Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Granskar medier & journalistik. Går bakom veckans rubriker & spanar in i framtidens medielandskap.
Jack Werners socialamedierkrönika:

Kerstin Weigl och yttrandefrihetens gränser

Publicerat torsdag 2 juni 2016 kl 09.48
Krönika av Jack Werner
(5:01 min)
Mediernas socialamedierkörnikör Jack Werner
Mediernas socialamedierkrönikör Jack Werner

Kerstin Weigls krönika och Isabella Lövins yttre har väckt en tanke om yttrandefrihetens gränser hos Jack Werners. Han påminner om Weigls banbrytande arbete om mäns våld mot kvinnor - men menar samtidigt att kritiken mot hennes krönika ändå är värd att höras. 


Klicka för att läsa hela krönikan redan nu!

För någon månad sedan var jag på en konferens på tema yttrandefrihet. En engelsman var där, och föreläste utifrån sin nyutkomna bok om triggervarningar. Efter en rad exempel på konflikter mellan färgstarka åsiktsbärare och uppretade folkmassor, framför allt amerikanska universitetsstudenter, landade han i sin grundläggande fråga: håller den förhärskande rädslan för att vara kränkande på att döda yttrandefriheten? Den självklara motfrågan bubblade omedelbart upp inom mig: varför skiljde engelsmannen, som yttrandefrihetsvurmare, mellan åsiktsbärarens rätt att vara kontroversiell och publikens rätt att kritisera vederbörande för det? Var drog han gränsen mellan kritik och försök till censur?

I kölvattnet efter Kerstin Weigls famösa Aftonbladetkrönika om Isabella Lövins yttre återaktualiseras frågan. I DN skriver ledarskribenten Erik Helmerson ett brasklappat försvar av Weigl: hennes krönika var förvisso dålig, menade Helmerson, men det var ändå starkt av henne att försvara den. Weigl var Helmersons idol, för hennes enligt honom ”envetna vägran att följa dramaturgin i en tid då ’vi gillar olika’ bara handlar om etnicitet, definitivt inte åsikt.” Återigen undrar jag – varför är inte publikens kritik av Weigl också värd denna honnör?

Tro inte problemet med pöbeljustis är mig främmande. Jag läser just nu Jon Ronsons ”So You’ve Been Publicly Shamed”, om farorna med de sociala mediernas blinda pöbel och hur de ibland struntar i allt annat än att förgöra sitt offer. Och många som huggit nu när Weigls hals blottats har i mina ögon känts helt ointresserade av vem hon är, och av att hon i sju år arbetat kanske mest envetet och ibland mest ensamt i Sverige med att belysa problematiken kring mäns våld mot kvinnor. Men många andra blev än mer besvikna på henne av precis samma anledning. Det är de som satt gigantiskt värde i hennes arbete, och som nu undrar om Weigl fortfarande är, eller någonsin har varit, den person de beundrat. Jag tror de helst av allt skulle vilja att de missförstått någonting, att de helst skulle inse att Weigl menade något helt annat än att diskvalificera Lövin från hennes statsmannaroll på grund av hur hon ser ut, och att allt skulle få bli som vanligt igen. De är inte arga, de är besvikna.

Att svepa deras kritik under mattan eftersom det är modigare att oavsett vad man sagt eller gjort stå för det är ett moraliskt resonemang på nivå med en dokusåpedeltagare från 1990-talet. Det är ett kaxigt men ihåligt ekande ”sån är jag och det står jag för”, ovärdigt en offentlig debattör och knappast något som tar den ömsesidiga förståelsen vidare.

Bara några dagar efter Weigl publicerade sig några nya svenska åsiktsbärare. Henrik Brändh i Nerikes Allehanda och Oskar Mörnefält i Vetlanda-Posten, båda i samma ärende. De skrev till synes urskuldande och förringande om den svenska speedwayförare som i veckan greps misstänkt för våldtäkt mot barn. ”Det jag inte förstår är varför polisen väljer att slå till i samband med en match efter en händelse som skett i våras. Det känns både onödigt och nedvärderande”, skrev Henrik Brändh. ”Det behöver inte ha gått till så jäkligt som rubriceringen lyder. Eftersom det handlar om misstanke om sexuellt brott mot minderårig rubriceras det automatiskt som våldtäkt och det behöver inte alls vara så grovt som rubriceringen ger sken av”, skrev Oskar Mörnefält. Båda ansåg att vi inte skulle döma speedwayföraren på förhand, innan vi visste vad som hänt. Det har de rätt i – det är bara märkligt att de då inte utvidgar denna omsorg till det eventuella offret, och helt enkelt faktiskt låter bli att spekulera.

Jag håller, chockartat nog, helt med om att yttrandefrihet är av godo. Jag är glad att kunna kritisera Weigl för hennes orättvisa dom mot Lövin, på samma sätt som jag är glad att kunna såga de två märkliga sportkrönikorna. Men om skribenternas svar är ett tomt ”jag står för vad jag skrivit”, utan att förklara varför eller hur de tänkt, då är jag inte nöjd. Och om inte kritiken som i det ögonblicket uppstår faller under yttrandefriheten vet jag inte vad som gör det.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".