Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Jag fick fly i ambulans"

Publicerat onsdag 13 oktober 2010 kl 16.07

På tisdagen så började vi vår långa resa. Vi skulle åka över 70 mil ut på den Namibiska landsbygden.

Jag hade själv kontakt med en liten klubb men hade även fått kontakt med Mr Boois. Vi hade ett kort möte på måndagen Mr Boois och jag, han verkade okay. Han lovade att ställa upp med bil så att vi kunde åka runt till byarna, han berättade att han hade mycket bra kontakt med flera olika klubbar runt om i Namibia. Bra tänkte jag, ju fler som kan få ta del av fotbollsgrejorna ju bättre.

När jag var här i maj träffade jag fru Boois, hon var då chef över den Namibiska Radion och TV:n, NBC. Hon var väldigt elegant och väldigt vältalig. Hon berättade att hennes man hade tidigare varit förbundskapten för det Namibiska landslaget.

Min vän Ted Scott bekräftade detta. Ted och jag trodde att Mr Boois skulle vara den perfekta mannen att ha med i detta projekt. Mr Boois måste ju ha otroliga kontakter tänkte vi eftersom han har varit förbundskapten. Själv hade jag bra kontakt med en klubb i Spitskopje.

Jag blev upphämtad av Mr Boois på tisdagseftermiddagen, han var nästan tre timmar sen, ville inte göra en grej av det, tänkte att det kanske är så här. Man säger en tid efter lunch och då kan det vara lite när som helst efter lunch. Har varit i Brasilien och där funkade det så. Vi kom till slut iväg i en krockad liten pickup. Upp med alla prylar på flaket också skulle Mr Boois bror sitta där på flaket bland alla grejor.

Okay, nu var vi äntligen på väg men då blev Mr Bois hungrig och vi stannade till på ett gatukök, tänkte om min mage fixar det här så kan jag äta allt. Tillslut kom vi iväg till Otjiwarongo. När vi kom dit var det mörkt, vi hade kört i nästa 30 mil, men ungdomar och tränare från klubben stod och tog i mot oss.

Det blev ett häftigt mottagande, spelarna sjung och alla var väldigt glada. Det fans ingen ström där vid klubbhuset, vi drog igång helljuset på bilen och de började spela fotboll direkt. Blev väldigt glad att se att så lite betydde så mycket för dem. Gick och la mig väldigt nöjd den natten, imorgon skulle jag få träffa ”mitt” lag, klubben allt startade med.

Onsdag morgon, Mr Boois försenad igen. Han skulle plocka upp mig vid 8.30 tiden men dök inte upp. Jag började ringa till honom men inget svar. 10.15 dyker han upp klart berusad med en öl i sin hand. Han säger åt mig att köra, han är väldigt otrevlig, gapar och skriker. Vi drar iväg med alla grejor och brorsan på flaket. Mr Boois säger åt mig att vi ska stanna och ta upp liftare. Ingen bra idé tycker jag men han börjar hota mig, han säger att han personligen ska föra min döda kropp till min familj i Sverige.

Här tänker ni att det är väl bara att lämna bilen och ta bussen tillbaka till huvudstaden eller själv lifta. Vill då berätta att Namibia är till ytan dubbelt så stort som Sverige och att det bara bor två miljoner människor här. Ute på landsbygden ser man inte så mycket trafik. Min tanke är att bara vi kommer till mina vänner i Spitskopje kan jag få hjälp där. Vi ska träffa mina vänner någon gång mellan 11-14.

Vi börjar nu äntligen att åka, jag kör, Mr Boois sitter fram och dricker öl, brorsan och 6 liftare sitter på flaket. Samtliga liftare har fått betala för att åka med. Vi kör på grusvägar på den Namibiska landsbygden och jag har ingen aning om var vi är. Jag kör och kör, tiden går, Mr Boois dricker öl. Vi åker runt till små byar för att lämna liftarna, en efter en hoppar av.

När vi bara har två liftare kvar på flaket blir Mr Boois förbannad, han säger till mig att stanna bilen, han kräver att de två liftarna ska hoppa av. Vi har kört i flera timmar, vi är väldigt mycket försenade, under hela dagen har jag bara mött en bil. Jag säger till Mr Boois att vi inte kan lämna liftarna mitt ute i ökenlandskapet, en av liftarna som är en äldre kvinna vägrar att lämna flaket. Det blir lite lugnare och vi kör vidare, till slut kommer vi till en by.

Då säger Mr Boois att han ska kliva av där, han ska dricka sprit med några bybor medan jag och hans bror får åka och lämna liftarna. Vi kör och kör och jag tänker på hur jag ska komma ifrån Mr Boois och hans bror. Nu är klockan 16.30 och jag har ingen aning om var jag är. Vi lämnar liftarna, plockar upp Mr Boois och nu äntligen börjar vi köra mot Spitskopje. Då säger Mr Boois, som nu är kanonfull, att det är ingen idé att åka dit, det kommer att bli för sent.

Jag börjar nu få panik, jag vill inte spendera ett dygn till med honom. Vi börjar åka igen och nu somnar Mr Boois, underbart!! Jag hittar inte alls, men jag ropar ut till brorsan på flaket om han vet vägen till Spitskopje, han tror det. Själv minns jag hur bergen kring byn såg ut bara jag får syn på bergen så kommer jag att hitta dit. Vi hjälps åt jag och brorsan, tillslut ser jag bergen och jag blir glad. Klockan 18.00 är vi framme, väldigt mycket försenade men alla är glada. Jag är nog gladast av alla!!

Men hur ska jag nu bli av med Mr Boois och finns det någon här som kan hjälpa mig i fortsättningen med transport av alla saker. Jag får bra kontakt med byns hövding, jag berättar om mitt dilemma. Hövdingen lyssnar, han blir väldigt besviken på Mr Boois, Hövdingen har en lösning, en Ambulans ska upp med saker till Huvudstaden senare på kvällen, Hövdingen själv skall åka med och han som kör ambulansen är även den som driver fotbollsligan i Erongoområdet där Spitskopje bara är en by av många.

Hövdingen och jag går och pratar med Mr Boois, han är fortfarande full, han förstår inte vad som händer. Vi lägger inte ner mycket tid på att förklara, vi tar bara alla våra saker också drar vi iväg. Ambulansen är en vanlig pickup med tak på över flaket, på flaket har de lagt ut ett liggunderlag. Mine kör ambulansen, Hövdingen sitter bredvid där fram, själv ligger jag på den lilla britsen därbak på ambulansflaket. Jag känner mig lycklig över att jag har kommit bort från Mr Boois, jag har kvar alla saker och jag mår bra, i morgon ska jag fortsätta att dela ut fotbollsprylar i Namibia 

Lasse Persson
lasse.persson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".