiska hållningen i artikeln, bland andra Suzanne Osten. Vi intervjuade henne och naturligtvis lät vi Heinemann bemöta kritiken. Att hon påstår motsatsen är märkligt.
Den uppföljande artikel som Heinemann nämner (DN 14/12-00) – och som hon absurt nog påstår att vi skulle ha undanhållit för att inte vår ”story” skulle falla – bekräftar snarare bristen på ambition att ta reda på hur det ligger till. (Det är för övrigt en artikel vi hade tillgång till redan när vi pratade med Heinemann tvärtemot vad hon påstår, vilket kan vara värt att nämna i sammanhanget.) Här är det istället teaterchefen Peter Wahlqvist som oemotsagd kan berätta sin version, som fortfarande ligger långt ifrån sanningen. Han förklarar att ”det är möjligt att Thorsten Flinck tog på sig en för stor uppgift när han lämnade manuset och övergick till att berätta sin egen historia”. Inget om det som var kärnan i det vi tog upp, att det var ett aktivt drogmissbruk som orsakade haveriet, och fortfarande långt ifrån en sann version om vad som hände och vem eller vilka som bar ansvaret.
Till sist kan det vara värt att påpeka att poängen med reportaget inte var att hänga ut en enskild reporter, vilket förhoppningsvis framgår för den som lyssnar. Vi lyfter både upp frågan om ambitionerna på kulturredaktionerna, och om en tystnadskultur i teaterns värld, där Ekots aktuella granskning för övrigt ger gott om exempel.

Petter Ljunggren, programledare på ”Medierna”
Marie-Caroline Biver, reporter

KOMMENTERA

  • Kajsa Heinemann | 17 feb 2010, 14:48

    Nej, Petter Ljunggren och Marie-Caroline Biver, ni har helt rätt. Det är inte roligt att framstå som naiv – speciellt inte eftersom det inte stämmer. I första DN-artikeln (13/12 2000) står uttryckligen att Thorsten Flinck, som lät sig intervjuas på stamstället Tennstopet, missbrukar dagligen, att han missbrukat morfin, att han fått sparken från Stockholm stadsteater fyra dagar före premiären av ”Sotarpojken”. Utöver det säger en källa på teatern att: ”det inte finns något förtroende för Flinck”. I slutet av artikeln står att DN sökt stadsteaterns chef Peter Wahlqvist, men utan resultat. Dagen efter får jag till slut kontakt med Wahlqvist, som säger att ”uppsättningen bara fanns i Flincks huvud”. Han får då frågan varför han inte ingripit tidigare, och medger då att han med facit i hand kanske borde ha stoppat Flinck. 
  • Att kalla intervjun med Flinck för ”sagoversion” är obegripligt. Dessa uppgifter tillsammans borde räcka för läsare att dra slutsatsen att orsaken bakom Flincks avsked från Stockholms stadsteater handlade om ett svårt missbruk – en tragik snarare än sagolik.
    Min fråga till Medierna är: Exakt vad nytt kom fram i er så kallade granskning i lördags, jämfört med det som skrevs på DN Kultur för närmare tio år sedan? Och vad ljög Thorsten Flinck om?
    Och nej, igen. Jag fick inte bemöta kritik från vare sig Flinck, Suzanne Osten eller bemöta Mediernas tes. Det är bland annat därför jag reagerar.
    Dessutom ljuger Ljunggren och Biver när de hävdar att de kände till den uppföljande DN-artikeln (14/12 2000). Eftersom Biver i sin research inte hade hittat fler artiklar av mig i ämnet, upplyste jag henne om att det fanns en uppföljande artikel och sände den till henne per mejl.
    DN Kultur var först att bryta tystnaden bakom kulisserna i Flinck-fallet. Många kulturjournalister misstänkte, andra inom teatervärlden visste, men ingen skrev eller berättade för journalisterna vad som pågick. Det hade varit betydligt mer intressant om Medierna hade undersökt varför inte fler kulturredaktioner än DN skrev om orsaken bakom Flincks avsked på Stockholms stadsteater? Eller ännu hellre – hitta aktuella exempel.
    KAJSA HEINEMANN
  • Petter Ljunggren | 18 feb 2010, 11:22 #
    Tystnaden kring vad som hänt under uppsättningen av ”Sotarpojken” bröts inte av Kajsa Heinemann på DN Kultur. Tvärtom var det hennes missvisande artiklar som fick bland andra Suzanne Osten att reagera och i en debattartikel i Expressen berätta om missbruket och sanningen bakom haveriet. Det vet Heinemann, eftersom Osten frustrerad ringde direkt till henne.
    Det krävs en mycket generös tolkning av artiklarna för att säga att de var något annat än en skönmålning. Och det är naturligtvis inget vi så här i efterhand har kommit på. Det var många som reagerade. ”Där fick han gråta ut och bedyra att det bara är sig själv han missbrukar”, kommenterar till exempel en skribent på G-P:s kultursida, som beklagar att en ”kulturjournalist köper sådana manipulationer” och att det är ”obegripligt” att texten passerade redaktionsledningen. Thorsten Flinck berättar i ”Medierna” om hur han ljög. Föreställningen var inte ”i princip färdig” och allt annat än de riktiga orsakerna till haveriet lyfts fram. I den uppföljande texten fortsätter skönmålningen när teaterchefen oemotsagd får ge sin version – missbruk och droger nämns överhuvudtaget inte.
    Nu var det inte Heinemann som var huvudperson i reportaget, men hon fick självklart bemöta kritiken från Susanne Osten, det var ju det intervjun med henne handlade om. Det är ju bara att lyssna på inslaget på sverigesradio.se/p1/mediern…, som för övrigt innehåller betydligt mer än historien kring ”Sotarpojken”.
    Och naturligtvis ljuger vi inte om att vi hade den uppföljande artikeln. Det bygger nog på ett missförstånd från Heinemanns sida, eftersom Marie-Caroline Biver ville försäkra sig om att det var samma artikel de pratade om. Den lite komiska anklagelsen är lätt att motbevisa, eftersom vi har ett daterat mejl från radions utmärkta pressarkiv, där det är en av många bifogade artiklar. Om någon nu vill gå till botten med detta.
    Marie-Caroline Biver och Petter Ljunggren
  • Kajsa Heinemann | 18 feb 2010, 15:46
    Exakt så här skrev Marie-Caroline Biver den 11 februari 2010, kl 13.15, samma dag som hon intervjuade mig för SR Medierna, efter att jag upplyst henne om det fanns en uppföljande DN-artikel skriven av mig i ämnet: “Pressarkivet på radion/svt har inte hittat fler artiklar på ämnet av dig. Men jag har bett dem kolla efter artiklar som skrivits av andra. /Marie-Caroline”.
    Då mejlade jag henne den uppföljande DN-artikeln. Där slutar vår mejlkorrespondens.
    Fint att Petter Ljunggren och Marie-Caroline Biver länkar till inslaget så kan de som är intresserade själva bedöma kvaliteten i Mediernas granskning. Läs gärna också DN-artiklarna, som finns i Presstext. Själv har jag sagt mitt i den här frågan.
    Läs gärna Expressens Nina Lekanders radioblogg: http://blogg.expressen.se/radiobloggen/entry.jsp?messid=579263
    KAJSA HEINEMANN
  • Petter Ljunggren | 18 feb 2010, 17:10
    Heinemann är ute och cyklar. Redan på måndag, den 8 februari, fick vi hennes båda artiklar från pressarkivet, tillsammans med en mängd andra artiklar.
    Bakgrunden till Heinemanns missuppfattning är följande: I ett samtal inför intervjun var hon osäker på hur många artiklar hon skrivit, eftersom det gått en del tid. För att vara säker på att få med allt så bad då Marie-Caroline Biver henne att skicka den uppföljning hon pratade om, och det är också det formuleringen i mejlet syftar på.
    Om inte detta är nog för att stilla Heinemanns misstankar så kan vi skicka mejlet från radions pressarkiv, med datummärkning och bifogade artiklar.
    Marie-Caroline Biver och Petter Ljunggren

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".